Kapitel 15 (forts 1).

- Första inlägget -

”Eh…” säger jag till slut i ett patetiskt och ganska misslyckat försök att bryta tystnaden.

”Uhm…” svarar han.

”Igår…” säger jag och sväljer lite. ”Menade inte.” mer än så får jag inte ur mig.

”Mm. Inte jag heller.” svarar han och försöker sig på ett leende. Jag ler tillbaka, så är det bra igen. Det blir aldrig riktigt samma sak igen, men vem fan bryr sig egentligen? Man har kompisar på Contactcentret, inte vänner. Det är ingen, inte ens Peter, som jag skulle kunna vända mig till om jag mår dåligt, annat än när vi pratar om ämnet och då är det ingen som lyssnar, alla bara väntar på sin tur att få prata. Vi mår alla för dåligt för att kunna ta emot och lyssna på någon annan som mår dåligt. Det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv ekar jag i mitt huvud mitt uttalande till Lena igår.

Jag får fram mailkorgen och kollar snabbt över titlarna. En del spam, en del vanliga frågor… Orka! Jag reser på mig och går över till Erik istället och visar filstrukturen med standardsvar jag fixat. Det är många nog sen igår tycker jag för att man ska kunna använda dem.

”Så, om jag har ett mail med en fråga på priset på ADSL…” säger Erik tvekande.

”In i ADSL-katalogen, öppna pris.txt, bara att klippa och klistra.” avbryter jag hjälpsamt och pekar direkt på skärmen. Den är så nerflottad av fingeravtryck ändå.

”Skitsmart, Mats!” säger han och nickar ivrigt. Kanske är han ivrig att lägga in lite beröm efter igår och den skiten och brer på lite extra, men jag kan ändå inte låta bli att känna lite stolthet. Sedan går jag över till Andersson som sitter och suckar tungt framför sin skärm, mer eller mindre som vanligt.

”Mats.” säger han när jag kommer nära. Jag ser att han har ett internt mail på skärmen, det verkar som det är Trendluder Ett som skickat en lång referens på ett bråk med trafikledningen. ”Varför är det så här?” säger han och gestikulerar mot skärmen och texten med missmod.

”Folk är negativa här.” svarar jag och känner mig som om jag förklarar konceptet lördagsgodis för en obstinat treåring som hört alltihop tio gånger förut. ”Du är ju själv negativ.”

”Ja, men det rullar ju på. Folk blir mer och mer negativa, de som kommer in blir negativa på bara några månader, eller till och med veckor i vissa fall.” suckar Andersson.

”Ja, det är så det är här.” säger jag och rycker på axlarna.

”Men vad ska ledningen göra då? Vad skulle du göra om du var i ledningen, Mats?” frågar Andersson uppgivet.

”Tja…” svarar jag och tänker efter. ”Kanske lyssna en endaste djävla gång? Folk gnäller för att de bryr sig om jobbet, om kunderna, till och med om TeleNet24. De VILL ge service, men får inte. Minsta lilla kritik bemöts som ett personligt angrepp på ledningen, oavsett hur konstruktivt det än är.”

”Lyssna?” Andersson rynkar på pannan.

”Ja, som du gjorde när jag nämnde automatsvar. Jag har nämnt liknande grejer för Torped-Olga och Sune vid tillfällen och fått svaret att jag ska lämna ledandet åt ledningen och göra som jag blir tillsagd.”

”Ja, du har fan rätt. De lyssnar aldrig.” säger Andersson och glider ner lite mer på stolen.

”Ja, och ta och befordra den största gnällaren.” fortsätter jag raljera.

”Va? Varför då?” Andersson sätter sig upprätt igen och plirar på mig.

”Ja, gnällaren lär väl ha idéer om hur saker skulle kunna skötas bättre, annars skulle han väl inte gnälla, eller hur? Det vore ett effektivt sätt att tysta honom. Och vem vet, kanske gör han det som bör göras bra, så har saker blivit bättre?”

”Det kommer aldrig hända.” svarar Andersson med viss uppgivenhet i rösten och sin hållning.

”Nej, de är rätt fantasilösa i korridoren.” håller jag med och nickar. ”Man kan inte premiera en negativ attityd, säker de, och straffar de som inte är glada. Är det ett problem någonstans är deras idé att det är personalen det är fel på, och de ändrar sig fan ALDRIG när de fattat ett beslut. De kan inte tänka i nya banor, om deras idé inte funkar slänger de mer kraft på den, de kan inte tänka sig att försöka något annat.” jag skakar på huvudet. ”Nåja, jag har fixat standardsvar nu, kolla i mailmappen på sharet…”

Andersson klickar sig igenom text-filerna. ”Fan så snyggt fixat Mats. Det blir ju skitlätt att svara på mail nu!” säger han entusiastiskt och klistrar in ett standardsvar om uppsägningstid och hur det ska gå till för uppringt Internet.

- Nästa inlägg -

Kapitel 15 - Extrajobb.

- Första inlägget -

När väckarklockan ringer på morgonen efter en natts tung, tung sömn utan drömmar sätter jag mig upprätt i sängen och säger något förvirrat rakt ut i luften, innan jag inser var jag är. Jag ger väckarklockan en rejäl smäll med handflatan och sitter sedan där och funderar lite. Eller funderar och funderar, tankarna går i cirklar och jag får dem inte ur loopen. Hur gör jag något åt min situation? Jag kan inte. Hur gör jag något åt det? Jag kan inte, och så vidare.

Andersson är rätt bra ändå, tänker jag när jag till slut kliver ur sängen och trippar över det kalla golvet till duschen. Om jag skulle försöka satsa på att göra ett riktigt, riktigt bra jobb på mailen, till och mer än jag redan gjort, bita ihop och ställa upp, så man kan hamna permanent i mailgruppen sedan? Kanske få lite högre lön då också, jobba vardagar åtta till fem och kanske, kanske skaffa mig något som påminner om ett liv. Det viktiga är väl inte vad man beslutar sig för att göra, utan att man verkligen försöker göra det man beslutat sig för, inte sant?

Så går mina tankar där jag står under duschstrålen och långsamt skållar min blekfeta lekamen och sedan sitter med dagen-efter-rännskit och glider runt på toaringen, fortfarande blöt om arslet.

Ja, det är nog rätt. Jag ska försöka lite, vara lite proaktiv i min existens - jag vill fortfarande inte riktigt kalla det liv eftersom alla påstår att jag ska skaffa mig just det hela tiden.

Jag tycker jag är tidigt på plats, men Andersson har redan hunnit mata två eller tre dussin mail.

”Hur orkar du vara här så tidigt?” frågar jag, inte helt utan nyfikenhet.

”Yngsta dottern vaknade jättepigg klockan fem och tyckte att det skulle mamma och pappa OCKSÅ.” svarar han med ett trött leende. ”Så jag övergav frugan och for hit vid sex. Smörgås?” frågar han och håller fram en plastpåse med en massa formbröd-dubbelostmackor.

”För all del.” svarar jag, tar en och går och sätter mig vid en dator. Medan jag mumsar på den förvånansvärt goda smörgåsen, med tanke på vad den är gjord av, läser jag min egen mail, något jag skitit högaktningsfullt att göra i flera dagar. Hmm, de vill ha någon till fackstyrelsen. Kanske vore det något för mig? Visa att man bryr sig, få något mer på CVn så man kan begära mer lön? Man får jobba fackligt på betald arbetstid lockar de med i slutet av mailet. Då är det sju självklart. Jag skjuter iväg ett svar att jag eventuellt är intresserad. Det är säkert ett gäng andra att konkurrera med, men vafan.

Det klickar rytmiskt från Anderssons tangentbord och jag fixar lite fler standardsvar. Då dyker Erik upp. Vi stirrar på varandra en lång stund.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag funderar en kort stund på att bara gå. Men jag har inte lust. Vad jag HAR lust med är att ösa ovett, skit och elände över någon, och Lena, ärkepräktig djävla kossa, har anmält sig som frivillig, jag har bara att dra i spaken. Jag vet att jag är patetisk, jag borde vara stark, bara resa mig och gå med en fnysning. Men jag är inte stark, jag är ingen djävla ö hur mycket jag än skulle vilja, jag kan inte bara rycka på axlarna och skaka av mig min mantel av tungt, torkad skit som bygger på mer och mer och tynger ner mig i en hösäckshållning.

”Jaha, var ska jag börja?” säger jag uppgivet och kan riktigt känna hur väggar av ångest sluts om mig.

”Med det som är värst.” svarar hon och dricker av sitt vin. Stämningen är fortfarande inte vänlig alls, men vi skriker i alla fall inte längre.

”Jobbet.”

”Okej, varför jobbar du där?”

