Kapitel 19 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag blir förvånansvärt snabbt kopplad till ett ombud på facket och förklarar situationen, att jag anser det vara en omorganisation, vad jag läst i kollektivavtalet om det, om förhandlingen, om det mail jag fått nu och om mina misstankar att min roll som skyddsombud och mitt åtgärder som ordförande i fackklubben kanske påverkat. Gubben lyssnar och grymtar något då och då till jag är klar.

”Ja, jag tycker du verkar ha rätt. Vi gör en kallelse till centrala förhandlingar härifrån till arbetsgivarorganisationen, så får vi se om det inte får fart på dem. Om ni vill sluta tror jag knappast arbetsgivarorganisationen kommer att försöka fajtas, de säger åt ditt företag att släppa det hela eller sköta sig själva. Om de är dumma nog att försöka med det så kan vi nog mosa dem.” säger han till mig och ger mig sitt mobilnummer och direktnummer ifall något skulle hända. För en gångs skull känner jag att facket är på min sida när jag lägger på och börjar förklara situationen för Erik och Bensin-Micke som stått bredvid under hela samtalet, Bensin-Micke vit i ansiktet av rädsla för att bli sparkad på det vis som hotats.

”Facket verkar i alla fall kunna se till att vi sparkas på rätt sätt.” säger jag med ett blekt leende och försöker verka mer självsäker än jag är. Leker jag med deras jobb, deras liv, för min egen prestiges skull? Tänk om Contactcentret får stöd av sin arbetsgivarorganisation och facket backar? Då går det åt helvete, och jag har gett dem en massa falskt hopp. Fyfan, vilken svikare jag vore då. Jag skjuter de tankarna åt sidan. De vill kämpa de också, det är inte bara min kamp det här.

Andersson bara skakar på huvudet. Han säger att han vill att jag ska stanna, men att han förstår att jag vill bort och att han inte kan erbjuda någonting riktigt nu när de lagt ner hans team. ”Hoppas det går bra med facket!” säger han olyckligt. Han tar nog på sig skuld och tycker att om han bara kunnat försvara backofficegruppen skulle inte allt detta hänt.

Jag struntar i Fisk-Peders mail och fortsätter att jobba. Dagen efter får jag en påstötning om det, men ignorerar den också. Andersson frågar mig hur jag känner inför att sluta. Han försöker väl, vill så väl, men nu får han svar på tal snarare än de vanliga glädjetjuten eller undvikande plattityderna.

”Jo, jag satte mig igår och gick igenom det.” säger jag.

”Gick igenom det?” frågar han, med en viss förvirring skriven i ansiktet.

”Jo, jag satte mig ner och räknade på ekonomin. Sedan tog jag alla utgifter jag har en och en och vägde dem mot jobbet. Älskar jag det här mer än jag hatar mitt jobb? Det var väldigt mycket som man tyckt var oumbärligt som plötsligt vägde väldigt lätt. Det blir knapert, men jag kommer att klara mig.”

Andersson skakar mest på huvudet, men ler lite också. ”Det var ett smart sätt. Jag har ju fru och barn jag…” säger han lite sorgset. Jag märker att han är trött han med, det gör ont att hoppas, jobba hårt för något och sedan få det ryckt ur händerna och det måste ha varit värst för Andersson.

Det kommer inga fler påminnelser på Fisk-Peders mail, så jag antar att kallelsen till centrala förhandlingar kommit från facket. Så dyker det plötsligt upp en begäran, ja, en begäran, inte en kallelse, om ett möte med backofficegruppen. Den ödmjuka formuleringen gör mig misstänksam och jag ringer till ombudet, som dock säger att de inte fått något svar på sin kallelse än och rekommenderar mig att gå på mötet men vara försiktig. Jag pratar med Erik och Bensin-Micke och vi är överrens om att hålla ihop. Erik tänker inte sluta, men han är ändå med på att vara med och kräva att det ska erbjudas. Så går vi i samlad tropp tillsammans med Andersson till konferensrummet där en ensam Fisk-Peder sitter med uppkavlade skjortärmar och ser mindre strikt ut än jag sett honom innan, han ler till och med lite blekt, något som förmodligen ska verka inbjudande, men mest känns obehagligt med tanke på hans mail tidigare.

