Kapitel 18 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag är uppe rätt tidigt nästa dag. Utbildningen lockar, något nytt och spännande utan en massa idioter och deras dumpuckade frågor. Efter en stadig frukost bestående av spaghetti, broccoli, ost och currystekta kycklingbitar med mycket olivolja tar jag en av mina vanliga sessioner på dass, duschar och klär på mig. Grå chinoos, en svart tröja och en något nummer för stor grön skjorta som jag har öppen. Det blir riktigt bra, tycker jag. Jag ser seriöst ut, men inte politiker-slipsnisse-aktig ut. På med jacka och gubbkeps och ut till bussen.

Snart släpper bussen med ett pysande av mig vid folkets hus. Jaha, var stod det i mailet att det var nu, sal 221, har jag för mig? Jag börjar oroa mig lite för min totala brist på lokalsinne och konferensanläggningens labyrintliknande inre innan jag får syn på ett utskrivet A4 med texten ’Facklig grundkurs’ och en stor pil som pekar in i en korridor. Med hjälp av fler sådana lappar har jag snart hittat till en sal fylld av bord, stolar och en stor mängd småprylar med fackets logga på. Block, pennor, pins, foldrar och så vidare in absurdum. På whiteboarden mitt i rummet hälsas vi välkomna till en facklig grundkurs.

En liten klunga av folk står i ett hörn och pratar om något. Två medelålders kvinnor och tre unga.unga tjejer.

”Hej!” säger den ena tanten hurtfriskt så det skär i min trötta skalle när hon får syn på mig. Hon är lite halvfläskig, men låter inte det hindra henne att ha en tweedkjol med slits, en färgrann sidenblus med en fack-knapp fäst i hängpattehöjd. Hon har mörkt hår som är nästan helt järngrått, uppsatt i en knut i nacken och en del rynkor kring mun och ögon, men leendet verkar äkta och välkomnande, tycker jag när hon sträcker fram en hand.

”Elisabeth Johansson från facket, det är jag som kallat till grundkursen.” säger hon artigt. ”Är det du som är Mats Olsson från Contactcentret?”

”Ja, precis.” säger jag och fattar hennes utsträckta hand och skakar den.

”Kul att du kunde komma. Det har ju varit lite dåligt med engagemanget hos er tyvärr.” säger hon och guidar in mig i klungan av småpratande människor.

”Jo, tell me about it!” säger jag med ett fåraktigt flin. Efter en stund visar det sig att alla tjejerna är nyblivna skyddsombud, eller ’arbetsmiljöombud’ som Elisabeth vill ha det, ’eftersom vi lever i en modern tid nu’ och så vidare. Jag får inte riktigt samma genuina känsla av henne nu som innan. Nåja, den andra medelålders kvinnan är en före detta företagssköterska vid namn Anna, numera föreläsare, i en dräkt som påminner skrämmande mycket om konsultskans eftersom den som hennes ser proper, enkel och ödmjuk ut, på ett dyrt sätt. Hon hälsar hjärtligt och undrar om jag också ska vara arbetsmiljöombud.

”Eh, ja, jag är den enda i styrelsen, så jag får nog göra det också, antar jag.” säger jag med en axelryckning. Får man ens det? Jag har ingen aning. Jag inser att jag behöver den här grundkursen.

Snart börjar det dyka upp mer folk. Mest ungdomar med förvirrat utseende och blickar som osäkert jagar fram och tillbaka, men också en och annan gamling och två eller tre invandrare.

Elisabeth hälsar välkommen och presenterar schemat. Halvdagen börjar med en föreläsning av Anna om vikten av att kunna symptomen på stress och varningssignalerna innan man går in i väggen, sedan blir det fika. Efter det ska Elisabeth gå igenom grunderna i kollektivavtalet, fackligt arbete, medbestämmandelagen och svara på frågor. Jag har nu mentalt bytt namn på henne till Fack-Lisa. Efter det ändrar Anna scenen framför alla borden och börjar en av de absolut bästa föreläsningarna jag någonsin hört. Med humor, exempel som banktjänstemannen och småbarnsföräldern som fick så bråttom till jobbet och det viktiga mötet, det var ju mitt i karriären och körde så fort, det var bråttom och kom fram en kvart för tidigt och satt i bankens parkeringsgarage och undrade hur han hade kunnat komma så tidigt, tills han hör ’Pappa, det här är väl inte dagis!’ från baksätet. Publiken vrider sig i skratt, men det allvarliga budskapet går ändå fram. De fyra varningstecknen på stress är först den fysiska tröttheten. När man var fem år slog man upp ögonen och var totalpigg direkt, till föräldrarnas illa dolda missnöje, nu är man inte igång förrän efter två koppar kaffe och en lång dusch. Jag känner mig träffad. Sedan kommer den mentala tröttheten, när man öppnar kylskåpsdörren och står i ett par minuter och undrar varför man gjorde det och är tvungen att gå tillbaka till soffan för att komma ihåg det. Eller när man för allt i världen inte kan komma ihåg om man låst dörren, skickat mailet eller varit på toa. Jag grimaserar och inser att det stämmer in på mig också. Jag kommer inte ihåg om jag låste dörren i morse, eller om jag stängde av plattan efter att ha stekt frukostkycklingen. Eller något av bussresan till folkets hus! Aja, så farligt är det nog inte. Sedan berättar Anna om den tredje varningssignalen, social trötthet, när alla är idioter, oavsett hur artiga de är så är de idioter och deras idiotiska, fåniga, knäppa, puckade och värdelösa frågor kan inte annat än att störa arbetet. Långsamt sjunker det in att även denna varningssignal stämmer in till hundra procent på mig. Jag skruvar lite olustigt på mig när Anna berättar om någon som jobbat för hårt och alltid tog ut det över sin familj och sina vänner, för han kunde ju inte be idioterna på jobbet att dra åt helvete och hur de som förtjänar det minst, de som älskar oss, får ta mest när vi tyngs ner av stress, eftersom de inte kommer att lämna oss för det, vilket en kollega eller affärspartner skulle kunna tänkas göra. Jag harklar mig lite olustigt medan de andra skrattar gott. Så kommer hon till det fjärde varningstecknet och beskriver fysiska symptom – skakande händer, sömnsvårigheter, ständig värk i axlar och nacke, huvudvärk som inte är av denna planeten. Nu blir jag djävlarimig riktigt djävla rädd hur mycket det stämmer in. Jag kan känna en kall isig hand krama om hjärtat och det fladdrar som en under-täcket-fis en morgon efter nattamat på kebab och pommes med stark sås

”Ja, och om man inte lyssnar på kroppen när den säger ifrån med de fysiska symptomen, då dör man.” säger Anna med ett soligt leende och sätter i tuschpennan i dess kork igen efter att ha använt den för att klottra på det stora blocket om liv, livsbalans och stress. ”Det tar ett tag, men när de fysiska symptomen blir allvarligare tappar man ofta mycket vikt, tappar helt koncentrationsförmågan och så vidare… Då brukar de flesta inse att de gått i väggen. Och då är det är för seeent!” utropar hon. ”Då tar det ett eller två år innan man kommer tillbaka, och man är aldrig lika bra som innan. Så SE tecknen och ta ITU med dem!” säger hon och slår våldsamt med tuschpennan mot blocket för att understryka vad hon sagt. Hon får en stående ovation från samtliga närvarande, men mina tankar är mest upptagna på symptomen. Det här kommer det bli svårt att bordlägga tills nästa gång som jag gör med konditionen när jag går i trapporna.

- Nästa inlägg -