Kapitel 10 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag skickar ett referat till Erik på chatklienten. Det blir lugnt ett tag. Vi är uppenbarligen inte så roliga som fjortisarna tänkt sig. Förmodligen sänkte vi stämningen på den folkölsfesten ganska rejält – vilket i och för sig är ganska lovvärt. De bortskämda fjortisarna bör få lära sig vilket eländigt lidande livet egentligen är, så de inte får en sådan chock när de kommer ut från gymnasiet. Jag kopplar mig röd, sträcker på mig och går bort och gratulerar Erik till en lysande prestation. Ett par snygga kundtjänstartjejer står redan och lyssnar på hans historia. Jag säger ett grattis och drar mig sedan undan och låter Erik vara ifred med tjejerna. Jag tenderar bara att sabba alla situationer som involverar kvinnor i verkliga livet. Han kommer bli en legend på det här, kundtjänstartjejerna fnittrar och fäller uttalanden som ”Verkligen?”, ”Fan, vad coolt!”, ”Häftigt, vad sa han då?” och så vidare.

Jag rycker lite på axlarna och går och tar en kopp uselt surrogat för kaffe från vår automat. Jag kisar lite mot den rosaröda solnedgången och uppskattar tystnaden medan jag smuttar på min bittra och kokheta svartbruna brygd. Bakom mig gapar samtalsövervakningens lilla rum tomt och mörkt. Jag kan vara urkopplad lite nu när de inte är här. Just nu, när det är ganska lugnt, när Erik fullständigt slaktat en busringare och solen går ner och färgar de få molnen rosa, är livet inte så dumt ändå. Efter en kort stund i ensamhet och stillhet, endast då och då störd av en ringsignal på kundtjänstavdelningen bakom mig går jag tillbaka till supportsalen. Jag undviker noga att titta åt endera hållet när jag går genom korridoren mellan, där toaletterna är, så jag slipper se floskelaffischerna. Jag kliver även i rask takt förbi min egen dator och mitt headset. Jag har inte lust att logga in igen riktigt än. Istället kliver jag bort till Peter som sitter i sitt vanliga hörn, djupt nersjunken i sin stol.

Nu ser jag att han faktiskt har ett samtal. Han pekar på skärmen och flinar. Jag lutar mig framåt över hans axel och stirrar på den suddiga skärmen. Han har pratat i snart tjugo minuter.

”Ja, men du förstår, det spelar ingen roll om du är bäst av alla att dricka folköl eller om mamma ljuger och säger att du minsann är värd något.” säger Peter i mikrofonen och flinar elakt. ”Du sitter fortfarande och ringer till mig istället för att umgås med vänner. Det är rätt uppenbart att ingen tycker om dig.” han blir tyst ett tag, lyssnar på en upprörd röst i andra änden.

”Ja, men nu får du höra sanningen. Jag sammanfattar, du sitter och ringer till mig en kväll när alla andra så patetiska fjortisar är ute och dricker folköl och kräks på varandra när de försöker ha misslyckat fyllesex, men du får inte ens vara med på det, ens om du kan få pappa att köpa ut åt dig. De tar emot spriten, men inte dig. Och du umgås inte med din familj, de gick väl ut för att slippa dig och din målbrottsspruckna, feminina röst. Du kan inte ens få fulgubbarna i bastun på badhuset att röra vid dig, va? Har du några kompisar alls, förutom nallebjörnar och fantasifoster du hittat på själv? Finns det någon i hela världen som tycker om din fula uppenbarelse? Och katten springer iväg när du vill klappa den. Ja, det är rätt synd om dig, inga kompisar, föräldrar som hatar dig, låtsasvänner och jätteliten snopp utan hår. Du kanske skulle köpa pungtupé så dina klasskamrater slutar smiska dig med våta handdukar på din liljevita stjärt och gympaläraren slutar anklaga dig för att vara en flicka som smiter in i pojkarnas omklädningsrum?”

Jag blinkar till lite. Peter startar word och skriver ”Ensam busringare”.

”Jaha, du ska döda mig? Putti-nutti då! Hur då? Ska du klämma dina finnar på äcklig mass på mig? Karva i mig med det dödligaste i mammas kökslåda du får röra vid, smörkniven? Eller ska du öppna munnen och andas ut på mig? Huuu! Jag blir rääääädd.”

Jag presterar något som liknar en blandning mellan ett flin och en grimas. Peter hudflänger busringaren rätt bra.

”Du och dina kompisar? Men, hade du kompisar hade du väl druckit folköl med dem du med, istället för att sitta under korkträdet och lukta på dina begagnade kalsonger. Nej, att sitta och onanera till gamla bilder av Elvira från 91:an Karlsson kommer inte att åstadkomma en karriär, makt och en förmåga att hämnas för att någon avslöjat lite sanningar om dig och ditt liv. Var istället glad att jag inte tagit i, då hade du varit ihopkravlad i fosterställning, gråtandes bittert nu.”

Peter har fått upp ångan ordentligt och stoppar inte där.

”Nej, du ska hålla käft. Du ska sitta ner, hålla käft och fundera på om din patetiska existens – för jag vill inte kalla det du har för ’liv’ verkligen är värt att leva. Ta pappas jaktgevär som du så ivrigt pratar om och gör det enda rätta. Jag ser fram emot att läsa om de händelserna i Uppsala. Ja, det är klart jag vet vad du bor, du ringer från ett fast nummer. Du är inte bara otrevlig, osocial och avskydd, du är rejält dum också. Seså, sluta skrika med din påfrestande röst och lägg på nu innan jag ringer polisen och anmäler dig för hoten du riktar mot mig.” Peter klickar på läggpå-knappen, sträcker på sig, gäspar lite och tar av sig headsetet.

”Lunch?” frågar han mig, helt oberörd.

- Nästa inlägg -