”Hej, tack för att ni kunde komma.” säger han med mjukt tonfall. ”Jag ska gå rakt på sak. Det gäller omorganisationen…” sa han omorganisation? Sa fanskapet det? Jag vågar knappt tro det. ”Det har ju varit några tråkiga vändor, men nu vill vi stryka ett streck över det.” han tar fram åtta papper och lägger fram två framför var och en av oss. ”Här erbjuder företaget, som man ska vid omorganisation, vidare tjänst på supportgruppen eller avsked för arbetsbrist. Så skriv på det papper för det du väljer.” De andra tittar på mig och jag nickar. Själv skriver jag på uppsägningen, vilket Bensin-Micke också gör. Erik och Andersson skriver på att de accepterar icke likvärdiga tjänster. Vi ger papperen till fisken och går sedan ut, där Bensin-Micke juckar i luften, tar vansinniga danssteg och snurrar runt, något som hade passat till vilda glädjetjut som han måste hålla inne eftersom kundtjänstarna sitter runt oss och pratar med kunder.

”Host, host. Jag är lite krasslig. Måste nog gå hem, kommer nog vara lite sjukskriven den här månaden.” säger han och greppar sin jacka när vi kommit tillbaka till backofficesalen. ”Hörs!” säger han och försvinner iväg till tre förvånat blinkande ögonpar.

”Jaha, det här är väl slutet då.” säger Andersson melankoliskt.

”Om två veckor i alla fall. Jag har en månads uppsägningstid, men två veckors flex.” svarar jag och rycker på axlarna. Det känns på något vis overkligt. Ett antiklimax. Erik ser oerhört olycklig ut, men säger ingenting, utan sätter sig vid sin dator och kurar ihop bakom skärmen som han brukar, så han knappt syns.

De två veckorna flyter på ett näst intill overkligt sätt. Jag är på jobbet och gör det jag ska och alla i ledningen tycks sky mig som pesten. Jag har jobbat här i tre och ett halv år, men inte en enda av dem verkar vilja säga hej då eller ens byta något ord med mig. Det är knappast något ’du har inte ångrat dig?’ eller ’det finns en dörr på glänt ifall du skulle vilja’ här inte. Det kommer ett besök från TeleNet24 och jag får veta av Andersson att han har stränga order av ledningen att se till att jag inte går nära dem. Jag bryr mig inte, jag har ingen lust att skrika och gorma, jag har fått vad jag ville, snart är jag fanimig fri. Dock kullkastas samtliga planer när Herbert, TeleNet24s teknikchef, helt sonika stegar in i backofficesalen och bort till mig.

”Hej Mats!” säger han, ler mot mig och sträcker fram handen. Förvirrat skakar jag den. ”Ja, jag hörde att du ska sluta. Du har ju jobbat länge för oss, så det är ju lite tråkigt. Jag ville bara säga att vi uppskattat allt du gjort för oss och att alla vi på TeleNet24 önskar dig lycka till i framtiden.”

”T-tack.” stammar jag fram och ler när Herbert försvinner igen. Jag hade ingen aning om att han visste vem jag var. Och att han tackar och önskar lycka till när ingen i ledningen säger ett ord till mig.

Så är det vips sista dagen. Jag tar reda på filer och telefonnummer jag vill spara, rader filer, forwardar vissa guldkorn till mail jag fått genom åren och filar på ett avskedsmail. Plötsligt står Erik bredvid mig.

”Du som kan det här med fack och så, hur slutar jag på ett sätt som skadar Contactcentret maximalt?” säger han gravallvarligt. ”Helst på ett sätt som inte skadar mig så mycket, men det är inte absolut nödvändigt.”

Jag kan inte låta bli at skratta, reser mig, lägger en arm om hans axlar och sträcker fram ett uppsträckt pekfinger framför oss.

”Jo, så här ska du göra. Du ska vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag, vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag och så vidare så länge du någonsin kan.”

”Varför det?”

”Jo, du får visserligen karensdagar och bara åttio procent sjuklön, men arbetsgivaren betalar hela sjuklönen de första två veckorna och det är den tid du kan gå sjuk utan sjukintyg. Upprepa så länge du behöver för att få a-kassa, sedan går du till en läkare eller psykolog och får honom att skriva ett intyg att jobbet är dåligt för din hälsa, vilket borde gå bra om du kan visa upp en sådan sjukfrånvaro, då kan du säga upp dig utan att få karens.”