”Det är tre år sedan jag började där nu…” säger jag och skakar på huvudet. Kan det vara så djävla länge? Jag känner mig tom inombords, som om det vore slut på känslor. Jag suckar. ”Jag trodde det skulle vara ett hyfsat jobb. Inte ett toppjobb, visst, men bra som extrajobb under studierna, det skulle vara tekniskt och bättre än att ha stått på pressbyrån när det väl var dags att gå ut i det riktiga livet… Fyfan. Vi som började fick fel djävla anställningskontrakt. Stod lön innevarande månad på dem, men vi fick lön eftervarande månad. En kille fick sälja sin dator för att ha råd med hyran, man räknar ju med pengar när det står så på kontraktet…”

”Så du mår dåligt över lite pengar?” säger hon föraktfullt, förmodligen försöker hon bara provocera, men jag tar betet med krok, lina och sänke.

”Så helvete heller!” ryter jag tillbaka.

”Så, vad MÅR du dåligt av då?” svarar hon, utan att vika en millimeter under mitt utbrott. Jag väger över hundra kilo, att folk inte ryggar lite när jag brusar upp ordentligt är ganska ovanligt.

”Av allt! Av hur man blir behandlad som ett barn och börjar bete sig barnsligt, av att man aldrig får ge service men ändå får skit för att man inte är serviceminded, hur man får skit från ledningen, från TeleNet24, från kunderna, från jobbarkompisarna och från kunderna för att man inte gör ett bra jobb. Av den hårda jargongen, där man sårar varandra så hårt man kan och låtsas att man inte bryr sig. Av all stress, över att jobba ojämna tider och aldrig veta när man ska jobba eller inte, av den dåliga lönen och låga statusen, av att aldrig få använda sin kreativitet eller sin tankeförmåga, av att bli straffad när man inte är glad, över att vara tvungen att ta ansvar för all skit men inte ha någon makt alls att göra något åt det, av all djävla övervakning, av att aldrig bli litad på, av all satans djävla helvetes förbannade maktlöshet!!” jag begraver ansiktet i händerna.

”Så, varför slutar du inte bara?” frågar hon skarpt och sätter naturligtvis direkt fingret på den ömma punkten.

”Jag är för feg, för maktlös, för rädd… Jag är ett patetiskt, självhatande vrak. Jag har aldrig haft bra självförtroende eller en tilltro till min egen förmåga att reda ut saker. Jag har ingen familj som skulle ställa upp… Eller det kanske jag har, men jag vill inte fråga. Jag skaffade mig en djävla utbildning, jag slet faktiskt med den och nu spottar man inte på mig om jag så brinner. Vet du hur det känns? Att ha satsat, försökt, kämpat och lyckats, och ändå vara helt värdelös, helt ouppskattad? Hur det känns att hälla ner sitt hela jag, sin själ i något, som avfärdas med en föraktfull grimas och ett knyck på handleden?” mina händer skakar i ilska. Den välsignade ilskan, det som driver mig, får mig att fortsätta och existera vidare, för lever, det gör jag fan inte.

Hon nickar bara. ”Fortsätt.”

”Min pappa slutade skolan när han var femton och började jobba. Om det var uselt, då gick han bara någon annanstans. Nu får man inte ens jobb om man gått ut gymnasiet, och bara de uslaste av skitjobb med en högskoleutbildning. Hur tror du det känns när vår föräldrageneration tycker man ska skaffa sig ett jobb? Utanförskapet när man ser att de har bostadsrätt, bil, bra jobb med flextid, lön, status och respekt, och själv bespottas man varje dag för halva lönen de har? Hur djävla lätt är det att vara positiv, framåt och entusiastisk efter fyrahundra nekande svar på jobbansökningar? Hur lätt ät det att göra bra ifrån sig när man bor tillfälligt, inneboende i en djävla skokartong och har timanställningar utan sjuklön, utan semester, utan några som helst anställningsskydd och veta att inte en djävel som kan påverka bryr sig om det?”

”Så, om du fortsätter så här i ett eller två år till, var är du då?” säger hon lakoniskt efter att ha låtit en stunds tystnad härska efter min framspottade monolog.

”Då är jag nog långtidssjukskriven. Eller kanske till och med död.” svarar jag efter att ha tänkt över saken.

”Då kanske du ska försöka höja blicken lite från dina fötter. Det är fan inte lätt, det vet jag. Men fundera på vad du vill om ett år och agera på det.” så reser hon sig. ”Och försök sluta vara ett sådant svin hela tiden, även om det är lätt att försöka lindra smärtan genom att göra den relativ och dela ut samma vara till alla andra.”

”Lätt för dig att säga…” mumlar jag till hennes rygg när hon går. Jag tömmer min halva öl och ryser över den ljumma, avslagna smaken när den rinner nerför strupen. Fyfan. Jag mår riktigt illa, och fast jag inte låtsas om det är mitt inre en rasande konflikt av känslor och viljor. Jag känner en intensiv lust att förstöra för mig själv, säga upp vänskaper eller slå sönder arbete jag gjort, bara för att visa världen hur dåligt jag mår och hur illa jag tycker om vad den gjort mot mig. Futila, löjliga, småsinta gester. Det är ofta jag känner så. Varför gör jag det? Tanken överraskar mig när den kommer när jag betalar och ska gå.

På vägen hem kräks jag i rännstenen. Om det är på grund av maten, på grund av ölen så snart efter att kroppen stött bort alkohol innan eller för att jag mår så djävla dåligt vet jag inte, och ärligt talat skiter jag i det också. Det är skönt att tömma ur sig något, vad som helst.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 4).

- Första inlägget -

En ganska kort och rund tjej i svarta kläder och en mörkgrå poncho, svartfärgat hår, för ett tag sedan eftersom hårrötterna är betydligt ljusare än resten av håret. Hon har mer än försvarliga mängder kajal också. Ett patetiskt blekt emofetto, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag är minst lika blek, fet och framförallt patetisk. Särskilt just nu. Fan, självinsikt gör ont. Bort med den. Jag har dock känslan av att den här personen plågat mig förut. Så dagas det för mig. Jag har blivit utskälld ordentligt av henne åtminstone en gång.

”Lena?” säger jag. Lena, socionomtjejen som jobbade på kundtjänsten ett kort tag och alltid tog parti för n00by, eller Erik heter han ju, när mitt och Peters pikande gick överstyr. Hon som slutade efter bara några månader för att börja plugga socionomi och, enligt ryktet, jobba med äldrevård eller som personlig assistent, ingen verkar riktigt ha vetat exakt.

”Högst densamma.” svarar hon och nickar. ”Men du svarade inte på min fråga.”

”Jag är väl alltid otrevlig?” frågar jag retoriskt och gör en grimas. Det är inte ett skämt, snarare ett anklagande om vad hon tycker om mig.

”Ja, det är sällan du visar andra sidor, vad jag sett i alla fall.” svarar hon lugnt och smuttar på ett glas rött vin hon näst intill dolt i ena handen.

”Ack och ve.” svarar jag sarkastiskt och önskar henne i tankarna dit pepparn växer.

”Vill du prata om det?” säger hon lakoniskt och i mitt tycke djävligt oentusiastiskt.

”Vad är det för fel på dig? Vad är det du måste kompensera för när du måste försöka hjälpa de som inte vill ha hjälp? Hade du problem i barndomen?” fräser jag tillbaka och ångrar mig nästan omedelbart. Hon trycker på ömma punkter, och svaret blir elakheter. Mitt redan ömma samvete får sig en törn till när jag beter mig så här. Huvudvärken från tidigare är tillbaka och humöret är på botten. Ångest, dåligt samvete, värk i huvud och skuldror och en begynnande surfylla är dock egentligen inte anledningar att häva ur mig det jag gjorde. Men jag kommer nog inte heller be om ursäkt för det, mitt konflikträdda, socialt inkompetenta fån.

”Fyfan!” svarar hon med eftertryck och ser ut som om jag hade gett henne en örfil. Jag måste ha kommit åt någon öm punkt. ”Hur kan du vara så djävla elak?” hon tar ett steg framåt och höjer rösten. Jag blir arg, på mig själv, på allting och på henne och ryter tillbaka.

”Vill du verkligen, verkligen ha ett ärligt svar på den frågan?”

”Ja, vafan, tror du jag frågar för att det är så djävla roligt, eller?” skriker hon i mitt ansikte lika mycket som jag skrikit i hennes.

”För att det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv!” skriker jag med en föraktfull grimas på slutet. Några andra inne på krogen tittar åt vårt håll, men eftersom det inte verkar leda till handgemäng tappar de snart intresset och återgår till sina egna själlösa, drönande konversationer om sport eller något annat idiotiskt.

Lena smäller ner sitt vinglas så ett par droppar skvätter runt över bordsytan.

”Jaha, stackars lilla Mats som inte tycker om sig själv för att han är ett sådant svin!” svarar hon och blänger på mig.

