Kapitel 9 (forts 6).

- Första inlägget -

Det är ändå något som driver i strömmen av skit. Den där lilla, lilla gnistan i mörkret. Hoppet om en framtid, om ett normalt liv. Frustrationen är liksom lite mildare när man lägger på för en kund som skällt i tolv minuter och har fem arga meddelanden från samtalsövervakningen med olika teman på ”klipp kunden!” på skärmen. Det är inte mycket, men det är ändå något. Man klamrar sig fast vid halmstrån på det här stället, trots att man vet att i den absolut största majoriteten av fallen är ljuset i tunneln ett tåg på väg åt andra hållet.

Jag tittar bort mot ena väggen en stund, stirrar oseende på en affisch med en massa tiokronorsmynt som trillar ner från himlen och texten ”Kom ihåg att varje krona av din lön kommer från kunden!”, på vilken någon klottrad med röd spritpenna ”Då vill jag nog inte ha dem!”. Sune Cawe springer förbi under svordomar, kommer tillbaka med en trasa och något rengöringsmedel som han sprutar på glaset. Ledningen har börjat sätta de mest impopulära affischerna i ram med glas, eftersom det är billigare att tvätta av dem än att köpa ny affischer hela tiden. Man undrar om de inte borde fatta att de inte är moralhöjande när de saboteras jämt och ständigt. Jag antar att de tror att det är en liten minoritet som är missnöjd, negativ och bitter och har fel attityd för att jobba på Contactcentret medan den stora majoriteten är hyfsat nöjda.

Jag gnider trött mina ögon när Sune kommer stegandes förbi.

“Trött?” säger han.

”Det är mycket nu, många samtal…” säger jag ursäktande och gör n gest av att ta på mig headsetet igen.

”Jobb har du sökt, jobb har du fått!” snäser han tillbaka och försvinner iväg med trasa och rengöringsmedel för att låsa in det i ledningsskåpet, det lilla förrådet där han tvingande mig och Peter att byta om häromveckan, när det var möte med TeleNet24.

Dagen fortsätter att snigla sig iväg, men till slut är det faktiskt dags att sluta. Ett par minuter innan kopplar jag mig röd för att inte få något samtal som håller mig kvar mer minuter än jag har betalt för, trots det upprörda meddelandet på skärmen som dyker upp tio sekunder senare. Lill-Mussolini måste börja få slaganfall där inne som jag betett mig idag. Jag kan se hans lilla lekamen skaka i ilska. Riktigt roligt faktiskt.

Jag stänger av datorfan, som låter som ett jetplan som landar och skakas sedan runt som en t-20-tärning i Drakar och Demoner. Det är Peter som står och rycker i min tröjärm med yviga gester.

”För fan Mats din djävla betonggris! Sätt fart på dina senapsförtjänta runda grisskinkor!” spottar han fram på sin klingande finlandssvenska. ”Klockan är för fan två minuter över!” Peter har väntat i en timme på att jag ska sluta så vi kan dricka öl och törsten gör sig påmind.

”Jaja, ge dig för helvete, annars slipar jag slökant på niiiven din!” säger jag tillbaka irriterat tillbaka, rättar till tröjan och stegar mot kapprummet för att få tag i min jacka och gubbkeps.

”Som din mamma då? Hon slipar slökant på alla sylar i socknen.” säger Peter och håller upp dörren åt mig medan jag krånglar med jackan och nästan snubblar över tröskdjäveln jag inte ser.

”Min mamma är i alla fall inte kusin med sig själv!” säger jag tillbaka och vevar en patetisk rallarsving efter honom, som naturligtvis missar grovt. Vår jargong är hård, eftersom vi själva är hårda och kalla. Visst känns den, det gör ont, men det kan man inte visa, och jargongen eskalerar för det mesta ju mer bittra och sura vi blir. Det är som om att i sin förtvivlan slå ut lindrar smärtan i det stora gapande hål som är våra inren. Man fördelar ut lite av den svarta, kala tomheten till andra och får det lite bättre själv. Det fylls dock snart på av kall svart tomhet där inne, det finns en aldrig sinande källa i våra arbeten.

Men nog om det, nu är det öl!

Vi går till 'Simeon och Vasilijs', en av pubarna nära Contactcentret. Väl där insuper vi atmosfären av våt ull, fis, svett och avslagen öl. Det är ändå bättre än cigarettröken vi hade innan förbudet kom.

Vi slår oss ned och en servitris med krulligt, hårt blonderat hår och fåror i ansiktet som skvallrar om ett hårt liv kommer fram. ”Vafårelovåvara?” säger hon släpigt och oengagerat och låstas torka av vårt brua träbord med en lindrigt ren trasa.

”Två staropramen!” säger jag. ”Och jordnötter!”

”Du och dina djävla jordnötter.” säger Peter och flinar lite, nu när man kommit bort från jobbet och har öl i sikte kan man nog kosta på sig det.

”Jordnötter och öl, ingenting är bättre.” säger jag efter en stunds stirrande rakt framför mig. Peter sitter tyst tills ölen kommer. Då greppar han den ena, för till munnen och dricker djupt flera klunkar innan han med en suck av njutning tar glaset från läpparna.

”Aaaaahhh…. Det finns fan ingenting som öl. Det finns fanimig INGENTING som kan göra en dag som bestått av långsamt sjunkande ner i mjukt och fuktigt bajs till någonting hyfsat. Ingenting…” säger han och för drömmande glaset till munnen igen.

Jag dricker lika djupt jag och ägnar hans uttalande en kort tanke innan jag förlorar mig i den härliga känslan av kolsyrekittel i gommen och besk eftersmak. Ännu en dag är över.

- Nästa inlägg -