Han bryter sig loss och tittar på mig en kort stund.

”Det är fanimig briljant. Jag är nog sjuk imorgon.” säger han med ett elakt leende, som jag besvarar på samma sätt.

Så går jag bort till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder, som verkar aningen överraskad att se mig när han bett mig kliva in.

”Jag skulle hämta arbetsintyg till a-kassan och arbetsbetyg.” säger jag.

”De är inte klara.” svarar han irriterat. ”Du får komma tillbaka imorgon.” Nu blir jag irriterad.

”Nej, du har haft två veckor på dig att fixa det. Du får ordna det nu.” ryter jag till, förvånad över styrkan i min egen röst. Fisk-Peder blinkar förvånat till och drar tillbaka huvudet en bit.

”Jaja, du får komma tillbaka om två timmar, så ska jag ha ordnat det.” mumlar han fram. Jag nickar och går tillbaka till min arbetsplats. Dags att skicka ut mitt avskedsmail.

’ Hej allihop.

Här kommer mitt avskedsmail, jag jobbar min sista dag här på Contactcentret idag. Ursäkta den stora textmassan, är du inte instresserad, bara radera eller scrolla längst ner, där lite kontaktinformation finns.

Ha det bra i vidare äventyr.

Vi börjar från första början. Vem kan glömma de där magiska dagarna i maj 2001, då man kom för utbildning på avtalad tid, fem timanställda utan en aning om någonting. Vi plingar på och möts av en person ur ledningen som frågar ”Vilka är ni?” för att sedan försvinna en kvart och försöka ta reda på vilka vi var och varför vi var där för utbildning. Vi fick en rundgång på företaget den dagen, men ingen utbildning.

Sedan får man inte glömma turerna kring våra anställningskontrakt – som var fel. Påskrivna och lagliga, var de. Det stod lön innevarande månad på dem. Vad skoj det var när inga pengar kom och hyran skulle betalas. Men frekventa kontakter per mail hade man när man försökte ta reda på varför och hävda sin rätt, det vill säga det som stod på anställningskontraktet och försöka diskutera någon slags lösning. Ingen ville prata med mig ansikte mot ansikte. Nåja, efter att ha hotats om omedelbart avsked var man väl tvungen att skriva på ett korrekt kontrakt.

Det fortsatte ju lite i samma stil – vem kan glömma Anderssons underbara mail?

”Det kanske inte börjar någon hos oss på Måndag. Det kanske inte kommer någon alls? Om någon kommer som ingen vet vad den personen heter, vet ingen heller riktigt vart han ska börja. Kanske här, kanske på digitaltv eller så kanske han har semester tills 1 Augusti? Vad vet jag......? Om det ändå dyker upp någon person så kanske heter han Fredrik eller Mats. Jag hoppas dom eller han som kanske kommer på måndag ska känna sig välkommen till oss eller till digitaltvgruppen.

/Super jag som snart har semester”

Sedan förrförra sommaren, efter två veckor av att inte ha klarat målen (och mycket gnäll per mail om det) så fick vi veta att vi skulle svara på trafikupplysningen också. ”Vi har kapacitet för det här.” 70% fler samtal. Det gick som det gick, det. §:c)

Underligt hur alla omorganisationer och förändringar tycks komma när Andersson har semester? §:cD

Förrförra Hösten var arbetsmoralen så låg att VD var tvungen att vara med på ett möte och säga att ”Om det inte blir bättre måste vi fundera på om vi överhuvudtaget ska ha en supportgrupp på det här företaget.” Ledningens förmåga att höja arbetsmoralen hos utslitna människor har aldrig varit större. §:cP

Nåja, moralhöjande var ju i alla fall mail som detta:

”Hej,

Jag ser att samtalstiden för TN24 faktura är 2 min och 53 s. Samtalstiden ska ligga på 2 minuter för fakturasamtalen. Tänk på att hålla samtalstiden nere.

Ha en Glad och solig påsk!”

Roligt är också hur supporten har flyttat runt – 5 olika ställen i byggnaden har jag hunnit sitta på – hej och hå, nya vyer hela tiden.

Jag minns även första gången jag fick ett ”Det får du göra sen!” från samtalsövervakningen när jag hade ett högpriosamtal, någon gång förra året.