”Ja, det är SÅ djävla synd om mig, som har jobb och lägenhet, fast lön och utbildning! Jag är så innihelvite patetisk och värdelös som inte kan uppskatta något av det jag har!”

”Du mår så helvetes dåligt, inte sant?” säger hon högt och skarpt tillbaka och tar mig på sängen. Vad fan svarar man på det?

”JA!” skriker jag tillbaka med en än värre grimas och blottar tänderna åt henne.

”Okej.” säger hon kort och med aningen lugnare tonfall. Hon drar ut en stol och sätter sig tungt, lutar sig framåt, lägger bägge händerna om sitt vinglas och stirrar mig i ögonen så jag måste slå ner blicken. ”Berätta. Inga djävla undanflykter.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 3).

- Första inlägget -

’Simeon och Vasilijs’ är namngivet efter några berömda serber eller något och utger sig för att vara en äkta serbisk krog, men är svenskifierad till den grad att bara en öl och en rätt, och ingen ur personalen är av slaviskt ursprung, möjligtvis med undantag av den hårt blonderade och permanentade fyrtiotaggaren som med djupa fåror över hela ansiktet låtsas ge service, och som vi brukar låtsas ge dricks i retur. Men vem bryr sig om servicen, ölen är billig, maten hyfsad och till goda priser, flottig och kommer i enorma portioner, så krogen har de attribut vi letar efter.

Erik beställer Pljeskavica, det enda slaviska på menyn, medan jag och Peter tar oss varsin hamburgertallrik med tjocka, feta pommes som glänser fettdrypande i den skumma belysningen inne i den väl inrökta lokalen. Vi slafsar i oss den feta maten med ett minimun av bordsskick. Erik hade tydligen inte testat Pljeskavican innan och såg ganska chockas ut när han fick den. Den är inte direkt liten och Erik är inte direkt stor heller. Jag och Peter skrattar lite rått åt Eriks tappra försök att få i sig maten innan han skjuter den åt sidan och rapar tungt.

”Tunnis!” säger jag och flinar.

”Jaja.” kvider Erik och sjunker ner lite i stolen med den andra eller tredje staropramen.

”Tänk på de svältande barnen i Österbotten.” retas Peter.

”Ja, de hålögda, menlösa finska barnen som jagas av elaka mumintroll tills de stupar där i den halvårslänga natten. De skulle minsann uppskatta den tredjedelen av en rejäl portion du lämnat.” fortsätter jag med ett brett flin.

”Men GE er.” försvarar sig Erik med en grimas och vrider sitt ölglas i sina händer.

”Hur gick det med kundtjänsttjejen du hade hugg på igår, förresten?” säger jag för att byta ämne när jag märker att hans misstycke börjar nå nivåer från tiden innan han fick byta namn från n00by till Erik.

”Va?” utropar Peter. ”Hade du HUGG?!”

”Jo…” svarar Erik med en än värre grimas. ”Men det var över på två och en halv minut eller så. Sedan var jag tvungen att byta lakan och boka en tvättid för de gamla lakanen. Hon var inte så glad över det, jag tror hon ville ha mys.”

Peter garvar högt en stund åt Eriks neurotiska renlighet och skakar på huvudet skrockandes.

”Du då, och ditt hugg? Du blev ju upphånglad så det sjöng om det.” säger Erik med ett menande flin åt mitt håll.

Peter slutar genast att skratta. ”BLEV DU UPPHÅNGLAD??! Har de släppt ut mentalpatienterna?!” ropar han förskräckt och stirrar klentroget på mig.

”Visst, precis innan jag själv så att säga tappade uppmärksamheten på det vidare planet försvann Mats med en donna med hästsvans.” nickar Erik ivrigt och gestikulerar med sitt halvfulla ölglas.

Jag rodnar faktiskt lite i skam och gör en grimas av avsmak.

”Jag fuckade upp det förstås.” säger jag.

”Va?!” ropar Peter. ”Du får komma till en gång var femte år eller så, och du fuckar upp det istället för henne? Hur djävla patetiskt värdelös får man bli?”

”Käften.” svarar jag irriterat och öppnar munnen för att ösa lite invektiv över dem båda, men då ringer Peters gamla härke till mobiltelefon.

”Nyman.” svarar han i den och lyssnar sedan lite. Jag kan inte urskilja orden, men det är en kvinnlig röst.

”Nej, för helvete, jag har fortfarande ont, din slyna!” säger han med eftertryck. ”Vadå? Lovar du? Jaja, okej då, jag kommer, men du är ändå en slyna!” säger han och biter ihop tänderna.

”Ni får klara er själva, jag har ett rendes-vouz!” säger han med fruktansvärt uselt uttal på franskan.

”Vafan!” säger jag. ”Desertör!”

”Skit ner er och dö.” svarar Peter, slänger tre hundralapper på bordet och vinkar när han går. Jag stirrar misslynt mot honom där han försvinner och känner ett rejält sting av avsundsjuka långt inne i min feta buk. Djävla finndjävel.

”Så, du fuckade upp det?” säger Erik och skakar på huvudet med överläppen uppdragen i en grimas.

”Jag skrämde i alla fall inte bort henne för evigt med neurotiskt tvångsbeteende som vissa!” fräser jag tillbaka. Erik biter ihop och blir lite blekare. Jag borde be om ursäkt, det var lågt, han anförtrodde sådant åt mig i förtroende, för att jag lyssnade när vi drack sprit i min soffa, inte för att jag skulle slänga det i ansiktet på honom vid första bästa tillfälle, men jag är sur, trött och arg. Jag har ingen lust att be om ursäkt. Erik har inte mycket lust han heller, han tömmer det mesta i sitt glas och går bort till baren, betalar med sitt kort och försvinner utan att säga hej då. Kvar blir jag med surhet, ilska dåligt samvete och en usel fylla. Fyfan, nu är det en lågpunkt. Jag lutar huvudet i handen och kommer på att jag ser precis ut som pappa när han är full och får tvärångest. Helvete.

Då märker jag att någon står vid bordet.

”Mats Olsson, lika otrevlig som alltid?” säger en kvinnlig röst och jag tittar upp för att se vem den tillhör.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 2).

- Första inlägget -

”Både och.” svarar jag. ”Allt, livet och universum är värt ett ’fyfan’ vid upprepade tillfällen.” Peter grymtar något ohörbart som svar, gör en grimas och sätter sig vid en dator och sedan sänker sig en surmulen bakfylletystnad över oss. Vi sitter alla och matar mail och svär över hur otroligt dumma vissa kunder är.

”Narva, 1700.” säger jag efter en timme eller så. ”Dessutom dags för flottig mat!” De andra håller med oc vi reser oss.

”Pizza?” undrar Erik.

”Funkar.” svarar Peter och går hjulbent mot dörren.

”Varför går du så konstigt?” undrar Andersson och stirrar med ena ögat stängt på Peters nya, rullande gång.

”Fia.” svarar han.

”Va?”

”Receptionstjejen. Fia.” förklarar Peter med en suck över att vi inte tycks fatta hans tankar. ”Hon må verka oskyldig och blyg där hon sitter, men djävlar vad med icke svärmorsanpassade leksaker hon har hemma hos sig. Och hon tycker uppenbarligen om att använda allihop också.” förklarar Peter och fortsätter ut ur backofficesalen. ”Hon är rätt skicklig med dem också.” mumlar han knappt hörbart sedan, som för sig själv utan att tänka på att vi hör.

Vi tre stannar upp och tittar på varandra. Tjocka receptionstjejen? Och Peter? Med diverse kinky verktyg? En och annan grimas anas i våra ansikten.

”Få de syndiga bilderna ur era hjärnor nu. Och ve den djävel som skrattar!” ryter Peter till och avslutar med en grimas, till hälften i smärta, till hälften i avsmak över oss. Det är dock till föga gagn eftersom vi alla tre fnissar som pårökta fjortisflickor redan nu och brister ut i skratt när han försöker rulta iväg indignerat med ringa framgång.

Vi kliver förbi Trendluder Ett, som sitter och har fått ett samtal.

”Ja, det är sant. Vi kan inte skicka ut tekniker på helgen.”

Jag böjer mig framåt för att se på hans skärm vad han har för samtal. Ett av stadsnäten.

”Ja, men det är privatabonnemang, då finns det inga marginaler för jourtekniker på helger och kvällar, de kostar helt enkelt för mycket…” han blir avbruten.

”Ja, men oavsett om du spelar nätpoker och har en viktig turnering så kan vi fortfarande inte skicka ut tekniker på helgen.” jag hör hur kunden säger något och ropar så högt att till och med jag hör, något i stil med ”Vad ska jag göra hela helgen!”

