Kapitel 2 (forts 5).

- Första inlägget -

Tiden fortsätter att snigla sig fram i outhärdligt låg takt. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag och kan se vårsolen sjunka mot en annars ganska molnig himmel genom ett av fönstren. Det brukar lugna ner sig mot kvällarna och idag är faktiskt inget undantag. Det blir tystare och tystare mellan de tjocka stenväggarna samtidigt som skymningen faller. Folk droppar av, slutar vid arton, tjugo och tjugotvå. Man vinkar till en del man känner och till några som är nya nog att vara glada och entusiastiska och vilja vara artiga när de går. Det blir tyst och halvmörkt och trots min vid det här laget pumpande huvudvärk njuter jag av tystnaden och lugnet. Sådana här kvällar är sköna. Samtalsövervakningen har gått hem, det är ingen kö och man får en eller ett par minuter på sig att slösurfa mellan samtalen. Ibland hinner man till och med snacka lite skit med andra som är kvar sent, om man sitter i närheten av varandra. Orka gå över hela salen bara för att få springa tillbaka när det ringer.

Jag har ägnat en stund åt att kolla priser på ny datorutrustning och förbanna min magra lön när nästa samtal kommer. Jag låter det ringa tre signaler först. Har jag tur är det en otålig människa som lägger på efter det och försöker igen någon annan gång och jag slipper ta ännu ett samtal. En fjärde signal. Nähä, ingen sådan tur den här gången tänker jag innan jag trycker på svara-knappen.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag med min hesa röst efter åttio eller åttiofem andra samtal idag.

”Hej och godkväll.” svarar en kvinnoröst hurtigt och outhärdligt glatt. Vafan? Vem orkar vara glad i dagens samhälle?

”Vad roligt att ni fortfarande har öppet, jag har så mycket att stå i, roliga saker men ändå, så det blir inte tillfälle…” fortsätter hon trevligt och jag blir misstänksam. Småprat? Är det en djävla busringare, eller vad är det frågan om?

”För all del, vad kan jag hjälpa till med?” säger jag och avbryter småpratet för att få igång samtalet. Man får ju inte prata mer än två minuter och femton sekunder per samtal i snitt en dag.

”Jo, jag har ju ert uppringda Internetabonnemang och i det ingår det väl ett ställe att ha en hemsida?”

”Ja, du har fem hemsideutrymmen å tio megabyte.” svarar jag. Var det bara det hon ville veta? I så fall har jag kommit billigt undan.

”Ja, precis.” svarar hon glatt. ”Jag har en kompis som gjort en hemsida åt mig och min kennel som jag tänkte få lite hjälp att ladda upp den.” Nej, nej, nej, NEJ!! Inte en kennel! Vad som helst, men inte en kennel, inte NU!

Jag ska kanske förklara mig. Intet ont om hunduppfödare och kennelägare, det är ofta trevliga, glada och resonabla människor till skillnad från medelFitt-Britt, men de kan fan INGENTING om datorer. På ena sidan har vi kallhjärtade ekonomer, tekniker, datorer, servrar, bredbandsuppkopplingar, teknik och stress, det är den hårda delen av samhället. På den andra sidan, den mjuka delen, finner vi sommartorp, humanister, fluff, hundar och kennelägare. Dessa två delar har absolut ingenting med varandra att göra och kommer ytterst sällan i kontakt med varandra. Kort sagt, en myra är bättre på datorer än en vanlig kennelägare.

”Jaha.” svarar jag och drar till med ett desperat försök att komma undan. ”Har du användarnamn och lösenord till ditt hemsideutrymme?” Har hon inte det kan jag skicka ut det per brev så slipper jag just nu. Att slippa just nu är allt som räknas.

”Jadå, det har jag på ett papper från er här.” säger hon glatt. SKIT! Jag kommer inte undan! Fan!! Min huvudvärk bultar värre och jag känner hur tröttheten skriker i hela kroppen. Fan, jag vill bara bli av med henne. Men hon är så snäll och trevlig, jag kan inte bara låta henne råka ut för att ”samtalet bryts” heller. Fegt kräk är vad jag är. Det är ingen idé att försöka installera ftp-klienten som finns på skivan de får med Internetabonnemanget med den här människan tror jag. Tur att explorer har inbyggd ftp-klient.

”Om du startar Internet Explorer…” säger jag.

”Va?” svarar hon.

”Alltså, det stora blå e:et du klickar på för att gå ut på Internet.” säger jag och begraver ansiktet i händerna. Herregud.

”Jaha, det ja. Nu har det startat.”

”Ja, i adressraden, där skriver du...” fortsätter jag.

”Adressraden? Alltså, du får ta det lite mindre tekniskt.” Mindre tekniskt och det blir i hamsterklass, människa, vill jag säga men biter mig i underläppen.

”Ja, alltså där du skriver in var du vill gå. Till exempel www.aftonbladet.se.”

”Jamen, jag vill inte gå till aftonbladet. Jag vill ladda upp min hemsida.”

”Ja, det försöker jag hjälpa dig med, men då måste du gå till den vita rutan där man skriver sådant, du ska inte skriva aftonbladet där. Bara klicka där.” försöker jag och stönar inombords. Hundmänniskor!!

”Aha, jag förstår. Då ska vi se… Sådär. Nu står det och blinkar ett svart streck där.”

”Bra. Då ska du skriva ftp kolon slash slash ftp punkt telenet24 punkt se…”

”Vänta, vänta! Det får för fort.” Hm, ja det gjorde det. Vilket jag borde begripit. Gammal vana.

”Ja, f, t, p, kolon…”

”Okej. F.” så dröjer det ett tag. Jag kan se framför mig hur hennes pekfinger letar efter t:et. ”T.” Grattis, du hittade det. ”P. K… Fåse, O. L…”

Jag håller på att tappa hakan. Vad i hela glödheta helvete GÖR människan?

