Kapitel 19 (forts 2).

- Första inlägget -

”Ballongmannen?” säger jag förvånat. ”Varför det?”

”Han har varit ute i kylan ett tag. Var lite för ärlig uppåt.” säger Andersson. ”Djävla epedemi, indeed.” fortsätter han.

”För ärlig uppåt?” undrar Erik.

”Ja, sa ifrån när Olga ljög som värst, svor och sa att så här kan man inte ha det när det var som värst under InStröm-övertagningen. Han har i princip varit sekreterare den senaste tiden, suttit på möten och antecknat, som straff.”

”De har väl sagt att ’en negativ attityd kan inte premieras’, så då ska man straffa den som inte är glad och inte går på lögnerna.” säger jag och skakar på huvudet.

”Ja, du är inte så långt ifrån sanningen.” svarar Andersson med ännu en avgrundsdjup suck.

”Han var ändå rätt vettig.” säger Erik från bakom sin skärm. ”Han försökte i alla fall.”

”Ja, men han misslyckades. Är det dagis eller, alla får pris för att vara med?” säger jag med en föraktfull grimas och hatar genast mig själv för den kommentaren. Jag håller fan på att bli som de kallhjärtade idioterna i ledningen. Ångestens glasskopa av svart is gräver till i inälvorna.

”Seriöst Mats.” snäser Erik av mig. Det gör mig inte gladare att jag förtjänade det.

”Du har rätt. Vi borde köpa en flaska vin eller något till honom.” säger jag ångerfullt. ”För att visa att i alla fall någon uppskattade honom.”

”Du som nyss var så hatisk.” säger Erik aningen förvånat.

”Man blir fan hatisk här. Jag vill inte vara det. Bitchslappa mig om jag är det.”

”Så gärna!” säger han med ett brett flin och putsar naglarna på sin välstrukna mörkblå skjorta och blåser sedan på dem. ”Massor av bitchslapping coming right up, Sir!”

”Är inte det där rösten från en av karaktärerna i ’Zulu’, den där filmen…” säger Andersson tveksamt. ”Den var på tv häromdagen…”

”Indeed, Sir!” vrålar Erik och ställer sig i givakt. ”Colour Sergeant Bourne awaiting orders, Sir!”

”Men håll käft och spring och köp vin, för fanken.” säger Andersson och skakar på huvudet, men kan inte riktigt dölja leendet som leker i ena mungipan, det första jag sett i hans ansikte sedan Peter marscherade ut.

”Very well, Sir!” säger Erik och gör en snygg honnör och följer sedan efter mig när jag går ut.

”Snygg imitation!” säger jag beundrande. ”Fattas bara marsvinen på kinderna!”

”Jag har alltid haft lätt för imitationer…” säger Erik och stryker sin välrakade haka. ”Men skäggväxten är det sämre med, lite fjun som jag behöver raka var tredje vecka eller så.”

Vi småpratar lite när vi går till systembolaget som är bara runt knuten. Expediten kollar lite konstigt på oss när vi meddelar att vi vill ha en flaska rött vin som får en att glömma allt. Hon översätter det dock professionellt till något med en kraftig smak och rökig strävhet.

”Lär fokusera sinnena på smaken i alla fall. Ska det verkligen glömmas är nog whisky bättre.” skämtar hon med ett leende mot Erik. Det är en flaska schysst rödtjut för lite över en hundring, med en snygg etikett som vi beslutat oss för med expeditens hjälp. Erik får visa leg, men jag behöver inte. Påsarna under ögonen gör nog sitt till för att få mig att se ut lika gammal som jag är.

