Kapitel 19 (forts 5).

- Första inlägget -

”Vad har vi för val?” säger Andersson uppgivet.

”Jag kallar till fackförhandlingar angående omorganisation.” svarar jag. ”När en omorganisation görs skall facket informeras i förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Det har de inte gjort.”

”Va? Kan du vända det här?” säger Andersson med förvåning skriven över de höjda ögonbrynen och den slappt hängande hakan.

”Nej, förmodligen inte. Men jag tänker inte acceptera det här.”

”Vi får nog böja oss framåt förr eller senare i alla fall.” säger Erik misslynt. ”Du har kondom och glidmedel, men inget buttcover.”

”Jag kommer inte acceptera det här.” säger jag bestämt. Det känns lite som vägs ände. Jag tänker fanimig inte vara med längre. ”Jag går till fisken.” säger jag och reser mig.

”Jag skulle vissla ’Amazing Grace’ om jag kunde.” säger Andersson. ”De var inte glada över hur obstinat jag var, de kommer inte vara trevliga mot dig. Mig behöver de, men dig?” Tack för påminnelsen om min värdelöshet, Andersson, vill jag säga, men gör inte det utan går bara istället med en enkel kommentar.

”Jag skiter i vad de tycker.”

Väl borta i chefskorridoren knackar jag på Fisk-Peders dörr och får efter en stund nådig tillåtelse att kliva in.

”Det är angående omorganisationen…”

”Omorganisationen?” säger han oförstående.

”Backofficegruppen.” säger jag.

”Jaså, det. Ja, det är förstås tråkigt för de som satt sina hopp för högt, men inget att göra åt.” säger han och tar upp någon personaltidning om rekrytering och börjar bläddra i den för att markera att samtalet är slut. Normalt skulle härskartekniken funka och jag skulle blivit rädd, nu blir jag mest trött och irriterad. Det finns ingen respekt kvar för hans auktoritet i mig, i den mån han någonsin haft någon och den inte varit uppdrömd av ett konfliktskrämt kräk som jag.

”Det är i alla fall en omorganisation, och då ska det göras en MBL-förhandling…” fortsätter jag. Han tittar upp från tidningen snabbt, liksom för att bedöma mig innan han tittar ner i den igen och bläddrar lite ointresserat. Inte ens när hans härskarteknik fallerat släpper han den. Han kan väl inget annat sätt att hantera situationer på. Plötsligt slår det mig att han säkert är minst lika konflikträdd som jag och sitter där och försöker se tuff ut fast han inte har en aning om vad han gör. Det är därför de skickar Torped-Olga med allt obehagligt, eller säger till Andersson eller mailar i värsta fall. Hela djävla chefskorridoren är en radda konflikträdda mjäkiga ynkryggar! Jag biter ihop lite och drar upp axlarna runt huvudet. Jag ska fan inte ge mig nu!

”Det är en förändring, inte en omorganisation.” säger han slutligen avfärdande med ett tonfall som irriterar mig än mer.

”Nej, när flera människors arbetsuppgifter och arbetstider förändras är det en omorganisation, inte en förändring.” säger jag i lugnt och säkert tonfall. ”Så säger kollektivavtalet.”

”Jag har nog bättre koll på det än du.” säger han, aningen irriterat. Ser man på, jag har visst penetrerat den kalla fiskfasaden.

”Inte i det här fallet, uppenbarligen.” svarar jag fräckt tillbaka. Jag kan se hur sur han blir när hans stora försök att trycka ner inte fungerar.

”Jaja, jag får väl kolla på det då.” säger han irriterat och viftar mot mig. ”Nu har jag jobb att göra om du ursäktar.” säger han menande. Jag vill bita tillbaka med ’vadå, bläddra i branschtidningar?’ men håller käft. Jag ska göra det här korrekt. En nick, sedan går jag istället. Väl tillbaka i backofficesalen får jag återge hur det gick. Ryktet har spritt sig och det står två eller tre supportare i dörren och tjuvlyssnar skamlöst. Erik applåderar när jag nämner vad jag svarade på Fisk-Peders påstående om att han skulle kunna kollektivavtalet bättre än mig.