”Alltså… Nej, du ska göra tecknet kolon, inte skriva ordet kolon…” säger jag när jag återfår fattningen.

”Jag förstår inte…” säger hon med viss förtvivlan i rösten. Det är svårt detta. Jag försöker i ungefär fem minuter förklara konceptet shift och hur det får fram andra tecken om man håller den intryckt och trycker på en annan tangent samtidigt. Det går inte fram. Inte heller lyckas jag få henne att skriva ett kolon trots idoga försök med shift och punkt. Till slut är det faktiskt hon som ger upp.

”Jag tror jag ringer min kompis som gjorde sidan och ber honom ladda upp den åt mig.” säger hon lite uppgivet.

”Ja, gör det. Skriv ner ftp punkt telenet24 punkt se på papperet du har med användarnamn och lösenord så kommer han säker kunna hjälpa dig.” säger jag, lättad över att få den utvägen, mumlar en artighetsfras och lägger på. Herregud i fjäderskrud, satans torrdass och allmänt demonavträde, vad gick människan på? Går det att vara så ur synk med samhället att man inte ens vet vad ett förbannat djävla kolon är?

Jag är så chockad att jag nästan glömmer att göra mig röd med orsaken ärendeloggning de sista minuterna innan jag slutar, så jag inte får några samtal. Sedan händer det, otroligt nog, efter mycket ångest och möda, Mitt skift tar slut. Precis på sekunden stänger jag av telefoniklienten och smäller headsetet i skrivbordet., för nu är det nästan femton timmar innan jag måste kliva över contactcentrets tröskel igen.

”Härrå!” skriker jag entusiastiskt och viftar med en arm till de olyckliga stackare som sitter kvar. Några oengagerade viftningar får jag faktiskt till svar, men jag ser dem inte. Jag är därifrån, borta, gone, upplöst i intet. Euforin när man lämnar det brunrödgrå Gestapo-bygget är fantastisk. Man tar ett djupt andetag av stadskärnans svala, regntunga luft och tycker den doftar underbart medan man stegar på den våtblanka svarta asfalten mot hemmet Bekymmer och sura kunder rinner av en och den bultande huvudvärken mildras ordentligt när man får stå och gå i den svala, fuktiga luften. Underbart.

- Nästa inlägg -

Kapitel 2 (forts 4).

- Första inlägget -

Resten av dagens samtal förflyter på ungefär samma sätt. Åt helvete med TeleNet24s säljkampanjer! Åt helvete med extra mycket straffknullning med extra grovt grovsalt MED jod!! Jag dricker en sju-åtta koppar kaffe, springer till toan och försöker att inte låtsas om att jag sprutmålar porslinet med vad som känns som surt kaffeblandat sandpapper i flytande form och under högt tryck. Fyfan vad ont det gör! Som att skita raspar eller lösflytande lava. Jag kan inte minnas när min mage var i lag sist. Förra semestern? I alla fall mot slutet av den någon gång. Folk skrattar åt gamla människor som värderar sin hälsa efter sin avföring, men jag tror fan att de egentligen är riktigt smarta. Skiter man bra mår man bra, både i kroppen och i huvudet. Jag skiter eländigt, alltså är det bara elände med mig. Enkel logik som betyder att jag är uppfuckad, räddningslöst förlorad och dömd. Ingen egentlig nyhet, med andra ord, men ännu ett bevis i en redan tung börda. Bra att jag inte tänker, då skulle det kunna oroa mig. Istället kvider jag lågt och gnyende när mer gaspåtryckt sur vätska kommer ut mig och vållar mig mycket sveda.

Jag är klar på mindre än tio sekunder men sitter kvar med ett Aftonblad från förra månaden och läser om någon dum djävla hobbyhalvkändis från någon dum djävla dokusåpa som satt på någon annan dum djävla hobbyhalvkändis från någon annan dum djävla dokusåpa på fyllan och villan och om hur man upplever perfekt sex och hur man får lusten åter. Min lust är det egentligen inget riktigt fel på, hinner jag tänka innan jag bläddrar vidare. Det är egentligen bristen på någon att liksom använda den på som är stötestenen. Palmela Handerson är i och för sig en trogen kamrat, men någon gång skulle man vilja ha lite omväxling, inte sant? Djävla skittidning att anta att alla har sex regelbundet förresten. Finns många fula, tafatta och ocharmiga människor, för att inte säga bittra, negativa och oinspirerade som bara kan få sex med hjälp av ohemula mängder öl och ibland inte ens det. Jag sitter tills arslet domnat bort och det sticker i benen innan jag till slut reser mig. På så vid har jag stulit några minuter av vårt contactcenter. Varje liten bit av hämnd är underbar och kan läggas till min skatt av småsintheter, infantila upptåg och illojalt undanglidande trots jag utsätter företaget för. På kvällarna, när jag släckt min sänglampa plockar jag ofta fram dessa patetiska små minnen, vrider och vänder på dem, bättrar på dem med halvsanningar och rena fantasier och känner småsint skadeglädje över dem. På så vis kan jag somna glad. En glad minut varje dygn och till och med en callcenterhora orkar nästan med nästa dag. När man inte får använda sin kreativitet i arbetet kan man använda den för att lura skitföretaget man jobbar för på några minuter. Små saker roar små människor, så jag får ha lite roligt jag också.