”Tja, du får väl läsa en bok eller något.” svarar Trendluder Ett och klämmer in ett ”Tack, hej!” och lägger på. Jag är chockad. Det var fan bästa kommentaren till en kund alla kategorier någonsin. Jag ger Trendluder Ett en rejäl klapp på axeln med köttig näve, så han hostar till och headsetet flyger av.

”Bästa djävla kommentaren på länge!” vrålar jag med ett garv och gör en tummen-upp gest åt hans förvånade ansikte när han vänder sig om för att se vad som slog honom, bokstavligt talat. Jag skyndar efter Peter, Erik och Andersson för att konsumera flott. Erik lånar en hundring av mig eftersom han glömt gå till bankomaten. Jag har flera stycken i plånboken för en gångs skull. Det gick mycket mindre pengar än tänkt igår, både för att jag åkte tidigt och för att jag fick så mycket ölbiljetter av Andersson. Vi klämmer i oss flottiga pizzor tillagade av en surmulen karl med den grövsta skäggstubb jag sett och flottigt vitt förkläde, och snart är vi tillbaka vid datorerna.

”Ah.” säger Andersson när han rapar högljutt. ”Nästan lika gott på vägen upp som på vägen ner. Cola och flott, precis vad kroppen behövde för att komma igång igen.”

Alla håller med och nickar, sedan återvänder vi till mailmatande. Det dröjer några timmar innan Peter reser på sig, sträcker sig så det knakar i så gott som alla leder och svär en svavelosande ed.

”Nej, nu djävlar är det nog.” säger han. ”Dags för öl! Mats?”

Jag tänker efter en kort stund. Kopparslagarna har gått i strejk och det suger lite i ena vänstra öltarmen. ”Jag är inte svår.” svarar jag.

”Andersson, Erik?” fortsätter Peter.

”Nej, jag har bilen. Dessutom är jag för gammal för tvådagars.” säger Andersson och skakar på huvudet.

”Jag är på.” svarar Erik.

”Bra, rör på fascistskjortan, få igång fläsket, vi drar på ’Simeon och Vasilijs’ NU!” ryter Peter.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 1).

- Första inlägget -

”Käften.” svarar jag ceremonilöst med en grimas och skakar på huvudet, en rörelse som väcker kopparslagarna till liv innanför pannbenet. De må vara dämpade, men de är ändå flitiga och slår på sina städ grundligt och entusiastiskt. Varför har de sådan djävla arbetsmoral egentligen? Drogade hjärntvättade djävla finmetallsmedsdjävlar. Jag böjer ner huvudet i en handflata och andas ut tungt, tungt. ”Håhåjaja.”

”Hörde ni vad Vice VD sa igår, förresten?” säger Erik och kliver hela vägen in i salen. Han är klädd i svarta byxor med pressveck, en stärkt och struken småvit-och-svartrandig skjorta och en svart slipover. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zorro. Det är väl jag i min orakade och sluskiga utstyrsel som är Sergeant Garcia då.

”Nej?” svarar Andersson och masar sig upp lite så han i alla fall har hakan ovanför skrivbordsytan och plirar med trötta ögon ovanför försvarliga mörka ringar mot Erik, medan jag slår igång en dator och med ett stön kastar mig ner i en stol som knarrar och knakar protesterande under den omilda behandlingen.

”Bensin-Micke pratade med honom när han var full…”

”Bensin-Micke?” undrar Andersson.

”Han som jinxar allt. Så fort han säger att det är lugnt ringer typ femtio miljoner Stockholmare med trasiga ADSL.” svarar Erik.

”Jaså, han med trucker-kepsen?” flinar Andersson.

”Precis.” svarar Erik och drar efter andan för att fortsätta.

”Var det Bensin-Micke eller Vice VD som var full?” undrar jag med ett litet spefullt flin innan han hinner börja igen.

”Båda två, skulle jag tro.” säger Erik och tittar förvånat åt mitt håll. ”Nu fick du mig att tappa bort mig, din djävel!” säger han upprört, gestikulerar vildsint med sina snygga skjortärmar och försöker stamma sig fram till var han var. ”Ehm, ah, alltså…”

”Bensin-Micke och Vice VD är fulla och pratar…” hjälper Andersson till och luktar lite på skrivbordsytan.

”Låter som början på en usel porrnovell.” anmärker jag torrt och hostar lite menande. Andersson börjar skratta så han håller på att trilla ur stolen och slår hakan i skrivbordsskivan. Erik suckar och himlar med ögonen, men drar lite på munnen ändå. Han står och pillar på sin slipover medan han väntar på att Andersson ska tystna nog så han kan fortsätta.

”I alla fall, Bensin-Micke och Vice VD pratar, och Bensin-Micke klagar…”

”På att hans nuvarande pojkvän inte ger honom några orgasmer, sedan åks det i chokladhissen, steamy gay porn, grova stön från herrarnas avträde när herrarnas avträden penetrera av bultande åderpålar!” avbryter jag.

”Men vafan!” utropar Erik och försöker futilt att inte skratta, medan Andersson rullar ner på golvet. Det dröjer en stund innan Erik får fortsätta.

”Fortsätt nu, och du håller bara totalt käften Mats.” säger Andersson till slut och torkar tårar ur ögonvrårna.

”Jaja, Bensin-Micke tyckte typ att det var synd att det var så mycket personalomsättning, flera har slutat sedan han började, och det är alltid de som kan saker som slutar. Vet ni vad Vice VD hävde ur sig då?”

”Han sa nog ’böj dig framåt så ska du få se på omsättning i kubikcentimeter per minut, det är det som räknas!’ eller så.” svarar jag med får bara lite halvtrötta leenden till svar. Pinsamt. Så går det när man drar ett skämt alldeles för långt.

”Heh, nej, han sa det var BRA att vi hade personalomsättning, så vi blev av med alla negativa och motsträviga personer och fick in nya med positiv attityd. Dessutom sa han att det var bra för ’kostnadsbilden’ eftersom man måste ge löneökningar till de gamla, de nya går in på ingångslön hela tiden.”

”Vafan?” säger jag. Nog för att man misstänkt att de tycker sådant i ledningskorridoren eftersom de aldrig går något åt att vi har 100% personalomsättning på alla fast anställda och ungefär det dubbla på timanställda, men att erkänna det rakt ut.

”Ja, det har jag fått höra en eller två gånger.” säger Andersson sorgset och skakar på huvudet när han tagit sig upp från under skrivbordet och satt sig i stolen igen.

”Varför har du inte sagt något?” undrar jag klentroget.

”Hade jag sagt det hade väl folk blivit ännu mer negativa. Hur kul är det att höra att ledningen tycker folk ska säga upp sig med jämna mellanrum. Jag gör så gott jag kan för att hålla ledningen och deras idiotier ifrån er, men det är fan inte lätt.” fortsätter Andersson urskuldande och rycker på axlarna, för att sedan låta huvudet sjunka ner mellan dem i sin vanliga, förtvivlade pose.

”Fyfan.” säger jag med avsmak och känner hur svart ångest bubblar upp i magtrakten för att blandas med illamående från dagen innan. ”Fyfan.”

”Fyfan, ja.” ekar Erik och suckar.

”Fyfan i allmänhet eller över något i synnerhet?” undrar Peters välbekanta stämma och dialekt plötsligt bakom oss. Jag vänder mig om och ser honom med en grymtning hjulbent kliva in i backofficesalen, klädd i ett par svarta jeans och en t-shirt med hemmagjort tryck där en streckgubbe hänger en kort streckgubbe i en kostymerad tredje streckgubbes tarmar.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 - Lönehelg.

- Första inlägget -

När jag vaknar ett antal timmar senare är hon borta. Glaset jag ställde på nattduksbordet är urdrucket och kläderna är borta. Nåja, jag hade knappast väntat mig något annat efter mitt minst sagt katastrofala avslut. Jag sitter på madrassen och går igenom vad som hände igår och hur det gick till… Jag har faktiskt inte så mycket ångest, jag har i mångt och mycket resignerat på området kärlek och sex, och att det blev så pass mycket som det blev igår var ren bonus på min skala. Det är bara enmänniska till som med största sannolikhet är övertygad om min värdelöshet, förutom jag själv då. Ävafan, här blir det inga barn gjorda, fanimig. Inte för att det blir det annars heller, och särskilt inte igår, men åndå. Jag kliver upp och går och duschar länge och ordentligt och häller i mig en liter vatten ur gårdagens fingeravtryckkladdiga pintglas.

Varför i helvete skulle jag lova Andersson att jag skulle jobba idag? Jag måste dock erkänna att det är en ordentlig men inte alltför plågsam kopparslagare som står och bankar på det städ min skallebas är. Att ha kräkts upp en massa oupptagen alkohol och sedan druckit ordentligt med vatten igår måste ha hjälpt. Det smakar dock fortfarande unket i munnen när jag drar på mig lite kläder och förbereder mig för att gå till jobbet.

