Kapitel 9 - Hopp?

- Första inlägget -

Följande dag ägnar jag mig mest åt att klia mig och förundras över vilken otrolig ordning allting är i. Jag kan fanimig inte hitta NÅGONTING när allt är på logiska ställen. Dessutom får jag torgskräck över alla tomma golvytor. Det är bara möbler och mattor på golven nu. Det känns liksom som om jag inte är välkommen i min egen lägenhet, som om jag är lite för ful, otvättad och oframgångsrik för att uppskattas i dessa såpadoftande skinande rena rum. Jag gör mitt bästa för att skaka av mig den känslan och klar mig demonstrativt på pungen framför min sorterade post bredvid datorn, bara för att dra ner medelnivån lite grand.

Jag mår inte helt bra. Hade jag haft ett jobb jag tyckte om och där jag inte behövde prata i telefon hela dagarna skulle jag nog gått till jobbet. Men nu hatar jag det över allt annat, så jag blir hemma. Dessutom har man ju en karensdag, så man måste vara hemma minst tre dagar totalt för att Contactcentret ska få betala så man vinner. Jag förlorar en dagslön, de får betala minst en komma sex. Det är noga uträknat. Jag ska nog bli hemma fyra dagar totalt tror jag. Det låter som ett normalt sjukdomsförlopp. Jag dövar mitt bultande samvete med att tänka fraser som att man ska stanna hemma en extra dag så man inte smittar andra. Jag ringer och sjukanmäler mig idag också och fortsätter sedan att klia mig. Mat, kanske?

Kylen är full av värdelösheter som färskpasta, körsbärstomater och ruccolasallad. Var är mina döda djur, undrar jag förtvivlat. Potatis, smör, mager ost, salami… Nu börjar det lika något! Ädelost som blev över från igår. Nu snackar vi! I skafferiet finns det digestivekex, russin och lite andra kex också. Det blir en utmärkt frukost.

Efter att ha ätit framför datorn tar jag en lång och varm dusch som jag brukar och funderar på att försöka få tag i Peter. Mostrarna har lämnat flera flaskor rött och vitt i mitt annars alltid tomma vinställ och det måste man ju göra något åt.

När jag försöker få tag på något att ha på mig märker jag att Mostrarna har köpt nya kalsonger och strumpor och slängt de med bara små hål i som man gott kan ha ett antal gånger till då man ändå alltid har skor på sig på jobbet. T-shirtar jag inte ens visste att jag hade är uppradade som om det vore partidag i Nürnberg 1935. Skjortorna hänger på galgar och är alla strukna. Jag grabbar tag i några kläder och krånglar på mig dem. Sedan är det datorn igen.

Ser man på, ett meddelande från Peter.

”Hur är det, din simulant?” Jag fnyser åt hans antydningar och svarar:

”Bättre än för din mamma, hon har mycket sjukdomar.”

Sedan övergår vi till att diskutera en frossarmiddag. Peter har en älgstek i frysen och jag har lite vin. Vi kommer överrens om att försöka skapa synergi med dessa ingredienser inom en snar framtid.

Jag gör ingenting vettigt. Jag surfar, trollar forum, chattar, spelar datorspel och sover en hel del. Snart är det dags att gå till jobbet igen.

- Nästa inlägg -