Har ni någonsin varit med om de här dagarna då sekundvisaren på klockan rör sig två steg framåt i och sedan ett steg bakåt? Det här är en sådan dag. Nästan alla dagar här är sådana dagar. Efter toabesöket sniglar sig tiden fram i ungefär samma fart som den genomsnittlige TeleNet24-kundens hjärna processar information man ger den. Det finns religiösa människor som tror på helvetet. Men jag vet vad helvetet är. I mitt förra liv måste jag ha torterat, ägnat mig åt tidelag i allmänhet och skörlevnad i synnerhet och varit ett alldeles särdeles moraliskt vrak, och jag fick det ultimata straffet. Jag återföddes som contactcenteragent. I helvetets alla nivåer sitter de en timme om dagen med en TV-bild från oss och skrattar, innan de återgår till att kokas i tjärgroparna, ha maskar i sina inälvor, spetsas på treuddar, få alla inre organ utklämda och annat som egentligen inte är någon plåga om man jämför med helvetets främsta outsourcingaffär – contactcentret! Jag springer på toa igen efter en stund. Jag sitter visserligen inte lika länge, men har ändå ett surt meddelande från samtalsövervakningen på skärmen när jag kommer tillbaka. ”VArför går dupå toa igeN!!1?” står det. Ett kort tag funderar jag på att göra en Kalle och ägna en kvart åt att skriva ett detaljerat svar om hur lös min avföring var och hur den kommer lite hur den vill och hur gaserna bubblar och hur det innebär att jag måste springa flera gånger. På så vis skulle jag inte behöva ta samtal en stund. Men jag är lite för feg och svarar bara ”Magproblem.” Deras ”DEt får du orrna upp!!1” klickar jag bort och tar nästa samtal. Jag kan höra hur kunden drar efter andan när jag drar min släpiga och oengagerade hälsofras. Jag får en kort stund en intensiv lust att börja sjunga ”Närmare Gud till dig” som de spelade på ”R.M.S. Titanic” då hon sjönk. Men jag är inte religiös, istället suckar jag tyst inom mig själv och stålsätter mig för nästa Fitt-Britt-harang.

- Nästa inlägg -

Kapitel 2 (forts 3).

- Första inlägget -

Ha! Ta den, kunddjävel! Jag vann! Tror du jag bryr mig för fem djävla öre om du snackar skit om TeleNet24 för dina cp-skadade och illaluktande vänner, om du nu till äventyrs har några alls!? Jag SKITER i om TeleNet24 döms i marknadsdomstolen eller om Sverker Olofsson slänger VDn i sin soptunna med huvudet före. Faktiskt skulle jag tycka det vore riktigt tillfredställande, särskilt om Herr Olofsson innan dissat begagnade blöjor eller utgången surströmming. Hihi. Det är små tankar som dem som får en att gå runt på det här jobbet. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Den enda riktiga fördelen med att vara callcenterhora är att jag bryr mig minst. Jag flyter med i tillvaron och bryr mig inte ett skit om vårt contactcenter eller om TeleNet24 eller några andra av vårt contactcenters hjärnbefriade djävla kunder. Vore det upp till mig kunde de gärna få gå i konkurs och/eller långsamt drunkna i svavelsyra allihop. Den som bryr sig minst och är kallast vinner, det är den stora beständiga livsvisdom det här jobbet lärt mig. Det finns ingen njutning på contactcentret som att helt utan ton och med släpig röst svara en kund som hotar säga upp sitt abonnemang att ”det går alldeles utmärkt, vill du ha det stängt nu direkt?” Av någon anledning tycks alla som ringer och ska ha kundservice anta att vi som svarar på något sätt bryr oss om TeleNet24s rykte och kunder, och att ett hot om uppsägning ska få oss medgörligare. Miffon, fatta att vi är ett gäng cyniska och trötta ungdomar som hunsade och kuschade sitter fast i ett underbetalt skitjobb vi inte vill ha och enda anledningen till att vi svarar på era djävla dumpuckade frågor är att vi antingen är för trötta för att skaffa ett annat jobb eller så inkompetenta att vi inte kan få ett annat jobb – eller så är vi norrländska blockmongon som inte vill flytta till Fjollträsk. Okej? Tror ni verkligen att vi bryr oss? Tror ni att våra chefer bryr sig? Vårt contactcenter har betalt per samtal, inte per nöjd kund. Så länge samtalet går fort och kunden inte kan bevisa att vi gjort fel har jag gjort ett bra jobb. På förra teammötet någon gång för tre-fyra månader sedan uppmanade VDn oss att ljuga för kunderna så de la på och ringde igen, då skulle contactcentret tjäna mer pengar, nämligen. Och även om vi faktiskt brydde oss så skulle det inte spela någon roll – vi har ingen som helst makt att gör någoting åt något. Vi är i botten på ett företag som tar den i tarmen för TeleNet24s räkning. Hur mycket makt tror egentligen Fitt-Britt att jag har att göra något åt hennes situation? Jag är ur TeleNet24s perspektiv en värdelös svarsmaskin som absolut inte ska ha några befogenheter.

Galnast vinner också, vilket vårt contactcenters ledning är ett bra exempel på. Galna människor kör över normala människor med att gå in med en våldsam attityd, tro till hundra procent på sig själv och sina idéer, ha en uppblåst känsla av sin egen förträfflighet och genom att ha idéer som är fullständigt totalt uppåt väggarna och som de aldrig ger upp på. Genom att driva sina knasiga idéer med religiös övertygelse får de människor att tystna i ren förbluffning. De erkänner aldrig någonsin att de har fel heller – när (och det är när, inte om) deras idéer går åt helvete, då är det ett dåligt genomförande, eller brist på ”positiv attityd” hos medarbetarna det beror på. Undrar egentligen vad som skulle hända om en som inte bryr sig möter en som är fullständigt galen? Skulle bägge förlora då, eller är den som är lite mindre galen eller likgiltig som förlorar då? Det vore något med en påse chips och ett par schyssta tjeckiska bärs. Långt bättre än någon djävla satans white-trash-dokusåpa. I och för sig är det mesta hyfsat med en påse chips och ett par schyssta tjeckiska bärs. Mmm… tjeckisk bärs, det enda som gör livet värt att leva när man jobbar här.

- Nästa inlägg -

Kapitel 2 (forts 2).

