Kapitel 19 (forts 1).

- Första inlägget -

Andersson dyker upp och från sina försök att få Fisk-Peder att anställa i alla fall till viss del skärpta människor och undrar vad som hänt. En kort redogörelse och han skakar på huvudet med en sorgsen suck.

”Inget rännande för att försöka rädda situationen?” säger jag med ett aningen ironiskt leende.

”Nej.” svarar Andersson och skakar på huvudet. ”När han väl skrivit det där papperet är det redan kört. Och jag kan inte klandra honom. Vi vill väl alla härifrån.

”Kommer du kunna sova nu?” säger jag, fortfarande ironiskt, men också med en viss oro. Peter har sagt upp sig, tänker Andersson inte göra något åt det?

”Jag ska ringa Peter och försöka övertala honom, förstås. Men du känner honom bättre än jag och jag tror det är ett dödfött företag.”

Andersson har rätt, förstås. Peter är inte den som ändrar sig, särskilt inte efter en sådan spektakulär sorti. Det hugger till inom mig av ångest. En epok är förbi, den enda jag verkligen kunde tala om vad jag känner, som faktiskt förstod, även om han mådde alldeles för dåligt för att verkligen bry sig. Jag känner mig fjortisemo, men det är sant, släkt, vänner, människor utanför branschen, de förstår inte hur det känns och avfärdar ens starkaste och mest uppslukande känslor med en handviftning. Djävla svin.

”Eller hur?” kallar Anderssons röst mig tillbaka från min narcissistiska och patetiska självömkanvältrande egotripp.

”Jo, du har rätt.” säger jag med en djup suck som nästan kan rivalisera Anderssons vanliga. ”Han är en människa som menar vad han säger och säger vad han menar.”

”Ja, det är ett intryck jag fått…” säger Andersson och skakar på huvudet. Konversationen ebbar i mångt och mycket ut efter det. Andersson ringer till Peter, men kommer bara till mobilsvaret som osammanhängande blandar skratt och vrål om frihet, vilka tycks aningen alkoholpåverkade i mina öron, då Andersson med en grimas tar telefonen från örat för att rädda det han har kvar av hörseln och det burkiga gapandet från mobiltelefonen sprider sig i backofficesalen. Dagen slutar i ett tyst antiklimax efter att börjat i en explosiv fanfar och jag går hem till en brist på liv som ekar tommare i mitt inre än på längre. Peter är inte online på MSN och svarar inte när jag drar iväg ett SMS heller. Så jag sitter och slösurfar för länge och dricker ohemula mängder lightläsk för att hålla seriösa tankar borta innan jag går och lägger mig.

Dagen efter sägs det inte mycket. Jag, Erik och Andersson sitter mest tyst, surt och missmodigt och svarar på mail. Vi får förstås koppla in oss en timme innan lunch och försöka beta av kön och det dyker upp en massa nya människor i dörren och ställer frågor. Trots Anderssons ansträngningar tycks det tillkommit idel ädel idioti, i alla fall om man ska döma efter frågorna. Vad en news-server är bör fanskapen faktiskt veta! Jag inser med en grimas att det är social trötthet, tredje stressymptomet som talar, biter ihop, gnisslar tänder och förklarar så gott jag kan för trendluder, trucker-kepsar, bärare av tjocka nördglasögon och en kille som fanimig är bredare än han är lång, tydligen tävlar i tyngdlyftning och redan fått smeknamnet Biff Stroganoff.

Andersson ringer Peter igen och pratar kort med honom.

”Jag ska ringa igen senare, tyckte han.” säger Andersson med ett blekt leende. ”Han hade både betongkeps och skallebank deluxe och satt på tåget norröver.”

”Ja, det lär så på svararen…” säger jag och skakar på huvudet, med ett likadant blekt leende inskruvat i mungiporna.

Erik, som lyssnat lite förstrött rycker till.

”Kolla mailen! Det är en djävla epedemi!” utropar han.

”Va?” säger Andersson.

”Ballongmannen har ’gått vidare till nya utmaningar’ och jobbar sista dagen idag!”

- Nästa inlägg -