Visst djävlar, jag glömde säga till Peter att Andersson ville ha med honom också. Jag halar upp min lastgamla mobil och under ivriga svordomar får jag fram ett SMS. Dess ordbok är intelligent som förra månadens mjölkpaket och att jag hatar telefoner och att försöka få fram text på något annat sätt än med ett QWERTY-tangentbord gör inte saken bättre. Till slut piper den eländigt för att bekräfta att den lyckats hosta iväg meddelandet.

På jobbet kliver jag förbi åtminstone ett dussin människor som ser seriöst bakis ut. Det är lönehelg och lördag, så det är lugnt. Killen med truckerkepsen, Eriks kompis, sitter och snarksover högljutt i sin stol med armarna slappt hängande fötterna på skrivbordet. Det har sina fördelar att jobba helg ändå, inga chefer och ingen samtalsövervakning. Två andra killar sitter och spelar vändtia och i ett hörn sitter Bengt och ser ut som ett spöke, blekare än vanligt och med en blöt diskhandduk tryckt mot sin panna. Han kvider stilla något om att han dör, han dör, å kan han inte få dö någon gång?

Inne i den nya backofficesalen sitter Andersson djupt nersjunken i sin stol, med bara näsan ovanför skrivbordsytan och luktar på ett par kaffefläckar. Inte sedan senaste firmafesten har väl en plats ångat så av bakfylla. Bakom mig dyker Erik upp.

”Åhurvadehärdå?” säger han på klassiskt polismaner och får faktiskt mig att olustigt rycka till. Erik ser resultatet och flinar.

”Bakis som ett aber.” säger Andersson. ”Frugan skrattade rått åt mig i morse, hon tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag envisades att sjunga ’Eviva Espana’ för full hals hela resan hem igår.” han ler lite blekt och skakar på näsan.

”Jag lever väl…” säger jag och sätter två fingrar mot halspulsådern. ”Jo, puls finns.”

”Schysst, man kan inte vara riktigt säker på det när man ser dig.” säger Erik och nickar ivrigt. Själv verkar han oförskämt pigg, den djäveln.

- Nästa inlägg -

Kapitel 13 (forts 7).

- Första inlägget -

Det är ett fylleplockepinn av armar och ben som vevar fram och tillbaka innan vi får ordning på våra respektive lemmar och börjar ett febrigt tafsande och slitande i kläder. Hennes bröst är förvånansvärt mjuka, hinner jag reflektera när jag lägger händerna på dem innan hon sliter upp min tröja över ansiktet på mig. Med min nuvarande balans är det aningen olyckligt och jag slår huvudet i väggen med en rejäl duns och det snurrar till och smakar järn i munnen innan jag får ordning på mina armar och får av mig tröjhelvetet och t-shirten i samma omgång. Med gemensamma krafter får vi av henne den där urringade tröjan. Hon har en vit spets-bh under, snyggt som satan. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert noterat att den både lyfter och drar isär och trycker ihop och en massa annat för maximalt snygg form på de åtråvärna fettklumparna med bröstvårtor. Jag klämmer klumpigt på dem och dreglar inombords. Jag känner mig som en fattig och smutsig liten pojke som genom ett ödets nyck eller en författares välvilja helt plötsligt står till knäskålarna i piratskattens guldmynt. Jag knäpper upp mina byxor och drar ner dem till knäna, längre kommer de inte eftersom jag också står på knäna. Istället för att krångla vidare med mina byxor fokuserar jag på hennes kjol medan hon rycker i den glesa skogen av hår på min bröstkorg av någon anledning.

Hur fan öppnar man en sådan här? Jag rycker och drar lite här och där men hittar ingen hake, knapp eller gylf av någon sort någonstans. Ska man behöva sax, dynamit eller dremmel för att ta sig igenom den här eller? Till slut förbarmar hon sig och knäpper vant upp något slags spänne på ena sidan så jag kan dra ner den korta kjolen. Trosorna är i samma vita spets som bh:n och riktigt snygga. Jag lägger en hand på insidan av ett av hennes lår och får ett nyp i rumpan i retur. Ska precis till att köra ubåtshänder, sådana man inte riktigt vet var de dyker upp härnäst och dyka längre in längs hennes lår. Det är då det händer.

Det händer verkligen, det kan fan inte vara sant, men lik förbannat händer det.

För det är i just det läget som åtminstone tre sorters öl i hopplöst stora mängder, sprit, sliskiga drinkar, två enorma portioner fet buffémat och alldeles för mycket salta jordnötter enar sig för ett gemensamt uttalande från mitt inre. Först i form av en ganska illasmakande rap, sedan i krampaktiga rörelser i musklerna under fettet på mitt mellangärde. De har efter ett längre tags konflikter mot varandra enats om att försynt knacka mig på levern och meddela att den stora vita telefonen ringer, och informerar vänligt att det är Ulrik som vill prata med mig.

Jag känner kramperna och kämpar en kort, mycket kort stund försöker jag kämpa emot. Inte NU, för helvete, tänker jag desperat, men min mage har beslutat att allt ska ut, och det omedelbums. Så jag sprätter upp ur sängen och sätter fart mot badrummet.

”Va? Vart schka du?” hör jag från sängen i ett förvånat tonfall.

”K-kommer strax.” stammar jag plågat fram, halkar på något i hallen och är för full för att ta emot mig ordentligt och slår ansiktet och övre tandraden. Jag märker knappt smärtan, för efter den fadäsen är det mycket knappt att jag tar mig fram i tid innan jag hulkande kräks i toastolen om och om igen. Efter några minuter av rysningar och hulkningar verkar det ha dött av lite, så jag spolar för att bli av med det värsta och sköljer munnen i ett försök att få bort de frätande resterna från tänder och gom och skölja bort den fräna smaken. Jag andas tungt och ryser i kylan som ersatt hettan i min hud. Jag försöker dricka lite vatten från handfatet, vilket visar sig vara ett allvarligt misstag, eftersom det sätter igång alltihop igen, med våldsamma kramper från mellangärdet får jag upp resterna av lunchen och en massa vatten. Så fortsätter det i vad som känns som en oändlighet, ända tills det bara kommer upp ett tjockt slem. Först då kan jag behålla vattnet jag dricker från handfatet. Jag stönar för mig själv, matt, frysandes och eländig. Fyfan. Men jag mår väl som jag förtjänar, som det gnälliga, patetiska svin jag är. Jag ägnar någon minut åt att vältra mig i självömkan som bara jag kan innan jag sköljer munnen en gång till, borstar tänderna och sköljer ytterligare en gång. Så, nu känner jag mig lite fräschare i alla fall.

Jag går ut i köket och fyller två pintglas med kallt vatten och går sedan tillbaka in i sovrummet. Hon är säkert törstig av att ha fått vänta medan jag ägnade mig på heltid åt att vara patetisk istället för sexuell. Jag hade nog inte behövt bekymra mig. Hon har somnat medan jag delade med mig till världen av vad jag konsumerat under dagen och om jag ska vara ärlig, så snarkar hon som en gris. Helt otroligt att tapeterna inte krullar sig i mullret och att jag inte hörde det innan, men jag var väl upptagen med mitt egna. Hon ligger på sidan i de där snygga vita spetsunderkläderna, med händerna under huvudet och benen aningen uppdragna. Formerna är förbaskat fina. Jag beundrar utsikten en stund medan jag dricker ur ett glas vatten och ställer det andra på nattduksbordet. Hon har verkligen snygga ben. Något pirrar till i mig, men dör i en frossvallande efterdyning av mitt hårda kräkande. Jag krånglar upp täcket, drar det över henne och stoppar om henne. Med ett leende stryker jag en gång över det där vackra, tjocka, råttfärgade håret. Man har nyktrat till ordentligt, men det går fortfarande lite ostadigt. Känslor av tacksamhet över att hon förbarmade sig så pass långt som hon gjorde över mig är väl vad jag har inom mig just nu. Jag viker ihop hennes kläder och lägger den på stolen vid fotändan av sängen och med en djup suck drar jag fram madrassen jag har för gäster under sängen. Den är fortfarande nybäddad sedan mostrarnas besök, tack och lov. Jag tror inte jag skulle orka med att bädda och krångla nu. Madrassen är tunn, men horisontell och sval. Det dröjer inte länge innan jag sover, trots snarkningarna bredvid och ovanför mig.

- Nästa inlägg -

Kapitel 13 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag blir förvånad, för att uttrycka det milt. Det är i det här läget man ska vara cool som Sean Connery som Bond och säga något i stil med hans ’But of course you are’ och le överlägset säker i sin grova charm och fysiska närvaro. Jag kämpar dock inte bara mot min personlighet och överraskningen, utan också en tre eller fyra grader för tjock alkoholdimma i huvudet. Mitt resultat blir inte så imponerande.