- Första inlägget -

Som varje kloakråtta i callcentervärlden drömmer jag om att göra som Kalle och spy all galla min kropp är kapabel till över ledningen och contactcentret och sedan bara lämna allting bakom mig. Som nästan varena kloakråtta i callcentervärlden, i alla fall sådana med ”rätt attityd” som varar längre än två månader, är jag alldeles för feg. I vårt land får man en väl inarbetad Preussisk-Protestantisk arbetsmoral från tidiga barnsben som inger tukt, förmaning och en skarpt ångestdoftande rädsla för att vara arbetslös. Det håller mig gående än, på något djävla vis. Jag vill sluta, men vågar inte. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig, som lämnar ett jobb för arbetslöshet och jag är rädd för de ekonomiska bekymren som kommer efteråt. Tre månaders karens för att sluta själv, det kan slå hårt. För att inte tala om att sedan leva på 80% av 14 500, minus skatt. Med 14 500 i månaden har man inte direkt en årslön på banken heller. Jag behöver nog Lotto-Åkes miljoner för att våga. Jag är rädd för att bli isolerad utan vänner eller bekanta om jag inte träffar någon på arbetet. Fan vilket fegt kräk jag är, vågar inte kasta mig ut, försöka eller ge mig den på någonting. Fan, jag vill ha en lottovinst eller i alla fall ett riktigt jobb. Men det lär inte hända, eftersom jag har en grundmurad tilltro till att livet egentligen är emot mig och Gud, om det nu finns en sådan mossig figur, har mig som litet hobbyprojekt vid namn ”hur mycket lågintensiv skit tål en västvärldsmänniska?” och att pengar till en lott vore bättre lagda på en bärs istället. Dessutom skulle jag säkert bli den enda av hundratusen som föll genom det halvkorrupta socialistiska skyddsnätets mjuka maskor och ner på det med glaskross beströdda betonggolvet.

Om jag faktiskt skulle sluta slår jag vad om att jag skulle stå där och skaka hand med personalchefen, le falskt och spela med i ”till nya utmaningar”-sketchen, tacka för mig, tala om de fina stunderna (jag kan just nu inte riktigt komma ihåg vilka de skulle ha varit, men ändå) och hur mycket jag kommer att sakna contactcentret och dess fina, fina gemenskap.

Urk. Jag vill kräkas bara jag tänker på det. Men jag kräks inte, jag tar istället nästa samtal där en fet kärring vid namn Svea-Britt eller något annat lika puckat (hon låter förbannat fet, svettig och illaluktande på telefonen) gnäller om att hon minsann aldrig någonsin beställt TeleNet24s ”Fin-fin fritid”-abonnemang och därför inte ska betala någon räkning. En telemarketer hade ringt henne och hon hade gått med på att få information tillskickad. För en kort stund vill jag bara hitta en machete eller något annat halvslött blankvapen med hack i eggen och gå och hugga närmaste telemarketer i småbitar på ett extrakladdigt och brutalt sätt och sedan tugga i mig hans lever. Trots att det inte ens är vårt contactcenter som sköter telemarketingen åt TeleNet24. Telemarketerna har nämligen provision och fulsäljer ganska ordenligt. Man ska aldrig yttra ”ja” i samtal med en telemarketer, de lägger upp något på dig och hävdar att du sa ja till deras erbjudande. Och här sitter jag och får ta skiten för att något gråsurt slem till telemarketare har ljugit feta Svea-Britt rätt upp i ansiktet. Jag tycker att jag nästan kan känna hur min mage liksom surnar och skrumpnar ihop runt det usla kaffet jag alldeles nyss druckit. Medan Fitt-Britt skäller, skriker, gnäller och går på och jag lyssnar tämligen oinspirerat med ett halvt öra sitter jag med hakan lutad mot handen och armbågen på skrivbordet och tittar på rutan med statistik. Trettiosju Fitt-Britt till har väntat upp till tio minuter för att få komma fram och djävlas med mig. Man kan inte göra så mycket annat än sitta och mumla några ursäkter, för man ska ta ansvar för problemen och det är absolut förbjudet att tala om för kunderna att jag jobbar för ett företag som inte har något som helst ansvar för telemarketingen på TeleNet24, eller för servrarna (både dessa funktioner sköts av andra företag, ibland tror jag TeleNet24 bara består av puckade marknadsförare och ledningsfolk i kostym och dollargrin i ansiktet). Man får inte heller försöka korrigera problemet, ens om man skulle ha rättigheterna i systemet, så man får snällt lägga ett ärende och se det försvinna in i malströmmen av gnälliga kunder som med största sannolikhet aldrig får någon hjälp.

Fitt-Britt fortsätter att gå på och har nu börjat bli personlig. För det är ju mitt fel att TeleNet24s telemarketers gör vad fan som helst för att få sin provision. Jag vill skrika åt kärringen i andra änden att, ja, det är jag som lagt upp hennes ”Fin-fin fritid”, det är jag som vanvårdar alla stackars barn på barnhemmen i Rumänien, det är jag som startar krigen i Afrika, det är jag som ofredar korggossar i den katolska kyrkan och det är absolut mitt fel att hon fått vänta i tolv minuter på att få komma fram och skälla ut mig. Jag vill säga åt henne att folk faktiskt svälter, dör i krig, är hemlösa och är sjuka utan att kunna få vård i världen och att ägna sex minuter år att låta som en trasig fiol på min bekostnad kanske inte är det mest kreativa och förlösande hon kan ta sig för just nu. Men som i alla andra samtal mumlar jag en halvhjärtad ursäkt och säger slutligen:

”Jag stänger ditt konto här då, så du kommer inte att få några fler räkningar. Jag ska be vår fakturaavdelning att ta bort räkningen…”