Vem kan glömma vår contactcenterchef, som gick in med liv och lust, positiv attityd och härlig kämpaglöd och ut med dött stirrande blick mindre än fyra månader senare? Eller när fick vi en ny teamleader, som gick hem 16.58 varje dag, men skicka mail som detta i alla fall:

”Hej!

Jag hoppas att alla är införstådda med att det handlar om att hjälpas åt med köerna.

Om man slutar kl 23 och det är stor kö då så gäller det ju att hjälpas åt att plocka de samtalen som ligger även om det innebär att man måste stanna en liten stund till.

Igår var det 4 st som gick hem kl 23,00 och lämnade en kö på 15 personer till de två som satt kvar.

Alla har ett ansvar att kolla köerna innan man går hem, det gäller samma sak på alla uppdrag. Eftersom vi har öppet dygnet runt så blir det inte riktigt samma sak för oss som på de andra köerna, där de måste sitta kvar tills kön är slut. Det är självklart att ni inte ska stanna hela natten om det fortsätter att ringa på, men om alla igår hade stannat och tagit tex tre samtal till så hade det sett ut på ett helt annat sätt. Det tror jag att alla är medvetna om.

Jag vill att alla börjar ta ett större personligt ansvar för att vår statistik ser bra ut.

Om ni har några frågor ang detta så kom och fråga mig så ska jag förklara.”

Jag kommer ihåg en av de främsta problemlösarna vi hade på supporten, som när han slutade skickade detta:

”Hej alla supportare!

Nu tackar jag för mig och drar vidare.

Eftersom jag inte blivit erbjuden någon anställning här och blivit erbjuden ett jobb på TietoEnators helpdesk så jobbar jag min sista dag idag här på Contactcentret.

Jag kommer att sakna alla jobbarkompisar som man lärt känna här på Contactcentret. Och jag hoppas att deras arbetssituation kommer att förbättras nu i och med alla nya timanställda som kommer in för att avlasta dom tillsvidareanställda.

Det känns lite tråkigt att jag har jobbat här sen i augusti och frågat flera gånger om att bli provanställd och blivit nekad hela tiden, fast man vet att det behövs.

Hade jag blivit erbjuden en provanställning så hade jag kanske blivit kvar.”

Jag minns också hur en person på samtalsövervakningen i föraktfull ton sa ”Det var ingen förlust.” när vi pratade om ämnet. Sägs nog samma sak om mig redan där. §:cD Då vet man att man är BRA.

Vad kan man egentligen säga om ett företag som inom sex månader blir av med två chefer (supportteamleader och contactcenterchef) utan att ersätta dem – och ingen skillnad märks? §:cD

TeleNet24, fakturor, abuse, mail – men allt är ju så bra, så bra, och DET, det klarar minsann vi. Klipp kunden! Tjopp tjopp!

Visst är det underbart att inte vara en människa med egna tankar, egen vilja och egna planer? Visst är det skönt att vara en svarsmaskin, en kugge som ska veta sin plats? Tillbaka till gruvan troglodyter, annars viner piskan!

Anledningen till att jag försvinner nu är att en omorganisation sker på supporten. Två veckor innan får vi besked per mail att vi ska svara i telefon och jobba i skift igen. Jag kämpade länge och hårt för att få hamna på mail och jobba dagtid och utan telefonen. Jag var sjuk var tredje dag mot slutet, för skiftgången slog hårt mot mig. Jag fick sömnproblem, ätproblem, stresstörningar och rejäla depressioner.

Två veckor innan meddelar ledningen, via proxy, att det ska tillbaks till det gamla. Jag sa ifrån att jag skulle bara bli sjuk igen av de här förhållandena och fick som svar ett mail att om jag inte accepterade det skulle arbetsgivaren sparka mig för arbetsvägran. Diskussionsviljan var, som alla andra gånger, noll. Jag tröttnade och kopplade in facket. Arbetsgivaren gav med sig och sparkade mig för arbetsbrist.

Och det är sista dagen idag.

Jag går vidare till nya utmaningar, om man ska använda klyschan – peta mig i naveln och ägna mig åt långtidsarbetslöshet. §:c)

Jag vill tacka en person särskilt;

Bengt ”ärkepatriarken” Andersson

Kommer tid kommer råd. Och det har kommit mycket tid här. Och mycket råd. Andersson är helt i klass för sig själv här – mänsklig, trevlig, vänlig. En av de jag kommer sakna absolut mest på supporten och bland de bästa chefer jag någonsin haft. Förlåt för alla gliringar, Andersson. §:cP

Hejdå och tack för alla fina stunder som vi haft tillsammans. Vrålgarv och annat skoj.

