Kapitel 19 (forts 4).

- Första inlägget -

Slemmiga kallblodsdjur, var det ja. Snart har jag Torped-Olga hängandes över axeln, på ett sätt som gör mig rädd att vissa tillgångar ska ploppa fram ur de alldeles för klent tilltagna tygstycken som håller dem inne. Grymtande av missnöje synar hon igenom alla standardsvaren och tycks inte tro mig när jag säger att jag tagit informationen från den nyaste prisinformationen på TeleNet24s hemsida. Efter en stunds dividerande beordrar hon mig att skicka alla filerna till henne och sedan ta bort dem. Och tydligen vill hon att jag gör det medan hon tittar på.

”Så vi får inte använda dem längre?” säger jag surt.

”Nej, de är inte godkända.” svarar hon än surare, möjligen influerat av min brist på respekt och rädsla för hennes auktoritet.

”De innehåller precis vad som står på hemsidan, men vi får ändå inte använda dem.”

”Nej, inte förrän TeleNet24 har godkänt dem.”

”Så vi ska skriva EXAKT SAMMA SAK fast för HAND?” säger jag med övertydlig betoning.

”Ja.”

”Kan du skriva ner det här åt mig?” säger jag med en viss strykning av bitterhet i rösten.

”Va?” säger hon klentroget.

”Skriv ner det.” säger jag och lägger upp mitt block.

”Varför det?” säger hon surt. Plötsligt känns det som en kamp mellan femåringar, jo, nä, JO!

”Du beordrar oss att göra något som sänker antalet mail vi kan skriva, jag vill ha skriftligt på det när Sune kommer och frågar varför.”

”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger hon nedlåtande. Jag vill svara att ja, din falska, ljugande djävla bitch, det är DJÄVLIGT nödvändigt eftersom du förvrider allt som är muntligt.

”Ja.” svarar jag enkelt och sväljer de många svordomar jag vill ösa över henne.

”Jaja, om det ska vara så nödvändigt då!” säger hon ilsket och krafsar ner några ord som hon till slut misspryder med sin namnteckning.

”Nöjd nu?” säger hon anklagande och sticker blocket i händerna på mig.

”Mycket.” svarar jag med ett leende och zippar ihop textfilerna och skickar den till henne via mailen, något som får en konfunderad blick att ersätta den vanligtvis falska i hennes stora rådjursögon. Jag tror fan hon inte har en aning om vad en zip-fil är. För ett par år sedan hade jag brustit ut i en vänlig förklaring i hur det funkar, varför man använder packning och hur man packar och packar upp, men nu håller jag bara käft och raderar filerna.

”Så där. Nu måste jag jobba.” säger jag och tar demonstrativt en jobbställning, en som skulle vara synnerligen obekväm om jag behöll den, men det blir ont om plats för Torped-Olga mellan min stol och väggen med den, så den duger för tillfället. Hon fattar vinken och klapprar iväg på sina stilettklackar. När hon försvunnit kopierar jag in backupfilerna jag har i en annan katalog ifall någon skulle råka skriva över, ändra eller på annat sätt förstöra filerna. Vi fortsätter att använda standardsvaren som förr, men nu är det kvalitet snarare än kvantitet vi satsar på. Erik och Bensin-Micke är med, mest, misstänker jag, för att de kan slösurfa mycket mer på arbetstid, vilket jag inte ska förneka är ett av mina egna huvudskäl. Om Andersson förstår vad som händer nämner han ingenting själv, han sitter mest upptagen med planer för en 2nd line och vi får under flera dagar assistans av varierande typer från supporten. Några hoppas på att kunna ta sig till backofficegruppen och gör så gott de någonsin kan, andra inser att det inte är vi som beslutar sådant och tar respiten från telefonen för vad det är, en respit, och tar det lugnt. En gör knappt någonting och någon missuppfattar alltihop och skriver halva nationalencyklopedin som svar på varje mail och får heller inte mycket gjort, trots ett par påstötar. Vi har rätt roligt åt det, och Andersson är alldeles för upptagen med sina planer för att involvera sig ordentligt, och utan hans personlia uppoffring i spetsen smälter vår arbetsmoral bort som smör i en het panna.

Så efter en vecka eller så reser sig Andersson, tar underskrifter och block under armen och sin kaffekopp i handen och riktar blicken mot oss.

”Nu ska jag på möte om backofficegruppen.” säger han resolut och stegar iväg. ”Gör ingenting alltför omoraliskt när jag är borta.” säger han med en vinkning. Vi önskar honom lycka till och vinkar lite matt och återgår sedan till vår sura mailmatande och halvslöande bakom våra skärmar. Ingen säger mycket. Även om Bensin-Micke är trevlig och rolig är han inte alls lika intelligent eller snabbkäftad som Peter, det är inget rapp i replikerna eller de roliga ordbytena längre. Dessutom är stämningen aldrig lika bra. Peter må ha varit arg, men han var dymanisk och fick saker att hända hela tiden. Det är inte samma sak utan honom. Det vore inte samma sak utan honom även om han inte haft de egenskaperna heller.

Det går någon timme och sedan kommer Andersson tillbaka och slår sig tungt ner i sin stol.

”Ni vill nog sitta ner nu.” säger han tonlöst.

”Vi sitter redan.” svarar Erik.

”De ska lägga ner backofficegruppen.”

”VA?!” ryts det samtidigt ur tre strupar så att den stackars timanställde som sitter i ett hörn och försynt matar mail, rädd att uppröra gamlingarna, rycker till och ser sig oroligt omkring.

”Ja, ’vi måste prioritera samtalen’ säger de… Mailen ska skötas på behovsbasis genom att sätta av någon då och då när det är lugnt på kvällar och helger.” säger Andersson matt. ”Säger de.”

Det är tyst en stund.

”Förlåt.” säger Andersson och hulkar nästan. ”De ville ha förslag till en 2nd line-grupp att sälja in till TeleNet24, jag jobbade så hårt med det, fixade… Så kommer det här istället. Jag har svikit er.”

”Men för HELVETE!” ryter Erik till så den stackars timanställde som nu i någon slags morbid skräckblandad fascination tittar på oss istället för att skriva på sitt svarsmail rycker till igen. ”Det är aldrig någonsin lugnt, fattar de inte det? Vi tjänar pengar åt contactcentret, varför fattar de inte det?” han sliter sitt hår i förtvivlan och är högröd i ansiktet.

Jag sluter ögonen trött och hör det susa i öronen när adrenalinet rusar runt i kroppen och blodet bultar någonstans i ljumsken. Jag känner bara en enorm djävla trötthet, större än jag någonsin känt innan, som ett bottenlöst hål som sakta men effektivt och ljudlöst suger ner allt.

”Nej.” säger jag till slut.

”Vadå?” säger Bensin-Micke förvirrat.

”För det första, nej Andersson, du har inte svikit oss. Det är den förbannade ledningen som har svikit oss. Igen. För det andra, nej, jag accepterar inte det här.”

- Nästa inlägg -