Längre än så hinner jag naturligtvis inte innan kärringfan drar igång en ny omgång. Tröttsamt. Hon kräver att det där ska jag ordna åt henne omedelbart och hon accepterar ingenting annat, någonsin. Blah, blah, blah. Gnäll, gnäll, gnäll. Fattar kärringen inte att hon ringt till ett callcenter? Vi är analoga telefonsvarare, inte problemlösare. Vår ledning och TeleNet24s idioter till tekniker har beslutat sig för att jag inte är tillräknelig nog att ha befogenheter att göra något åt hennes problem. Efter en stund börjar hon hota med Sverker Olofsson och PLUS och konsumentverket och att hon minsann ska berätta för alla sina vänner vilka sorts lurendrejare TeleNet24 är. Vid det laget har jag redan ”KLIPP KUNDEN!!!!11!!1!!” från samtalsövervakningen på skärmen, så jag ler ett litet, litet och mycket elakt leende, ber kunden att för all del göra det om hon känner att det är rätt, tackar och lägger på när hon drar efter andan för att börja igen. Är man snabb nog, vilket man är efter en tid på vårt contactcenter, kan man få in en hel mening, plus ”Tack, heeej.” medan en kund drar efter andan.

- Nästa inlägg -

Kapitel 2 (forts 1).

- Första inlägget -

Tillbaka till telefonen snabbt som attan, man får inte vara borta mer än femton minuter, då kommer skit från samtalsövervakningen. På contactcenter arbetar nämligen bara opålitliga människor som ständigt måste övervakas, passas på och kollas noga, annars kommer de att stjäla sekunder och minuter av dyrbar arbetstid till att göra annat än att svara på nästa samtal. Vi har sex personer på vårt contactcenter som inte gör annat än sitter och kollar så vi är inkopplade på våra telefoner och tar samtal. De sitter i det löjligt lilla rummet vid receptionen och har statistik, staplar och varningssystem på en halv djävla miljard skärmar – inklusive en platt trettiotvåtummare som köptes in enkom för att imponera på en uppdragsgivare som var på besök. Eftersom ledningen är snål mot alla utom sig själva blev det den absolut billigaste som inte kan ha upplösning mer än åttahundra gånger sexhundra, vilket innebär att man kan se fem excelstaplar stora som hundragrams marabou chokladkakor istället för fler staplar samtidigt. Om man är borta för länge på toaletten eller pratar för länge med en enskild kund eller om man, Gud och alla makter man håller kära förbjude, kommer tillbaks för sent från fikarasten, då har man snart ett surt meddelande på skärmen från samtalsövervakningen, vilket är de sex små überführernas kollektiva namn. De skickar meddelanden som ”logga in”, ”ta ansvar för kön” och ”nu har du pratat för länge”, alltid med minst fem utropstecken och gärna helt i CAPS för att ge intryck av hur viktiga de själva och det de säger är. Samtalsövervakningen är människor med total och fullständig hybris. Övertygade om sin egen betydelse tror de att contactcentrets hela verksamhet står och faller med deras ständiga gnäll på allt och alla. Tänk dig den drygaste människa du känner. Kombinera det med den arrogantaste människan du känner, lägg till en dos självtillräcklighet och två skopor otrevlig attityd och du har den genomsnittliga samtalsövervakaren. Peter brukar säga att samtalsövervakningen är det främsta beviset på att man inte ska ge korta människor makt, det stiger dem över huvudet. Fem av dem är klart under medellängd och jag skulle tro de alla har komplex för det, som deras attityd är. Går man in och ber att få ta ut lite semester får man inte ett ja eller ett nej, man får ett förhör. Värst är den kortaste killen som vi kallar Mussolini, som absolut måste ta reda på om ditt skäl att vilja ta ut semester eller upparbetad flextid och vara ledig är bra nog och viktigare än nästa samtal. Han ställer frågor som ”Jaha, vad ska du göra då?”, ”Varför det?”, ”Ska det verkligen vara nödvändigt?” och ”Tror du inte att du behövs bättre här?”. Djävla småfascister är vad de är allihop.

En del, som Kalle innan ”han gick vidare till nya utmaningar” (notera att det är i tredje person), utvecklade raffinerade och avancerade metoder för att driva med samtalsövervakningen i varje sekund. Ibland bad han om tillåtelse att få nysa mellan två samtal, ibland kunde han skicka ursäkter för att han sagt ”hej då” istället för ”hej” och därmed förslösat en fraktion av en sekund. Men häftigast var ändå att han ibland skrev hela uppsatser på fritiden, innehållandes de mest absurda, men ändå teoretiskt möjliga och arbetsrelaterade händelseförlopp att skicka som svar och tvinga dem att sitta och läsa när de gnällde på att han talat för länge med en kund eller var fyrtio sekunder försenad från lunchen. På så vis gav han dem alltid mer jobb när de försökte djävlas med honom. Det kunde ta massor av tid för dem, eftersom de inte är de smartaste norr om ekvatorn och inte läser så fort och framförallt för att de aldrig lärde sig att det kostade dem att djävlas med honom. Kalle använde dessutom ofta komplicerade meningsbyggnader och underliga synonymer han grävde fram från femtio år gamla ordböcker och ett lexikon i fyrtio band han fått ärva från sin morfar. Han var rejält trött på deras uppblåsta sinne för sin egen betydelse och förlöjligade dem ständigt på ett sätt de inte kunde direkt klaga på. Jag minns hur vi alla skrattade åt en logg han visade, där han i de mest otroligt falska och överdrivna ord prisade samtalsövervakningens nit och underströk deras vikt för contactcentrets nuvarande och framtida framgång. Ingen fick någonsin riktigt fram om smånazisterna där borta någonsin förstod att han drev med dem eller om de trodde han var sådan och faktiskt menade allvar.