”Eh, ah… Öh, uhm, visst.” stammar jag fram och förbannar min brist på charm. Det verkar dock som jag klarade jobbet i alla fall, för hon släpper mitt öra, reser sig och grabbar tag i min handled. Jag reser mig fort för att hinna med och känner hur det snurrar. Man ska verkligen inte sitta och dricka länge utan att resa sig då och då och man ska verkligen inte resa sig fort efter en massa öl heller. Det är lite si och så med att gå rakt fram när jag försöker hålla jämna steg med henne när hon leder mig in i ett mörkt hörn vid sidan av baren.

Väl där lägger hon armarna om min nacke och jag gör likadant om hennes midja, så sätter vi igång och våra läppar möts. Det snurrar en del och finmotoriken är väl inte den bästa, men jag låter mig inte avskräckas. Det var dock förbaskat länge sedan sist och rutinen är definitivt inte närvarande. Hon rynkar lite på näsan när våra tänder slår ihop både en eller två gånger, men sedan får jag in stuket hyfsat. Jag hade glömt hur det smakar. Konstigt, främmande… Varmt. Egentligen är inte varmt en smak, men fanimig, det smakar varmt. Och trevligt. Det känns som om någonting låter ’klack’ inne i mig och blodet och alkoholen plötsligt rusar runt i mina ådror i fyrdubbel fart och får huden att hetta i ansiktet och hjärnan att sväva iväg på fluffiga röda moln. Jag trycker hennes betydligt mindre kropp mot min och njuter faktiskt mer av den mänskliga värmen och närheten som jag är så svältfödd på än av de sexuella implikationerna i det hela.

Det snurrar och tiden går fort, förmodligen mest av alkohol, men säkert också av hormoner som rusar runt, tagna på sängen ut nyvakna efter lång sömn djupt i mina körtlar. Efter en stund släpper hon greppet om min nacke, skiljer sina läppar från mina och tar sin tunga ur min mun med ett ryck.

”Det var… trevligt.” säger hon med ett leende och flämtar efter andan. Jag är rätt andfådd själv och min kropp värker efter mer närhet.

”Ja, verkligen.” svarar jag. Hon lägger en hand på min tungt hävande bröstkorg och låter den andra bli kvar över min axel på min nacke. Jag låter min ena arm falla slappt längs min sida men behåller den andra runt hennes midja. Det här börjar bli lite pinsamt, bäst att skämta bort det hela så det inte urartar i en ansträngande jakt på ursäkter.

”Ja, det är väl bara att fortsätta hemma hos mig då.” säger jag och skrockar och blinkar med ena ögat mot henne för att vara övertydlig.

”Jaaa…” svarar hon och ler underfundigt med ett busigt glitter i sina vackra ögon. ”Har du något bra te då?”

”Hehe, trodde inte det heller, men vi kanske kan…” börjar jag på ren fart innan insikten om vad hon sa lyckas penetrera alkoholdimmorna och klentroheten i mitt sinne.

”Eh, va?” får jag ur mig. Återigen är jag verbalt smidig som ett havande kassaskåp.

”Har du något bra te då?” upprepar hon med samma pillimariska flin.

”Brunkullan, totalt världsbäst alla kategorier.” säger jag på ren rutin och undrar vad min tunga har för sig helt utan mitt samtycke eller medverkan.

”Jamendåså.” säger hon, fnittrar sött, sänker handen vid min bröstkorg och nyper mig ordentligt i min försvarligt fläskiga skinka. Sedan sätter hon iväg mot utgången. Jag står kvar som huggen i sten och försöker få ordning på vad som egentligen hänt. Fåse, jag sa… ”Kom igen då!” ropar hon efter mig. Jag blinkar klentroget ett par gånger, men beslutar mig för att rulla med det tills vidare och sätter efter henne mot garderoben. Det är inte förrän vid fått ut jackor ur garderoben och står vid busshållplatsen och hånglar igen i ett romantiskt och halvljummet duggregn i den mörka natten i väntan på kvällsbussen som jag drabbas av en enorm prestationsångest. Skräckscenarierna sköljer över mig, det ena en kallare våg än det andra. Tänk om jag inte får upp den? Tänk om hon är van vid killar som kan prestera mer, är större, klarar fler meter per minut och har betydligt större vana? Tänk om den är för sned, eller inte hård nog, eller om jag inte hittar rätt? Det var trots allt VÄLDIGT länge sedan sist. Vad fan ska jag ta mig till, finns det något sätt att backa nu? I huvudet spelar jag upp scenarion, det ena galnare än det andra. Ska jag låta henne gå på bussen först och inte gå på själv, kanske? Jag hinner inte riktigt avsluta mitt planerande innan bussen kommer och jag och hon sitter på den, efter att ha fyllefumlat med mynt hur länge som helst till busschaufförens djupa suckande.

Hjärnan går på sparlåga och det känns som allt går skitfort, jag hinner inte tänka, händelserna sker fortare än jag hinner reagera på dem, jag hinner knappt andas. Det är som om jag är andfådd hela tiden och den våta filt av alkohol som inte låter sig skakas av fördröjer varje tanke. Vi tar ett dubbelsäte långt bak och fortsätter grovhånglandet. Hon greppar tag i mitt ena lårs innansida och masserar uppåt med kraftiga tag och jag stryker klumpigt över hennes hår och kind, ner över halsen och kupar handen över hennes ena bröst genom jackan.

Innan jag vet ordet av är vi framme vi hållplatsen där vi ska av och jag trycker på stoppknappen alldeles för sent, så busschauffören måste tvärbromsa och jag är mycket nära att stå på näsan rakt in i dubbelsätet framför oss. Balansen är verkligen inte vad den borde vara just nu. Vi stapplar av och med armarna om varandras axlar kliver vi svajande de få stegen till min port. Efter visst besvär med både den och min ytterdörr, eftersom nyckelhålen resolut vägrade att vara stilla är vi inne hos mig.

”Schå, te?” säger jag och vevar obestämt mot köket.

”Äsch, vi tar det imorgon!” svarar hon och suger tag i min tröja, till hälften för att dra mig mot sovrummet, till hälften för att hålla balansen. Hennes manöver får dock både henne och mig att tappa balansen och i en underlig dans springer hon baklänges, jag framlänges för att återfå balansen. Dansen tar inte slut förrän vi bägge faller ner på min säng.

- Nästa inlägg -

Kapitel 13 (forts 5).

- Första inlägget -

”För vad?” fnyser Peter och föser sin indielugg på plats igen. ”Ska du ändra i mitt schema? Ge mig dåliga tider hela tiden? Som om du inte gör det redan.”

”DU SKA PASSA DIG DJÄVLIGT, DJÄVLIGT NOGA!!” ryter Lill-Mussolini tillbaka och viftar ännu mer med sitt pekfinger. Det fnissas lite bland de som börjar samlas runt omkring. ”Håll käften!” ryter han till alla och vevar med fingret anklagande. Stämningen blir genast tyst och fientlig snarare än road.

Peter himmlar med ögonen med svarar inte utan tar ett steg framåt, så det bara blir en decimeter eller så mellan Lill-Mussolini och honom. Luften är tjock av förväntan och fientlighet, det är som om man skulle kunna skära den med kniv. Peter ser ut att vilja ta ett steg till framåt, då bryter sig personalchefen Fisk-Peder in i ringen som samlats runt dem.

”Vad pågår här?!” säger han uppfodrande och stirrar runt omkring sig. De flesta viker undan blicken eller till och med retirerar från ringen eftersom det roliga verkar vara slut. Peter nyper dock tag i Fisk-Peders kavaj med två fingrar.

”Du!” säger han och får en överraskad hal fisks uppmärksamhet. ”Du är lika välkommen som tandvärk och ungefär hälften så rolig. Jag har ett seriöst förslag till dig. Köp en blomma, en kaktus i kruka, du vet en sån där klubbformad, grön och fin med långa, vassa taggar. Sen sätter du den i ett fönster i solen några månader utan att vattna den så den blir gul, torr och hård. Sedan tar du av dina byxor och drar ner kalsingarna och sätter dig på sagda kaktus, och snurrar ett halvdussin varv eller så.” hasplar Peter ur sig i en enda lång harang och illustrerar genom att snurra sitt finger ett antal varv i luften. Sedan släpper han kavajen, vänder sig mot Lill-Mussolini och lyfter helt sonika upp honom i luften genom att ta tag i hans bröstkorg under armhålorna. Lill-Mussolini blir vansinnig och vevar på som en galning och får in åtminstone ett par rejäla sparkar och ett knytnävsslag över ögat. Peter ignorerar slagen och sparkarna och sätter ner honom en meter bort åt sidan.