”Det finns ju bättre sätt att glömma ett tråkigt jobb…” säger expediten, slänger med sitt blonda hår och blinkar åt Erik när vi betalar, efter att vi berättat att det är till en kollega som slutar på vårt jobb, en välkommen till friheten-present. Vafan, flörtar stycket med honom? Hon ser inte ut att vara så gammal, kanske tjugotvå, med höga kindben, väl tilltagen byst och tätt blont hår i en tjock fläta på ryggen. Vi tackar och skyndar oss ut. Det gäller att ingen i ledningen får reda på vår utflykt på arbetstid

Det dröjer inte länge innan klockan närmar sig fem och vi står i samlad trupp, eller ja, trupp och trupp, Andersson, Erik, jag och tjocka Fia från receptionen som fått nys om vad som är på gång och vill vara med, vid mynningen till chefskorridoren. Ballongmannen måste passera oss för att komma ut från bygget, och snart dyker han upp, med sin enorma yllegrå rock fladdrande runt benen. Han håller en fart jag sällan sett honom ha och rockskörten fladdrar kring benen och den stora magen guppar upp och ner när han med sänkt huvud och målmedveten blick siktar mot den fula gråmålade dörren för första gången. Jag, som är störts av oss fyra, nätt och jämnt större än Andersson och Fia, men ändå, kliver ut mitt i vägen framför honom och håller på att bli omkullsprungen. Han har knappt sett oss och siktar förbi med rätt så bra rörelseenergi med sin vikt och den fart han har. Jag är tvungen att sätta upp den hand som inte håller i vinflaskan i brösthöjd för att hejda honom, men han går rakt in i den och tvingar mig tillbaka två steg innan det blir stopp på alltihop.

”Ojoj, bråttom?” säger jag på skämt.

”Ja, det är dags att lämna bygget.” svarar Ballongmannen och ser ut som om han tycker att jag är en onödig distraktion från ett mycket angeläget mål – att passera ut genom den där grå dörren för sista gången.

”Eh, ja, vi har i alla fall skramlat lite.” säger jag och räcker fram vinflaskan. Ballongmannen stirrar lite klentroget på den samtidigt som han står och stampar otåligt, nästan som om han var en kissnödig femåring, innan han tycks fatta vad det handlar om och tar vinflaskan i en köttig näve.

”Tack grabbar!” säger han, med betydligt mer värme i rösten.

”Vi är i alla fall några som uppskattat dig.” säger Fia och ler mot honom. Andersson och Erik nickar instämmande.

”Vi ska inte säga att vi kommer sakna dig, det är en välkommen-till-friheten-present som ska visa att vi är glada för din skull.” säger jag ärligt. Andersson skruvar lite på sig över den kommentaren och sneglar över Ballongmannens axel mot chefskorridoren, men inga andra chefer syns till. Nåja, de brukar ju gå hem innan fem, så det är väl minimal risk.

”Tack.” säger Ballongmannen igen och vinkar med flaskan. ”Jag ska använda den här som en del av en rejäl bläcka ikväll…” han tvekar en sekund innan han fortsätter. ”Ni är schyssta, lyd mitt råd och ta er ifrån det här djävla helveteshålet så fort ni bara kan. Jag har gått upp tjugofem kilo här. Nej, nu ska jag härifrån. Ha ett bra liv!” säger han, nickar mot oss och sätter sedan fart mot dörren, enkelt plogandes oss alla åt sidan.

”Tack!” säger han igen med en sista vink med vinflaskan när han föravinner ut genom dörren.

”Jaha, det var det, det.” säger Erik klappar av sina händer upp och ner, som om han hade smuts på dem.

”Ja, dags att gå hem.” säger Fia. ”Har du hört något från Peter, förresten?” säger hon med adressen till mig.

”Andersson ringde honom tidigare idag, han var bakis och på väg upp mot Haparanda, tror jag.”

”Jaså, han har inte hört av sig till mig…” säger hon och ser plötsligt väldigt bräcklig ut.

”Peter tycker inte om telefoner, han hör bara av sig då han anser det absolut nödvändigt…” försöker jag trösta, men inser att jag förmodligen bara gör saken värre, så jag tar på mig min jacka och gubbkeps som hänger på en av hängarna vid receptionen och går hem istället, efter ett försynt hej då till Fia, Erik och Andersson.

- Nästa inlägg -