Kalle var riktigt häftig. En rebell som ”hade fel attityd för att jobba här” enligt ledningen. Det är en annan floskel som betyder att personen i fråga inte ljög tillräckligt mycket när han fick direkta frågor om vad han tyckte och kanske till och med talade utan att vara tillfrågad. Kalle var en person som alltid djävlades tillbaka när ledning och samtalsövervakare djävlades med honom. Kalle kunde göra saker som att sjukanmäla sig med två sekunders förvarning om samtalsövervakarna började ifrågasätta om han verkligen hade goda skäl nog att ta ut ett par semesterdagar i anslutning till helgen. Så stod de där utan sin gruvtrodgolyt, förlåt, contactcenteragent menar jag naturligtvis, att svara på samtalen i den växande kön. Det är ofta jag önskar jag hade Kalles mod. Att bara gå upp till personalchefen och säga att han kan stoppa sitt jobb långt upp där varken sol eller måne lyser som han gjorde. Kalle kunde sina rättigheter och höll stenhårt på dem och var för alla andra en hjälte, en idol och helt klart den främsta källan till glatt skvaller över skräpkaffet på eftermiddagarna. Vad Kalle sagt eller gjort senast vreds och vändes på under glada skratt och uppmuntrande ryggdunkningar om han själv var närvarande. För ledningen var han förstås en person med negativ attityd, som spred en dålig stämning och medvetet saboterade verksamheten. De förstod aldrig att han var ett symptom på den dåliga stämningen, inte orsaken till den. Med säker känsla för att ge sig på symptomen istället för orsakerna såg de till att han sa upp sig. Vi sörjde alla när han for, men han skrev ett underbart avskedsmail till alla som jag fortfarande har i min inkorg och noggrant sparar och läser då och då när jag känner att jag behöver ett skratt.

- Nästa inlägg -

Kapitel 2 - En våreftermiddag.

- Första inlägget -

Det är vår, sägs det. Här inne på contactcentret märks det inte så mycket, annat än att det börjat dyka upp en del storögda, dumma gymnasieungdomar som ska läras upp för att vara semestervikarier. Timanställda fån är vad de är. De tror att de ska tjäna sommarpengar och, hör och häpna, att jobbet är roligt och stimulerande. Det enda ni kommer få stimulerat i era omogna små hjärnor är centret för förtida bitterhet och området för frustration, sanna mina ord! Har ni tur kan ni lära sig den magiska cynismen ungefär fyrtio år för tidigt och bli sura gamla negativa pensionärer redan innan ni fyllt trettio. Välkomna! Det är vad jag vill säga till dem när de går förbi och hälsar, men istället hejar jag och ler ett glädjelöst och föga välkomnande leende som bara en riktigt bitter människa kan göra på kommando. Ni vet det där, ”var glad, annars blir du straffad!”-leendet som är äkta som ett förgyllt blymynt.

Jag och Peter har kafferast. Peter är en underbar klippa. Jag gillar honom betydligt mer än jag någonsin skulle erkänna – i alla fall i nyktert skick. Han är nästan lika cynisk som jag och mer än dubbelt så bitter är det till honom jag vågar i min infantila feghet säga vad jag tycker om ledningen, samhället och outsourcing i allmänhet och den service vårt contactcenter erbjuder våra uppdragsgivares kunder i synnerhet. Peter är likadan, så vi hänger ihop i vått och torrt och skrattar åt varandras cyniska och svarta humor, alltid med en liten smula av allvar bakom. Vi har roligt åt imitationer av uppblåsta och självtillräckliga kunder och chefer och åt TeleNet24s senaste klantigheter. Vi sitter på en av de benhårda kökssofforna framför ett otorkat bord där gamla nummer av dagstidningar och Computer Sweden blandas med ännu äldre smulor och onämnbart kladd från någon lunchlåda någon gång. Städning kostar lite för mycket för vårt Contactcenter, så vi förväntas hålla efter fikarummena själva, med förutsägbart resultat. Just nu följer mina blekgröna ögon de intressanta linjerna i en sextonårig gymnasieflickas alldeles för tajta, ljusa, och om vi ska vara ärliga, transparenta, byxor. Stringtrosorna är av något mörkare tyg och syns tydligt igenom. Inte för att JAG klagar, men ändå. Jag klunkar i mig av rävgiftet till kaffe, trots att det knappt är ljummet och den fruktansvärda smaken får det att vända sig i min mage och får håren på mina armar att resa sig i en protesterande rysning.

”Ser du något du gillar, Mats?” säger Peter på sin klingande finlandssvenska, den som gör sig så bra för långa, utdragna svordomar sena ölnätter i en bastu och drar sig i en av sina fåniga polisonger som han är så stolt över. ”Det enda spåret av min individualitet jag har kvar!” brukar han säga. Bah.

”Ävafan, det borde vara farlig kurva-skylt på den där. Fan, nu böjer hon sig framåt också. Djävla råttpiss till kaffe! Nåja, det är ingenting för mig.” svarar jag och reser på mig samtidigt som jag tömmer kaffekoppen trots att det tar emot.

”Det brukar heeeta så! Du skulle säkert gärna se henne i en katolsk skoluniform, ett par storlekar för liten.” menar Peter, flinar och duckar lätt undan mitt klumpiga och halvhjärtade försök att medelst en rallarsving ge honom en snyting som tack för det skämtet. Lika bra det, hade jag träffat hade han väl slitit fram en kniv och huggit mig. Finndjävel. Inte för att jag skulle brytt mig så särskilt, men jag vill inte bloda ner min nya skjorta.

- Nästa inlägg -

Kapitel 1 (forts 5).