”Så, nu är du inte i vägen längre.” säger han med ett flin och backar undan en vild rallarsving. ”Akta dig så jag inte vänder upp och ner på dig och använder dig som sparbössa.” varnar han flinandes, trots att en betänklig svullnad har börjat visa sig på hans ena ögonbryn. Han rättar till indieluggen igen och vinkar åt receptionistjejen. ”Min sköna?” säger han, och hon kommer springande med ett fnitter. Lill-Mussolini, som tagit ett steg mot Peter måste kvickt ta ett steg bakåt för att inte bli omkullsprungen. En och annan vissling och handklappning följer paret när de småspringer mot utgången.

”Du är så modig! Vilken moralisk resning!” fnittrar receptionstjejen beundrande med glittrande ögon.

”Du ska få se på moralisk resning när vi kommer hem till mig, min prinsessa.” svarar Peter, sedan drunknar deras vidare konversation i musiken och de försvinner till garderoben och, förmodar jag, vidare ut. En ny låt, på högre volym, går igång och gruppen människor börjar skingras, men inte innan två vakter som Fisk-Peder tydligen rusat iväg och hämtat suger tag i Lill-Mussolini och ropar något att om man slåss åker man ut. De har släpat honom halvvägs till utgången till hans indignerade tjut innan Fisk-Peder som sprungit efter lyckats förklara situationen och få honom släppt. Vakterna verkar inte be om ursäkt heller, de gör inte sådant tror jag. Som morfar brukar säga, att de som inte är smarta nog och som blir nervösa över att behöva tänka själva och inte klarar av samhället, de blir yrkesofficerare. Sedan finns det de som inte riktigt klarar av det heller och de blir poliser. De polisen inte tar i med tång blir väktare och springer runt med walkie-talkies och tror de är viktiga, medan de som inte ens kommer in där blir dörrvakter på krogar. Morfar är smart.

”Vilken avhyvling!” hör jag henne säga lyckligt framför mig och jag riktar uppmärksamheten dit igen.

”Japp. Riktigt fint!” flinar jag tillbaka. ”Nej, förresten.”

”Nej?” säger hon konfunderat och rynkar på ögonbrynen.

”Nej, jag dricker inte mörkt öl. Jag föredrar en gyllene pilsner eller bitter framför ales och stouts.”

”Du lyssnade?” hon skiner upp så jag inte kan låta bli att le, det är som att se en soluppgång eller något. Hm, jag måste ha druckit för mycket öl, jag börjar bli patetisk-poetisk igen, något som händer rätt ofta när jag får lite för mycket innanför västen. Äsch, skit samma, vem dör? tänker jag och halsar mer ur min ölflaska.

”Javisst, jag har inte simultankapacitet att prata och lyssna samtidigt. Jag är som en enögd bäver.” svarar jag med ett flin och skålar mot hennes flaska. ”Vad tycker du om med mörkt öl då?” frågar jag för att hålla konversationen igång.

”Det är så få som lyssnar nu för tiden, alla bara väntar på sin tur att få prata och anstränger sig för att komma ihåg vad de själva ska säga snarare än att lyssna på vad andra säger, jag tycker det är så tråkigt när folk gör så, man utbyter ingenting, lär sig ingenting, bara rapar sitt eget ytliga skryt och pratar, pratar, pratar…” plötsligt tystnar hon och ser rakt på mitt flin.

”Jag gör precis samma sak va?” säger hon och rodnar lite.

”Japp.” svarar jag. ”Ironi.” ler jag och öppnar två ölflaskor till, de sista, till oss. ”Fortsätt!” uppmuntrar jag. Det här är ju riktigt roligt.

Vi sitter en stund och pratar öl och samtalsteknik och glider snart över på mat och spelet kring träffar och signaler mellan intresserade. Hon beklagar sig över att killar aldrig verkar förstå hennes signaler och jag menar att hon får använda en träklubba och ta tag i hans öra och säga det i klarspråk, killar är träskalliga av naturen. Vi håller på att dränera det sista ur våra flaskor när en telemarketer dyker upp, iklädd rosa skjorta, fusksmutsiga jeans med vitt bälte och med stekarbackslick med ankstjärt siktar han in sig på henne.

”Öhdu, bruden, ska du inte med å dansa?!” frågar han med påtaglig alkoholdoft i rösten och headbangar våldsamt och i otakt till musiken. Jag noterar att inte ett hårstrå rör sig på hans omsorgsfullt friserade skalp trots de våldsamma huvudrörelserna. Jaha, nu var det roliga färdigt. Det var ändå dags att gå hem.

”Nej tack.” säger hon frostigt. Han låter sig inte avskräckas utan lägger en hand på hennes axel, en hand som verkar vilja glida nedåt.

”Ämenvafan, komigen, dumpa fettot och skaka loss!” säger han.

”Gefan.” säger hon skarpt och föser bort hans hand. Han är tvungen att ta ett steg för att behålla balansen när han förlorar det stödet. ”Stick!” säger hon och viftar med handryggen mot honom. Han surnar till och vänder på klacken i vad som förmodligen är menat som en indignerad gest som ska visa hans grace, men som blir ett kvarts varv för mycket och tvingar honom att stappla till återigen för att inte tappa fotfästet. ”Fult djävla luder ändå…” mumlar han när han aningen ostadigt stegar iväg.

”Djävla svin!” säger hon argt och den goda stämningen är som bortblåst. Jag är också sur.

”Djävla wanna-be-brat!” häver jag ur mig. ”Riktiga brats är idioter, men de kan man nästan tolerera, de vet fan inte bättre eftersom de är så korkade och trångsynta och aldrig haft ett riktigt liv, och de håller sig på ställen dit vettigt folk inte har råd eller vill gå, men wanna-bees, sådana som vill vara trångsynta svin och försöker grisa så mycket som möjligt, dem tål jag fan inte. Han borde ha stryk med blyrör som formar sig efter hans massiva skalle ju mer man slår.” fräser jag.

”Helt rätt!” får jag till svar.

”Varför är samhället så att svin belönas? Varför är så många så dumma att de attraheras av svin och skitskallar? Varför får alltid svinen rätt och alla fördelar och all beundran medan de som vill kompromissa och vara trevliga mot sina medmänniskor körs över och trycks ner i dynghögen.” mitt genom fylledimma framspottade hat är riktigt osammanhängande, det inser till och med jag. Jag förbereder mig för att be om ursäkt när hon böjer sig framåt och kvickt som en kobra nyper till i mitt öra och drar rätt hårt.

”Aj!” utbrister jag förvånat.

”Du gnäller bra.” flinar hon brett. ”Ska vi hångla?”

- Nästa inlägg -

Kapitel 13 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag vrider på huvudet och plirar åt det håll ljudet kom ifrån. Där står tjejen jag gjorde bort mig för! Jag rodnar lite när jag minns det, men höjer också ett ögonbryn. Hon är klädd i en kort med vid brun kjol med rutmönster och en kortärmad och urringad tröja med krusiduller längst ut på de korta ärmarna och längs urringningen. Snygga ben, hinner jag tänka för mig själv innan en viss självbevarelsedrift tar över i min hjärna, trots viss dimmighet och jag höjer blicken till hennes ansikte. Inte samma misstag två gånger i rad, inte ens jag är dum nog att lyckas med det.

”Hej där.” svarar jag med ett blekt leende.

”Ledigt här?” frågar hon och gestikulerar mot en tom stol. De flesta stolar kring bordet är tomma, folk trängs kring baren, skakar loss på dansgolvet eller står i små klungor längs väggarna och snackar skit.

”Jomenvisst.” svarar jag och nickar. ”Öl?” säger jag och håller fram en av mina oöppnade staropramenflaskor mot henne medan hon sätter sig.

”Man tackar, man tackar!” säger hon med ett leende som blottar en så gott som perfekt rad övertänder, lite stora kanske, men vita och fina.

”Du är inte den som är den, va?” säger jag och öppnar den och en till mig själv med kapsylöppnaren på min nyckelknippa.

”Bjuds det tjeckiskt vore det ju som att svära i den förbannade kyrkan att tacka nej.” säger hon, flinar lite och tar en djup klunk ur sin flaska.

”Det kan den i och för sig behöva.” säger jag, medan mina tankar leker med att det är något annat än en flaskhals hennes läppar sluter sig om. Ja, jag vet, jag är ett moraliskt vrak.

”Va?” svarar hon och försöker fokusera på mig. Ögonen går lite i kors innan de fastnar. Har nog passerat en försvarlig mängd alkohol nedför den strupen ikväll tänker jag.

”Kyrkan alltså. Svordomar i den.” förklarar jag och dricker ur min flaska.

Hon tycks tänka efter lite. ”Det vore ganska kul, eller hur? Byta ut alla psalmerna mot svordomsvisan. Gosskören står och sjunger så vacker om helvetes djävla skiiiit!” hon skrattar och jag kan inte låta bli att visualisera hur moralisttanterna och kristdemokratgubbar sätter församlingskaffet i vrångstrupen och dör av ren chock. Jag skrattar hjärligt och ger henne en rejäl klapp på axeln med min köttiga näve. ”Skitbra!” vrålar jag och tömmer min ölflaska. Hon är inte bara snygg, hon har min sorts humor också. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert bli kär och skit.

