Kapitel 18 (forts 1).

- Första inlägget -

En snabb hälsning till tjocka Fia i receptionen, några vinkar till diverse människor i kundtjänstsalen. Jag får en aningen besvärad vink av Elsa som sitter med headset på. Jag tror hon rodnar en del fortfarande, och jag kan känna hur det hettar lite i kinderna på mig med. Det kommer dröja en eller två veckor till innan det blir ett fylleminne att skratta åt, skulle jag tro. Jag kan se det framför mig, hur hon sitter med ett glas vitt vin i handen och säger till sina kompisar, typ ’det är väl inget, jag var så full att jag nästan hamnade i säng med Mats Olsson!’. Besvärad av tanken på det skyndar jag vidare in i supportsalen, hejar fram och tillbaka och får några loja vinkningar tillbaka, så tar jag till vänster och kliver in i backofficesalen. Erik är redan på plats, liksom Andersson, som håller på att hänga av sig. Han skiner upp när han får syn på mig.

”Välkommen tillbaka!” säger han entusiastiskt och skakar min hand med ivriga rörelser. ”Hur känns det? Är det bättre?” frågar han, men väntar inte på ett svar innan han fortsätter ”Peter berättade lite om vad som hände och hur du såg ut… Otrevliga grejer…” fortsätter han och får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Det är väl bättre nu?” upprepar han sig. Jag ler lite innan jag nickar.

”Jo, en veckas sjukskrivning hjälpte, jag mår faktiskt riktigt bättre.” jag tittar bort mot fönstren, genom vilka en senvårsol glatt strömmar. ”Och solen lyser ju, då kan man ju fan inte låta bli att vara glad.”

”Äsch. Solen lyser på skärmen, den är ond.” säger Erik där han sitter och tittar på sin skärm.

”En äkta nörd vet att placera sin skärm där solen aldrig kan lysa på den.” svarar jag.

”Ja, i Sverige.” svarar Erik, rycker på axlarna och flinar. Jag kan inte låta bli att dra på mun. Säga vad man vill, men man saknar de rappa replikerna efter en vecka borta.

Snart dyker Peter upp och vi sätter oss alla och matar mail. Det är de vanliga frågorna och standardsvaren gör stor nytta. Kön är inte så farlig och vi får faktiskt sitta i fred. Andersson berättar att han lyckades få tag på Herbert på TeleNet24 och förklara situationen för honom, varvid Herbert, som normalt är alldeles för mjäkig, tydligen hotade att stoppa hela överföring av alla InStröm-kunder till TeleNet24s system om vi inte fick informationen. Och då gick det på sju-åtta minuter tydligen. Det han stör sig mest på är ju att hans krav på aktion internt på Contactcentret inte skapat någon som helst reaktion annat än något i stil med ’vi ska vara glada för mer business och inte gnälla eller krångla!’

”Det visar hur lätt man väger när det gäller.” säger Andersson med ett ironiskt leende över det hela, rycker på axlarna och glider lite djupare ner i stolen sin. Vi fortsätter att småprata, tävlar om dummaste kunden vi hört, skrattar och matar mail och har det i allmänhet gemytligt. Som en mal till en ljuslåga dyker förstås Sune Cawe upp då.

”Jag hörde att du blivit ordförande i lokala fackklubben.” säger han till mig med ett höjt ögonbryn i ett frågande ansiktsuttryck.

”Jo.” svarar jag tveksamt. Vad vill han nu?

”Va?” kommer det ur tre strupar, nästan samtidigt.

”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger Sune aningen nedlåtande med blicken på mig. Det är ofta jag bara har tittat bort och mumlat något i de här situationerna, auktoritetsrädd mjäkig mes som jag är, men nu gör jag inte det, även om rädslan rycker i hjärtrötterna.

”Ja, ingen annan ställde upp, så jag blev visst vald bara någon röstade på mig.” svarar jag.

”Jag menar med fackklubb. Vi följer ju reglerna och har högt i tak här på Contactcentret, då behövs inte någon fackklubb.” Vafan säger karlen? Högt i tak? Tror han ens själv på det? Kampen om dummaste kund är nog över, alla andra bidrag får lämna walk over efter den kommentaren.

”Jag tror det kan göra nytta, fånga upp sådant som annars inte kommer fram…” argumenterar jag emot.

”Det sänder fel signal till både anställda och uppdragsgivare att behöva sådant. Om jag var du skulle jag allvarligt tänka över det hela.” säger han, aningen skarpare nu och spänner blicken i mig. Djävla härskartekniker, tänker jag och märker att jag faktiskt blir mer arg än rädd nu. Mer kamp, mindre flykt när adrenalinet rusar runt. Att jag blir så djävla påverkad av en så liten konflikt, vilket kräk jag är! Fast det är ett ilskt kräk som svarar.

”Ja, det får vi se efter utbildningen imorgon eftermiddag, om det är något för mig.”

”Jag tror knappast att vi kan avvara personal till utbildning just nu.” säger Sune avfärdande.

”Det är inte en fråga om kan, enligt lagen måste ni bereda tid för fackligt arbete…” säger jag. Jag vet efter efterforskningarna att kollektivavtalet faktiskt går före lagen, men det lär de inte fatta här, och lagen låter större än kollektivavtalet.

”Det får vi se.” säger Sune avfärdande, Han kan säga vad han vill, jag tänker meddela och gå. ”Nåja, det var inte därför jag kom hit, jag hade vägarna förbi och tänkte meddela att Peder vill träffa dig och prata om backofficegruppen och de permanenta positionerna där och lite andra saker.”

- Nästa inlägg -