- Första inlägget -

Som jag redan sagt är jag en callcenterhora. Jag offrar mitt liv, mina hopp, mina framtidsplaner, mina drömmar och min hälsa på nästa samtals altare. Belöningen är en mager lön och en myckenhet skit genom de flesta medium du kan tänka dig – you name it, jag har tagit enorma mängder skit genom det. Telefon, fax, e-mail, videokonferens, brev… Skiten kommer från kunder, från arbetskamrater, från ledning och från uppdragsgivare (vårt contactcenters kunder). Jag och mina kollegor är företagsvärldens kloak. Hit kommer all skit och ska stanna här, så att de som är ansvariga för situationen kan ägna sig åt sitt jobb – att skapa en ny situation för oss att ta skit för. Vi är filter och tar skit tills vi börjar stinka själva av bitterhet och frustration, då tar man in ett nytt lass aningslösa ungdomar. Ingen orkar egentligen stanna längre än ett eller ett och ett halvt år på contactcentret – efter det har alla skaffat sig en utväg på ett eller annat vis. Man börjar plugga, flyttar till pojkvän eller flickvän i annan stad, tar ett annat jobb eller är helt enkelt utsliten och sjukskriven. Personalomsättningen är cirka hundra procent om året. En kollega, som är tjugofem år gammal är långtidssjukskriven nu efter ett år på contactcentret. Han drabbades av någon slags brist på signalsubstans i hjärnan på grund av vitaminbrist och stress. Sist jag såg honom var när han kom för att få något papper påskrivet. Han hade magrat, var blek, händerna skakade och blicken var håglös. Han sa att han inte hade sovit en hel natt på ett halvår – tydligen krånglade något sömnhormon. Men den lokala arbetsförmedligen är stormförtjusta i vårt contactcenter – det hungrar alltid efter nya svarsmaskiner, så av glädje kvittrande arbetsförmedlare kan skicka ett dussin aningslösa och storögda artonåringar hit varje månad och får så fin, så fin statistik. Tänk vad bra för ungdomsarbetslösheten att de får fram jobb till ungdomar hela tiden, ett inbrott på arbetsmarknaden! Bah. De sitter nog där på fikarasterna och prisar contactcentret högt och väl för att de anställer så mycket folk. Fattar de verkligen inte att det finns en anledning till att contactcentret behöver så mycket folk hela tiden? Att det egentligen är omöjligt att jobba där mer än ett år? Att de sliter ut människor som om de vore löpande-band-maskiner? Att de sabbar de här människorna för all framtid? Att dussintals aningslösa ungdomar tappar allt förtroende för företagsvärlden, samhället, framtiden och sig själva genom att slitas ned på contactcentret? Att contactcentret har kilo kött med headsets, inte anställda? Nej, men statistiken, ja ungdomsarbetslöshetsstatistiken blir ju så fin, så fin! Och det är ju allt som räknas i vårt kvartalskapitalistiska statistik- och siffersamhälle.

Just vårt contactcenter sköter kundtjänsten åt TeleNet24, en ganska stor och ganska så desorganiserad telefoni- mobiltelefoni- och Internetoperatör. Vi tar hand om nybeställningar, svarar på frågor om fakturor och annat betalningsrelaterat och försöker hjälpa människor ut på Internet med TeleNet24:s Internetabonnemang – både vanligt uppringt och ADSL. Vi sköter även prenumerationsservice åt ett större tidningsförlag och låtsas ge kundservice åt människor som varit dumma nog att köpa ett särskilt kasst digitalt TV-paket. Kort sagt kan det tänkas att du pratar med mig angående din telefonräkning, ringer mig senare angående ditt Internet och sedan återigen när du vill börja prenumerera på din favoritserietidning eller beställa fler kanaler till ditt digitala TV-paket. Vi sköter även en kundkortskundtjänst (vilket ord!) och en spärrtjänst till ett bensinkort samt supporten på en hemsida för rapportering av försäkringsuppgifter för småföretagare. Kort sagt får vi ta han om idioter från alla samhällsskikt och alla tänkbara etniska, religiösa och sociala bakgrunder – det enda kunderna har gemensamt är att de är idioter.

Contactcentret ligger mitt i vår lilla stad. Går man huvudaffärsgatan fram tills man kommer till Åhlénsvaruhuset och sedan tar en gata upp kommer man till en stor, bastant och olycksbådande tegelbyggnad från trettiotalet. Det är en passande byggnad. Här skulle Gestapo kunnat ha haft sina tortyrkammare i källaren, här skulle de kunna ha haft prydliga blonda, yppiga vitblusiga kontorsflickor som skriver blodigdrypande rapporttexter på slamrande skrivmaskiner. En sådan byggnad är det. Ett hus som verkar grått fast det är rödbrunt, som på grund av de halvmetertjocka stenväggarna alltid är halvkyligt oavsett om det är tjugofem minus eller trettiofem plus ute. Går du in genom den välvda porten och går upp en våning får du syn på concactcentrets logga, en rödgrön gröt och namnet i stiliserad svengelska. Bortom loggan har du en synnerligen ful, gråmålad dörr som du kan öppna och därmed ha slagit upp portern till helvetet. Be till de makter du håller kära att ditt besök blir kort och, framförallt, icke återkommande. Bakom dörren döljer sig en hall med överbelastade klädhängare, särskilt i vintertid, en reception och en dörr in till ett löjligt litet rum där samtalsövervakningen sitter. Sedan kommer fyra enorma salar i rad, med trekantiga skrivbord i cirkelformade grupper om sex så tätt det överhuvudtaget går att ställa dem utan att helt blockera alla passager. I mitten av varje sal finns ett öppet fika- och lunchrum, med kylskåp, kokplatta, diskbänk och diskmaskin. I varje lunchrum finns dessutom ett bord med en kökssoffa och några stolar i tvättäkta intetsägande kontorsfuru och en apparat som producerar det mest odrickbara kaffe världen någonsin skådat. Längst, längst bort, bortom den fjärde salen finns en liten korridor med riktiga kontor med låsbara dörrar – ledningskorridoren. Varje skrivbordsgrupp har låga skärmar i diskreta färger skiljer skrivborden åt och som är tänkta att skärma av ljuden mellan de som pratar, men eftersom det är stenväggar och högt i tak är akustiken ändå fruktansvärd och man måste skrika och vrida på max volym på telefonen för att höra någonting annat än det högljudda bakgrundssorlet. Det är ett under att inte fler utvecklar tinnitus på contactcentret. Överlag är allting grått eller beige till den grad att man kan tro att man blivit färgblind när man kliver in – särskilt som alla människorna där inne är lika grå och beiga de.