Är det någon som vill ha lite kontakt med mig eller höra fler roliga anekdoter, tveka inte att kontakta mig:

Mail: vonadler@sko.miun.se

ICQ: 20936057

MSN: vonadler@hotmail.com

Y!: vonadler.bom

Ha det bäst allihop.

/Mats’

Jag skickar det till alla på supporten och några jag känner på de andra grupperna, noga med att exkludera alla chefer utom Andersson. Det börjar poppa in en del svar, de flesta forwardar jag bara till min hemmamail medan jag svarar på de sista mailen i min karriär på Contactcentret. Sedan har det gått två timmar och jag går bort till Fisk-Peder igen. Han släpper inte in mig, utan går till dörren och ger mig surmulet mina papper där.

”Du har skickat ut ett mail… Vi hade förväntat oss en viss lojalitet mot företaget och ett korrekt avslut.” säger han surt. Vafan, nu har han skitit i det blå skåpet, jag tänder till.

”Vadå lojalitet? Varför ska jag vara lojal mot ett företag som aldrig någons varit lojalt mot mig?” fräser jag tillbaka. Jag ser hur överraskad han är över reaktionen, men ger honom ingen chans att svara. ”Som när TeleNet24s säljare fulsålde på IKEA och ljög vitt och brett och jag fixade så vi tog var och när av varje kund och lovade ta säljarna i örat, så kunderna och TeleNet24 bräkte av lycka när de fick veta att vi var så måna om deras varumärke och jag fick SKIT av er i ledningen för att jag inte klarerat det med er först, fast varenda käft var på semester? Eller med ADSL-modemreturbordet som jag fixade, och fick skit för? Eller alla gånger man suttit kvar, hjälpt till, ställt upp när det ringt mycket? Aldrig ett ord till tack, aldrig någon uppskattning! Jag skulle kunna nämna tusen saker till, men det orkar jag fan inte, jag säger bara att ingen i ledningen har sagt ett ord till mig sedan jag skrev på papperet, medan Herbert från TeleNet24 minsann kom och tog i hand och önskade lycka till. Så du kan behålla din lojalitet.”

Han står tyst och flackar med blicken, kommer nog inte på något att svara riktigt.

”Skit samma. Nu har jag slutat. Adjö.” säger jag och ser hur det rycker i högerarmen på honom när han tvekar om han avskyr mig så mycket att han inte vill skaka han eller om han borde göra det ändå. Jag gör slut på hans kval genom att helt sonika vända ryggen åt honom och kliva iväg. Jag går tillbaka till supportsalen, tar min jacka, skakar hand med Andersson och Erik, morsar på folk i supportsalen och kundtjänstsalen och på tjocka Fia i receptionen innan jag för absolut sista gången någonsin öppnar den fula gråmålade dörren och kliver ut.

Det är en solig sommardag och den ljumma brisen doftar frist av gräs och maskrosor. Jag andas in och ut djupt. Jag är fri. Mina axlar är sneda, jag är dödstrött och har problem med sömnen, men jag är fri. Jag är överviktig och har knutar hårda som gevärskulor i axlar och skulderblad, men jag är fri. Skuldror och nacke värker, men jag är fri. Jag är pank och ska leva på runt 7 800 i månaden med en hyra på 4 000 och CSNs krav på återbetalningar av högsa studieskulder, men det spelar ingen som helst roll. För jag är fri.

JAG ÄR FRI! JAG ÄR FANIMIG, FÖR I GLÖDHETA HELVETE FRI!!

En euforisk känsla rusar genom mig och jag vänder mitt trötta ansikte mot den varma solen och ler när jag känner solens värme på kinderna. Det blir bra. Jag är fri.

Jag är fri, men jag har ändå saker att göra. När jag med jackan över axeln vandrar nerför gatan, sakta hemåt halar jag upp min mobiltelefon och slår ett nummer. Ett par toner, och sedan svar i andra änden.

”Elsa? Tjena, det är Mats…”

SLUT

- Inga fler inlägg, boken är slut -