Kapitel 9 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag stirrar lite på Andersson. Vad i hela helvete vill han mig då? Skit utdelar Torped-Olga eller Teamleader, inte Andersson. Jag kan faktiskt inte minnas när Andersson någonsin bett att få prata med mig. Normalt pratar han bara. Jag kliar mig i huvudet, drar av mig headsetet, som naturligtvis fastnar och sprätter tillbaka i ansiktet på mig när jag till slut får av mig det. Jag kopplar mig röd med en liten dragning i ena mungipan, nu kommer Samtalsövervakningen och Lill-Mussolini få totalfnatt. Längre bort kan jag höra hur Peter våldsamt slår ett pekfinger mot telefonen upprepade gånger och svär ömsom på svenska, ömsom på finska. Måste ha varit en jobbig idiot till kund när det inte räcker med att smälla fingret mot lägg på-knappen en eller två gånger.

”Eh… visst.” säger jag till Andersson. Jag är glad för varje sekund från telefonen, särskilt en otrevlig kund-morgon som denna.

”Bra!” svarar Andersson med ett leende som får det trötta ansiktet att på något vis verka fullt av energi. Nu börjar jag bli misstänksam. Vill han rekrytera mig till en sekt, eller vad fan är det frågan om? Den där lite halvmaniska blicken känns på något sätt väldigt religiös. ”Vi går bort till hålan, jag klarar inte av flosklerna här.” fortsätter Andersson och leder vägen bort från telefonerna med en gest mot en av motivationsaffischerna som nästan tapetserar den här delen av supportsalen. Just denna har en bild av en luffare och texten ”Kunderna är aldrig en jobbig del av ett arbete, de är anledningen till att du har ett.” Nedanför har något klottrat med blyertspenna, knappt synligt ”Men om man inte vill ha det arbetet då?”. Ledningen måste ha missat den gliringen.

Ibland undrar jag lite över de där affischerna, jag har aldrig hört talas om att de sitter på riktiga företag som kör date rape istället för överfallsvåldtäkt av sina trälar, förlåt, medarbetare. Är det bara callcenters, där alla hatar sin tillvaro, som har dessa? Fattar inte chefer att de är kontraproduktiva, att all uppmuntran känns mer som hån när man jobbat ett tag på Contactcentret? Jag skakar lite på huvudet och slår mig ner i en stol inne i hålan efter att Andersson gjort en inbjudande gest.

”Jo, Mats.” börjar Andersson. ”Eva har ju lagt några förslag…”

”Eva?” undrar jag.

”Ja, hon konsulten som du och Peter var och åt lunch med.”

”Jaha, konsultskan!”

”Precis.” replikerar Andersson och fortsätter sedan. ”Jag och TeleNet24s teknikchef och Olga satte oss ner och spånade lite…” han gör en grimas när han nämner Olga, något som får mig att flina lite.

”I alla fall, vi tänkte bilda en mailgrupp. Kontraktet ska ändras så att vi får mer betalt per mail så då lönar det sig att ha folk på heltid på att svara på mail, det har tydligen varit lite klagomål att det är svårt att få tag på TeleNet24 per e-mail.”

Jag sitter dödstyst och nickar bara bekräftande. Kan det verkligen vara så att… Nej, fan heller. Eller jo, varför ska han annars ha tagit mig avsides?

”…ja, som sagt då…” fortsätter Andersson. ”Så att eeehh… Jo, jag tänkte fråga om du är intresserad av att vara med i mailgruppen. Det blir ju bara vardagar och åtta till sjutton då, så du förlorar ju den ob-ersättning du får nu, men Sune trodde det kunde vara ett argument på nästa löneförhandling.” Anderssons blick flackar lite, det verkar nästan som han är rädd för ett avslag.

Själv kan jag knappt andas. Jobba reguljära tider? Veta hur det är nästa dag och nästa månad, hela tiden? Vara ledig på helger som vanligt folk? Kunna äta och sova på normala tider? Det är en dröm som blir sann.

”Ja.” lyckas jag pipa fram, det är knappt det går, halsen är som hopsnörpt och rösten går upp i falsett. Skrek jag nu skulle glasen på CRT-skärmarna som fortfarande står här inne fanimig spricka.

”Fan, vad bra.” säger Andersson och ler brett. Han ser nästan lättad ut, skakar med en pumpande rörelse entusiastiskt min hand. Min egen hans känns som en död sparv i sammanhanget. ”Jag ska prata med Sune och med VD och se hur vi kan organisera det här. Det kommer nog att ta ett tag, men när det går igång vill jag att du är med.”

Jag kliver upp och går som i en dimma tillbaka till min plats. Jag tror fan att jag till och med ler.

- Nästa inlägg -