Kapitel 10 (forts 3).

- Första inlägget -

Busringare kan förstöra vilken halvlugn och skön kväll som helst. När jag berättar för människor som inte jobbar på Contactcentret står de som frågetecken. ”Det är väl ett kul avbrott?” tycker de. Idioter. De har lyssnat på Hassan eller något annat där de ringt hundratals gånger och tagit fram de fem samtal som faktiskt blev orliga. Och tro mig, Sveriges genomsnittliga fjortis (för det är bara fula fjortisar som busringer) är INTE fullt lika rolig, innovativ och skarp som Hassan-gänget. De gånger jag haft en busringare som varit någotsånär rolig kan räknas på ena handens pekfingrar. Och då var jag alldeles för trött och sur för att kunna uppskatta det också. Det är fan att TeleNet24 ska ha ett gratisnummer. Varje fjortis med pappas gamla mobiltelefon och rykande färskt kontaktkort roar sig mellan folkölen med att ringa till oss.

Klart som fan ringer min telefon. Jag svarar och drar den vanliga hälsningsfrasen. Det KAN ju vara en riktig kund.

”Välkommen till TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag aningen släpigt.

”Öh… Eh… Hehe, ööhh… Hahaha!” hör jag i andra änden, plus en massa kvävda skratt från kompisarna om sitter bredvid. Jag skakar på huvudet och upprepar mig. Mer kvävda skratt.

”Är det ingenting jag kan hjälpa till med måste jag tyvärr avsluta samtalet.” säger jag till slut och lägger på när tolv sekunder gått. Telefonisystemet funkar nämligen så att ett samtal måste vara minst elva sekunder för att räknas som ett samtal. Låter jag det gå i tolv sekunder är jag på den säkra sidan och bättrar på min genomsnittliga samtalstid.

Min taktik för att hantera busringare är att vara stel, korrekt och oerhört tråkig, så de inte får något roligt. Ska jag lida ska fan de också göra det. Snart ringer det igen.

”TeleNet24, internetsupporten, Mats talar.” svarar jag.

”Ööööhhh… Jo!” kvävda skratt igen. Idioter. Tror de inte att man fattar?

”Kan jag hjälpa till med något?” säger jag lugnt.

”Min dator brinner!” utropas det plötsligt i andra änden.

”Då måste du nog ringa brandkåren.” svarar jag.

”Men det är eldsflammor och rök!” ropar personen i andra änden.

”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, ring 112 och få dit brandkåren, så kan de hjälpa dig att släcka.” säger jag, som om jag bad honom ringa routersupporten för att få hjälp med sin router.

”Men jag kommer inte ut på Internet när det brinner!” skriker han.

”Ja, men gör så här.” svarar jag, fortfarande lika tonlöst. ”Ring brandkåren, få dem att släcka branden, sedan ringer du din datorleverantör och ber dem reparera de delar som skadats i branden, när du fått en fungerande dator igen kan du ringa mig så hjälper jag dig att komma ut på Internet med den.”

”Men det brinner ju!” säger personen i andra änden desperat, förmodligen över att jag totalvägrar att vara rolig på något sätt och att jag inte hetsar upp mig.

”Du har fått en lösning på problemet. Välkommen åter, tack, heeeej.” säger jag och lägger på. Ett litet flin kostar jag på mig, nu har jag förstört kvällen för en busringare i alla fall. Förhoppningsvis ringer han inte igen nu. Jag kopplar mig röd och går bort till Erik som sitter och pratar med någon för att byta några ord och se vad hans strategi är.

”Ni är väl medvetna om att upprepat busringande räknas som trakasserier och kan polisanmälas?” hör jag honom säga. ”Jo, det är sant och vi har ditt telefonnummer.” fortsätter han. Han kastar en blick mot mig och ler lite elakt.

”Skrattar bäst som skrattar sist.” säger han slutligen och lägger på och kopplar sig röd. Snabbt noterar han ner mobilnumret och går sedan in i kundtjänstverktyget för mobiltelefoni och gör ett uppslag. Det tillhör en mindre mobiloperatör, ett kontaktkort. Registrerat med namn och adress också. Han skriver ner datat och flinar än mer elakt. Jag undrar vad fanken han har i kikaren.

”Lyssna på de her, Mats.” säger han, med ett helt annorlunda tonläge och en söderstockholmsk dialekt. Han höjer skrivbordet, reser på sig från stolen och rätar på ryggen för att ge tonen en djupare klang. Så ringer han upp.

”God kvell, det her er Gustav Jansson från MiniMobils huvudkontor.” säger Erik med en djup röst som verkar komma från någon annan källa än hans lekamen. ”Jag söker Petter Sjöberg.” fortsätter han. Med en snabb gest slår han på högtalarfunktionen på telefonen.

”Det är pappa.” hörs en fjortisröst ur högtalaren.

”Jaha, det er alltså din far som står registrerad på det her abonnemanget.”

”Jaa…” får han tillbaka i tvekande tonfall.

”Ja, nu er det så att vi fått in en polisanmelan från TeleNet24s Internetsupport om att det her abonnemanget anvends för trakasserier och standardproceduren er då att vi stänger av abonemmanget i ventan på polisutredningen. Vi skickar ett brev hem till Petter Sjöberg på Stavgränd 10B med information om detta. Lycka till att förklara för pappa varför abonnemanget stängts av.” Erik låter auktoritär, maler på och ger inte fjortisen någon chans att säga emot. Luckorna i hans argumentation, som att MiniMobils huvudkontor skulle ha anställda på plats vid den här tiden eller att en polisanmälan skulle gått så fort försvinner i självförtroendet det framförs med.

”Men… Nej!” hör jag fjortisen förtvivlat säga.

”Ja, nu har du ju dragit på dig det her. Det er bara att skylla sig sjelv ner man telefontrakasserar någon.” maler Erik på, obarmhärtligt.

”Nej, snälla!” ber fjortisen förtvivlat.

”Ja, det finns kanske ett sett.” säger Erik långsamt, och låter lite tvivlande.

”Vad? Vad kan jag göra?” fjortisen greppar det erbjudna halmstrået med full kraft. Hook, line AND sinker. Jag kan inte annat än bli imponerad över hur snyggt Erik grundlurar fjortisen.

”Ja, om jag får en rapport på att du inom tio minuter ringt upp TeleNet24 och ERLIGT bett om ursäkt, så kan vi kanske stryka ett streck över detta. Jag ringer dem och berettar det.”

”Ja, et ska jag göra, direkt!” nästan snyftar fjortisen fram.

”Det er bra.” säger Erik och lägger på. Jag rusar bort till mitt skrivbord och kopplar mig grön igen. Det ringer nästan omedelbart.

”TeleNet24s Internetsupport, Mats.” svarar jag och håller en tumme.

”Ja, hej…” hör jag samma fjortisröst. Bingo! ”Jag heter Kalle Sjöberg och jag ska… jag ska be om ursäkt för att jag busringt.” hickar han fram. Gråten är inte långt borta.

”Ursäkta?” svarar jag. ”Jag hörde inte riktigt?” ahh, destillerad elakhet. Så underbart!

”Jag ska be, be om ursäkt för att jag busringt!” får han fram från andra änden.

”Kan du säga det som om du menade det?” svarar jag. Och nu börjar han faktiskt snyfta högljutt och gråter fram nästa mening.

”JAG SKA BE OM URSÄKT FÖR ATT JAG BUSRINGT!! FÖRLÅT!”

”Det är bra, nu har du lärt dig din läxa, vi stryker ett streck över det här.” säger jag och lägger på med ett brett flin.

- Nästa inlägg -