”Jag tycks ha drabbats av ett allvarligt fall av tom flaska.” fortsätter jag med bekymrad röst.

”Det verkar smittsamt.” svarar hon och tittar in i sin flaska som om den vore en kikare.

”Vi skaffar mer!” hävdar jag och reser mig så stolen nästan far i backen.

”Det är så djävulusiskt med folk i baren.” svarar hon och rynkar på näsan.

”Asch, det är inget problem.” hon ser dock knappast övertygad ut, så jag fortsätter. ”Nu ska du få se fördelen med att väga mer än ett tiondels ton!”

Jag sätter ordentlig fart och plöjer mig fram i folkmassan framför baren. Jag hör irriterade röster och arga kommentarer här och där, men i mitt nuvarande tillstånd smälter de ihop till ett aningen högre bakgrundsljud. Det tar inte lång tid innan jag står vid baren och vrålar en beställning så högt att en av bartendrarna inte kan låta bli att låta mig gå före en hel del andra. Det gnisslande hjulet får olja.

”Fan vad tur du har Mats!” säger en röst bredvid mig. Det är Erik som håller en hundring högt och trött håller upp den armen med den andra. Han ser ut som han stått där ett tag. ”Tre staro till!” vrålar jag till bartendern som står och plockar ur kylen till mig. Jag nappar åt mig Eriks hundring och dänger den i disken bredvid mig. ”Glöm inte jordnötterna!” ropar jag och nickar ivrigt när bartendern fyller ett glas med nötter och ställer på disken bredvid alla flaskorna. Jag trycker tre staropramen i famnen på en tacksam Erik som snabbt som en vessla kryssar iväg mellan de många törstiga med sin skörd. I ögonvrån anar jag en kundtjänsttjej han styr stegen mot. Sedär, någon får säkert fett på sylen ikväll. I mitt huvud önskar jag honom lycka till innan jag tränger mig utåt och tillbaka mot bordet.

”Djävlar vad snabbt!” säger hon och tar girigt en flaska när jag öppnar två med min flasköppnare. Jag ställer ner de andra flaskorna och jordnötterna på bordet. ”Ja, beter man sig som ett svin går det lätt och snabbt med allting. Ibland tycker jag nästan det är synd att jag inte kan pruta tillräckligt på mig själv och vara ett svin på heltid, samhället är ju uppenbarligen uppbyggt att ge fördelar för dem som saknar empati. Man är väl för snäll och mesig…”

”Det går inte att jobba på contactcentret och ha en ryggrad. Den knäcks eller du slutar. Så mes eller svin är det du kan vara.” svarar hon, nickar och höjer sin flaska till en skål som jag besvarar.

”Det är lite synd att de inte har staropramen granat.” fortsätter hon. ”Dricker du mörkt öl? Hallå?” hon tittar upp i mitt ansikte, som stirrar förbi henne och vänder sig om för att se vad det är som är så mycket intressantare än henne.

En bit bort står Lill-Mussolini, röd i ansiktet och med farligt pumpande vener i pannan, inte för att man kan se det på det här avståndet, men jag har sett honom arg tillräckligt många gånger för att kunna föreställa mig det. Mitt emot honom står Peter, med den tjocka receptionstjejen bara lite bakom. Det ser ut som om hon försöker hålla tillbaka honom, men han sveper bort hennes hand från sin axel. Det ser ut som om han och Lill-Mussolini kör arga leken, bara att det är blodigt djävla allvar.

”VAD SA DU?” säger Lill-Mussolini.

”Är du både döv och dum?” fräser Peter tillbaka så indieluggen trillar ner. ”Jag sa att du skulle flytta på dig, ditt makttrippande puttefnask!” säger han. ”Men jag kan lägga till att du ska tagga ner din attityd till ungefär samma nivå som din längd, vilket är DJÄVLIGT långt!”

”Du ska passa dig djävligt noga!” säger Lill-Mussolini tillbaka och hötter med ett pekfinger i brösthöjd på Peter, vilket är i hans egen ansiktshöjd.

- Nästa inlägg -

Kapitel 13 (forts 3).

- Första inlägget -

Vi vräker snabbt i oss den halvkalla maten. Nu visar det sig hur strategiskt vi placerat oss. Inte nog med att vi var bland de först till buffén, vi kan dessutom ta en andra gång redan innan några av de segaste lyckats få sin första portion. Att vi placerat oss relativt nära baren gör dessutom att vi kan komma fram dit innan det stora lämmeltåget inser att de druckit upp sin enda öl innan maten. Peter ställer ner nio staropramen som han burit i sina köttiga händer med ett skarpt klirr.

”Vi förbarmade oss över dig med, Erik.” säger han med ett leende och räcker fram tre öl till honom. Eriks ansikte förbyts från segt tuggande förtvivlan med desperata sidoblickar mot myllret av svettiga, tätt packade människor framför baren till ett brett leende och djup tillfredställelse när den välsignat omoraliskt jästa drycken bubblar ner för hans strupe.

”Tack!” andas han ut efter att ha tömt en halv flaska i ett enda drag. ”Det är otroligt ändå vad de första två klunkarna av en kall tjeckisk kan göra en skitdag till ’det är inte SÅ dåligt ändå…’, eller hur?” säger han lyckligt.

”Amen.” svarar jag och Peter i kör och för våra flaskor till munnen. Andersson kommer förbi med en färgglad drink i ena handen och ett leende som bara kan bero på en begynnande fylla, för så glad är ingen som jobbar på allas vårt contactcenter.

”Skål grabbar!” ropar han och klingar glaset mot våra flaskor. Peter tar av honom glaset och smuttar lite på drinken.

”Bah, vad är det här? En mestrea?” säger han avfärdande.

”Man får inte mer på en drinkbiljett, tyvärr.” försvarar sig Andersson, kommer på sig och kör ner näven i fickan och får upp en hel hög skrynkliga drinkbiljetter. ”Jag fick visst lika många som alla andra teamleaders, fast jag inte ens har ett fast team än. Dumpuckade djävlar de är!” flinar han och strör biljetter över bordet där vi sitter. ”Här, slit dem med hälsan, ni är ju praktiskt taget mitt team ändå!” säger han. Jag och Erik roffar åt oss av drinkbiljetterna och delar broderligt upp dem i fyra högar, medan Peter ger tillbaka Anderssons drink och sedan halar upp en fickplunta från ena backfickan och slår i en rejäl skvätt i glaset.

”Sådär, nu är det en riktig grogg.” säger han och nickar mot Andersson. Andersson smuttar och grimaserar lite.

”Fjoo, den var stark.” säger han. ”Men det smakar inte finkel. Är det ditt eget hemkokta du har med dig?” frågar han.

”Alltid redo!” svarar Peter, flinar och gör en scouthonnör mot indieluggens kant, för att sedan hala upp en plunta ur den andra backfickan. Den här flaskans innehåll är mindre klart och det flyter runt diverse växter och frön i den. ”Hemkryddat!” utropar Peter och håller pluntan som om den vore en pokal och festen vore hans triumf, för att sedan dricka djupt från den.

”Aaah!” andas han ut. ”Nu kan festen börja!”

Och det gör den, onekligen, vi fyra sitter där och häller i oss ohemula mängder alkohol så snabbt vi bara kan. Jag får i mig massor av jordnötter ovanpå två jätteportioner buffé också. Andersson skojar om hur mycket frugan kommer gnälla över hur full han är när hon kommer och är fylletaxi och kör honom hem i natt, Peter mumlar något om ”I need pork tonight, the other white meat!” och drar iväg och hånglar upp den tjocka receptionisttjejen helt utan skam någonstans. Erik spiller en grogg över sin fina, strukna skjorta men är för full för att märka det, eller i alla fall för att bry sig. Med vinglig gång försvinner han ut på dansgolvet för att imponera på kundtjänstbrudarna med att dansa på händerna.

Andersson försvinner efter att hans fru ringt och beordrat honom till bilen. ”Det var kul, Matsch!” ropar han när han ragglar mot utgången. ”Vi schynsch imorgon, men inte FÖR tidigt! Ta med Peter ockschå, vet jag!”

Jag vinkar och ler lite blekt och stirrar sedan ner i bordsskivan. Varför ska alla alltid lämna mig ensam med min fylla och alkoholprovocerade depressioner när man är ute? Jag blir riktigt sur och tömmer glaset med jordnötter genom att föra det till munnen och köra botten upp och följer upp med öl.

Då hör jag att någon sätter sig ner vid stolen bredvid.

”Hej.” hör jag över den på hög volym pumpade technomusiken.

- Nästa inlägg -