Detta är min berättelse om livet, eller snarare frånvaron av det, på contactcentret. Det är en slags oregelbunden dagbok av anekdoter och händelser oregelbundet sammanbunden av en enda röd tråd – jag och mina känslor. Gör inte misstaget att tro att jag är en sympatisk martyr i detta, att alla är så elaka, så elaka mot mig och jag är Madonnan som dör för andras synder i det stinkande träsk som är contactcentret. Nej, jag är lika depraverad och korrupt som alla andra här. Det var länge sedan jag slutade försvara min rätt mot våra samtalsövervakare att ge en kund bra service. Jag tycker alla kunder finns på en skala någonstans mellan en snytbagge och en fästing i värde och skräder sällan orden med puckon, varken i fikarummet eller, när jag kan komma undan med det, i telefonen direkt till föremålet för min hatexplosion. Jag är cynisk, brutal, elak, otrevlig och fruktansvärt feg. Jag är en råtta som piper för sig själv längst nere i mörkret och smutsen och inte kommer överge skeppet förrän det verkligen sjunker eller jag vänder en stinkande buk i vädret och blir till mat till mina råttkollegor.

- Nästa inlägg -

Kapitel 1 (forts 4).

- Första inlägget -

Koden kallas ibland ”corporate bullshit” och ibland för ”företagsfloskler” och består i princip av en lång radda meningar som betyder något helt annat än vad orden kan antyda. Känner man till koden kan man ha lite insyn bakom de bjärt och färgstarkt målade kulisser ledningen reser omkring sig för att slippa verkligheten, och då får man någonting att prata om på kafferasterna. Man måste ha något att prata om på kafferasterna, annars glider ämnet automatiskt in på eländet, även känt som jobbet och det är inte bra. Dels är det så förbannat deprimerande och dels finns det en risk att någon hör en och att det sipprar fram till ledningen vilken oerhört negativ attityd man har, och då kommer både omedelbar och framtida bestraffning lika säkert som nästa idiotiska samtal. Man måste nämligen straffa de som inte är glada på contactcentret.

Att frustrerat säga upp sig när skiten nått en till ögonbrynen är att ”gå vidare till nya utmaningar”. I tredje person betyder det att man fått sparken också. ”Olsson har valt att gå vidare till nya utmaningar.” Man ska ”arbeta dynamiskt och flexibelt” – det betyder att personalen inte ska klaga när schemat ändras med något som liknar slumpgenerator så man jobbar morgon varannan dag och kväll, i tio dagar i sträck, eftersom förändringen gör att det stämmer i ledningens beräkningar och schemaläggningar. Man ska ha en ”positiv attityd” vilket i klarspråk betyder att man ska blåljuga folk rakt upp i ansiktet när man får direkta frågor om hur man mår eller hur man känner inför en arbetsuppgift och aldrig, aldrig någonsin ha egna tankar eller kommentarer till ledningens beslut. Man ska ha ”god servicekänsla”, vilket innebär att man ska hålla med den ringande kunden om allting, fast inte lova någonting och inte göra några eftergifter och avsluta samtalet efter två minuter, så man kan hjälpa nästa kund att bli frustrerad av bristen på riktig service. Man ska komma ihåg att ”varje krona av din lön kommer från kunden”, vilket betyder att man ska strunta i kundens problem och fokusera på nästa samtal, så att företaget tjänar pengar. ”Outsourcing” betyder att man låter ett annat företag sköta kundservice. Detta företag har inte minsta intresse i att ens kunder får bra service. Det tjänar pengar på att kunderna måste ringa många gånger för att verkligen få svar på en fråga eller ett korrekt besked i något ärende. ”Medarbetare” är viktigt att kunna – ordet kan antyda att den som arbetar skulle ha någon slags medbestämmanderätt, eller medansvar, eller medframgång. Vad det egentligen betyder är ”träl” eller ”gruvtrodgolyt” rätt och slätt. Ingenting är så feodalt som ett callcenter och ”medarbetaren” sitter alltid längst ned i pyramiden, någonstans mellan gråstenen och träcket i värde.

Nåja, nog om tankar. Det är farligt att tänka på vårt contactcenter. De som tänker ifrågasätter och vill ha svar. Vi är svarsmaskiner, vi ska ge svar per telefon, inte kräva dem själva. Vi ska inte förutsätta någonting, inte anta någonting, inte fråga om någonting eller vilja ha förändringar eller förbättringar. För vill vi ha sådant har vi erkänt att någonting på något vis är fel. Och ingenting är fel på vårt contactcenter. Allt är alltid så underbart bra och perfekt skött av vår superbt kompetenta och skickliga ledning. Är något problematiskt så är det för att situationen har förändrats och vi måste förändras med den. Att upptäcka problematiken och göra något åt den är inte vår sak. Sådant ska vår eminenta ledning ha hand om. Och att på något sätt någonsin ifrågasätta ledningens kompetens genom att själv upptäcka och åtgärda problem så fort de uppstår, eller, Gud förbjude, att ta egna initiativ är belagt med omedelbart och framtida straff. Det är ju trots allt inte ett problem innan ledningen upptäcker det, eftersom inga problem undgår ledningen. De gamla reglerna om att ledningen aldrig har fel och om den skulle ha fel, se föregående regel har aldrig varit mer sann. Man kan inte personligen förolämpa vår ledning mer än det! Så därför ska jag nu istället berätta lite om vad jag gör på contactcentret.

- Nästa inlägg -