Kapitel 11 (forts 2).

- Första inlägget -

Det blir mycket riktigt ingen mer sömn innan det är dags att gå tillbaka till jobbet. Det är tyst och mörkt när jag kommer fram, fem minuter försenad. Jag kommer nog få skit för det imorgon. Det är nästan lite spöklikt tyst. I ett hörn sitter en ihopkrupen men kraftig figur med kortklippt, ostyrigt mörkt hår, gles flera dagar gammal skäggstubb, köttiga läppar och kraftiga ögonbryn. Han är klädd i ett par bylsiga byxor och en ganska tajt t-shirt med något sedan länge söndertvättat tryck på.

”Ah, det är du som är Mats?” säger han och tittar upp på mig från sin skärm och klipper med stora ögon. ”Jag är Janne, jag fick mailet från Sune.” fortsätter han. Vilket mail? Undrar jag stillsamt göt mig själv, Sune skickade det i alla fall inte till mig.

”Ja, jag ska ställa upp idag.” säger jag och loggar in på en dator inte långt bort.

”Jag heter Janne.” säger killen och klipper med ögonen igen. ”Har du jobbat natt innan?”

”Nej…” svarar jag sanningsenligt. ”Men jag känner Kalle som brukade jobba natt på somrarna, han berättade om att det var mycket knasigt folk som ringer på nätterna.”

”Jodu, en del blir det. Det är inte så farligt när man blir van.” säger han med ett leende. ”Kalle var rolig, han satt och skrev mycket på nätterna när jag jobbade med honom. De mest fantastiska historier, han lät mig läsa några.” Janne talar långsamt, lågmält och tydligt artikulerat. Röstens tonläge vävs liksom ihop med tystnaden och mörkret och känns som len, svart sammet.

”Ja, det är lite synd att han slutade.” säger jag och drar igång alla system jag kan tänka mig att jag kommer att behöva.

”Ja, men han var inte lycklig. Man ska inte kompromissa med sin lycka.” svarar Janne. Amen på det, tänker jag och himlar lite med ögonen. Om man hade förutsättningarna att vara lycklig! Jag är glad om jag får leva ett liv istället för att bara existera som nu, lycka finns liksom inte på skalan.

”Han skulle bli författare har jag för mig.” säger jag och tar på mig headsetet.

”Så ofta ringer det inte på natten.” säger Janne och nickar mot mitt headset. ”Ja, skriva en roman om contactcentret. Länge sedan jag hörde av honom.” fortsätter han och nickar funderande. ”Nåja, ikväll ringer nog biomannen igen och klagar på filen på ftp-kontot, han kan vara lite påfrestande om man inte stött på honom innan, så var beredd.”

Jag ska precis till att fråga vem fanken biomannen är när Jannes telefon ringer och han svarar.

”TeleNet24s fakturaavdelning, det är Janne.” hör jag honom säga medan jag själv börjar slösurfa lite. Ser ut som jag blivit bannad från ett fundamentalistiskt amerikanskt forum igen, haha. Av någon anledning tycker de inte om att jag krävde att de skulle hugga händerna av sig för att de rört vid svinlädret i baseballbollar eftersom det står i samma kapitel som säger att homosexualitet är fel.

”Nej, alltså…” hör jag Janne protestera med sitt lugna tonfall. ”Jag vet, men jag KAN verkligen inte lyssna på dina dikter på arbetstid…” han suckar lite för sig själv och vilar hakan i ena handen och slösurfar. ”Ja, du har sagt att du tycker om mig, men min chef har sagt till på skarpen att… Jaja, en liten en då, men bara en.” Han lutar sig bakåt så det knarrar i stolen och den tajta t-shirten avslöjar en hårig bål genom att glida upp lite. Efter en stund trycker han på lägg-på-knappen och skakar på huvudet.

”En tokfia som ringer så gott som varje natt och ska läsa upp sina egenskrivna dikter för mig av någon anledning…” förklarar han och ler urskuldande.

- Nästa inlägg -