Kapitel 18 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag åker hem och fixar lite mat innan jag beger mig till Contactcentret igen. Det är skönt att kunna komma hem på lunchen. Jag skulle kunna lära mig att leva med sådana arbetsförhållanden. Efter en rejäl måltid bestående av spaghetti och snabbtinad köttfärssås jag hittat längst inne i frysen är det dags att ta sig tillbaka till jobbet. Jag tar bussen eftersom min biljett fortfarande gäller.

När jag senare mascherar in i backofficesalen är den tom. Vad nu då? Jag slår mig ner och loggar in på datorn. Medan den står och tuggar mina inställningar dyker Bensin-Micke upp med trucker-kepsen på sniskan som vanligt. Han står där i dörröppningen och låter käkarna mala runt ett tuggummi ett tag medan jag försöker ignorera honom.

”Uhm…” säger han till slut och jag tittar upp från skärmen.

”Ville du något?” säger jag efter att ha stirrat på honom en kort stund. Om de har frågor brukar de få ur sig dem rätt kvickt.

”Jo… Jag hörde att du typ är fackpampen på bygget nu.” säger han och ler lite osäkert, alltmedan käkarna fortsätter att mala. Vafanken, är han RÄDD för mig, eller vad är det frågan om?

”Jo, jag blev vald till ordförande lite hipp som happ, så skyldig som anklagad är jag rädd.” säger jag och försöker le avväpnande.

”Vad bra!” säger han, synbart lättad. ”Vi timmisar har lite problem med schemat.”

”Jaså? Vad för problem?”

”Ja, de schemalägger oss sex timmar i sträck utan lunch, tretton till nitton.”

”Va?” säger jag klentroget.

”Kolla på schemat på intranätet om du inte tror mig. De skickade ut mail om det igår.” när han nämner det minns jag att jag skummade över något i den dagliga mailskörden på omkring sjuttio meddelanden om det.

”Jag ska kolla vad kollektivavtalet säger, men jag tror inte man får göra så.” säger jag tveksamt. ”Jag kollar och hör av mig.” säger jag med ett blekt leende och viftar med min utskrift av avtalet.

”Fan vad bra!” säger han entusiastiskt. ”Hur bra som helst att det finns någon som gör något åt sådant här!” fortsätter han, nickar och försvinner iväg till sin telefon igen. Strax bakom honom kommer Erik, Peter och Andersson med jackor på.

”Tjena.” säger jag. ”Var har ni varit?”

”Vi tog en antipaltkomapromenad efter lunchen.” svarar Andersson. ”Och så tog vi en mjukglass nere i parken, de har öppnat kiosken för sommarsäsongen nu.”

”Andersson använde sina chefsuperkrafter till att kompensera oss för helgjobbet förut genom att ge oss en extra timmes lunch. Det sa bara ecketi-puing, schwing och bam!” säger Erik och vevar runt på lemmar i en livlig illustration av vad han nyss beskrivit.

”Hur var fackutbildningen?” säger Peter när han slår sig ned.

”Rätt så bra, en bra föreläsning och lite utbildning hur saker och ting funkar…” säger jag med näsan i mitt kompendium. Det är rätt bra organiserat, det här kollektivavtalet och snart hittar jag det jag söker. Jodå, om ett arbetspass är fem timmar eller längre ska det beredas möjlighet till rast, inte paus. Rast innebär minst en halvtimme ledigt under vilket man kan lämna företagets lokaler. Det ser ju solklart ut.

”Jag måste prata med samtalsövervakningen om schemat.” säger jag aningen pressat. Jag ser inte fram emot det här.

”Okej, lycka till!” säger Andersson och ger mig en uppmuntrande vink när jag med kompendiet i handen kliver iväg bort mot glasburen. Jag vet att rykten går fortare än radiosignaler på det här bygget, men jag tycker ändå att det är ovanligt många som stirrar på mig när jag med spelat självförtroende kliver fram till samtalsövervakningen och knackar på den öppna dörrens sida för att påkalla uppmärksamhet. Naturligtvis ignorerar de mig i en halvminut innan Lill-Mussolini till slut erkänner min närvaro med en blick.

”Ja?” säger han med viss irritation i rösten.

”Det gäller schemat.” säger jag och viftar lite halvlamt med mitt kompendium.

”Jaha, behöver du byta ett pass?” säger han klentroget.

”Nej, det gäller timmisarnas nya pass.”

”Det har knappast du med att göra.” snäser han av mig och vänder sig mot sin skärm igen för att markera att samtalet är över och jag kan känna hur mitt konflikträdda kräk till jag vill vända om och gå, fly så fort som möjligt, men jag ska fanimig inte göra det. Bensin-Micke och de andra timmisarna litar på mig.

”Jo, jag är fackombud nu, och då har jag med det att göra.” envisas jag och känner hur farligt nära rösten är att inte bära.

”Fackpack eller inte fackpack, det är jag som sätter schemat.” säger Lill-Mussolini, fortfarande med blicken fäst på sin skärm.

”Ja, du sätter schemat.” ’arbetsgivaren leder och fördelar arbetet’ tänker jag innan jag fortsätter. ”Men schemat måste följa kollektivavtalet och det säger att man inte får ha mer än fem timmars pass utan rast…”

”Det där får du ta med Peder, det är inte min sak..” säger han avfärdande och viftar nedlåtande med en handlov åt mitt håll. När jag inte gör en min av att faktiskt gå vänder han sig till mig och fräser. ”Vi har jobb att göra här!”

Jag inser att jag inte kommer att komma längre här och går istället till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder. Han säger sig naturligtvis inte känna till just den regeln i kollektivavtalet och vill ha min kopia att bläddra i. Ett tag försöker han med att vi måste vara flexibla för hela företagets bästa, men jag står på mig trots att adrenalinet rusar när han menar att det minsann gick mycket bättre att samarbeta med min företrädare och att det är synd att jag ska vara så ’omöjlig’. När han inser att han inte kan köra över mig som han vill lovar han att prata med Lill-Mussolini och se till att något ordnas, för Contactcentret är ju ett företag där kollektivavtalet följs av arbetsgivarsidan. Jag nickar, tackar och går därifrån med darrande ben och en t-shirt som klibbar mot ryggen av kallsvett. Fy fan vad konflikträdd jag är. Det här kan aldrig hålla i längden, tänker jag olyckligt och undrar om mycket Fisk-Peder såg hur djävla rädd jag var, om jag stammade mycket eller om rösten skar sig. Fan också.

- Nästa inlägg -