”Fullständigt lysande!” bräker han lyckligt och jag ser i ögonvrån ett par-tre flin i dörrposten försvinna för att sprida ryktet vidare. Det kommer inte dröja länge innan hela bygget vet vad som hände. Mycket riktigt börjar det dyka upp chattmeddelanden på skärmen helt plötsligt, några är från supporten, några från kundtjänsten och mysko nog ett helt gäng från planet under, där digitaltv-gruppen och tidningskundtjänsten sitter. Lite mysko att få en massa meddelanden som inte är från Peter, Erik eller Samtalsövervakningen. Det är saker som ’skitbra!’, ’hjälte’ och den aningen störande ’jag vill föda dina barn!’ från någon vid namn Leopold på digitaltv-gruppen, poppar upp. Jag svarar kortfattat och ödmjukt avfärdande på dem. Jag är verkligen ingen hjälte. Att ryktet spritt sig inom företaget märks snart. Ett mail från Fisk-Peder dimper ner i min inkorg. Han vill ha ett fackmöte om ’förändringen’ redan om en halvtimme, i konferensrummet. Jag misstänker att någon informerat honom om ryktena som går, så nu ska ledningen ut och stampa ner alla tecken till uppror fort som fanken. Jag mailar tillbaka att jag accepterar tiden och börjar förbereda min argumentation. För mitt inre ser jag mongoliska horder krascha på oändliga led av kinesiska pikenerare, eller något liknande. Förmodligen blir det mer som ett fylleslagsmål mellan två överförfriskade skotska klangubbar utanför en höglandspub, med båda parterna för fulla för att träffa annat än nattluft. Nåja, jag ska försöka svinga lite rätt i alla fall, så jag läser på om omorganisation och vad som gäller i kollektivavtalet.

”Erik, Micke.” säger jag och får omedelbart bägges uppmärksamhet. ”Ni har väl bägge fått veta muntligt av fisken att ni ska sitta permanent på backofficegruppen?” de nickar bara jakande. ”Okej, bra.” säger jag med ett leende och antecknar det i mitt block. ”Vad jag kan se är det ett par alternativ vid omorganisation.” nu har jag verkligen deras fulla uppmärksamhet. ”De måste erbjuda likvärdigt jobb…”

”Va? Kan vi få fortsätta dagtid och ifrån telefondjäveln?” säger Erik lyriskt.

”Det går inte att lova. Det ska erbjudas i mån av möjlighet. Om det inte går ska de erbjuda icke likvärdigt jobb, om möjlighet till det finns, vilket jag gissar att de vill, vi ska ju tillbaka till telefonerna, men de ska också erbjuda avsked för arbetsbrist.”

”Avsked för arbetsbrist?” säger Bensin-Micke.

”Det innebär att du slutar efter uppsägningstiden, och om du är med i a-kassan får du inkomstrelaterad a-kassa efter en veckans karens istället för efter tre månaders, om du själv sagt upp dig.” säger jag och nickar.

”Så, man kan få betalt för att slippa det här?” säger Bensin-Micke med ett brett leende och gnider sin uselt rakade haka. ”Det låter riktigt bra.” avslutar han och vrider till trucker-kepsen så den sitter än mer på sniskan.

”Vad jag vill veta är om ni vill kräva avsked.”

”Jag är fan på!” säger Bensin-Micke, reser sig, kommer över och get mig en tung high five som nästan välter mig ur stolen. Fan, jag visste att karln var stor, men inte att han kunde få sådan kraft bakom en high five visste jag inte.

”Jag vet inte…” säger Erik olyckligt. ”Jag är inte med i a-kassan. Jag tyckte det verkade dyrt och onödigt när jag trodde på den här chokladasken som sedan visade sig vara fylld av bajs och inte praliner.”

”Gå med nu direkt. Jag sätter dig som tveksam.” säger jag till Erik, sedan reser jag mig och gnider min skinnflådda hand mot byxbenet, tar block och penna och går bort till konferensrummet. Jag är ett par minuter tidig, men där sitter redan Fisk-Peder och Vice VD uppradade på ena sidan av bordet. Jag slår mig lugnt ner på andra sidan.

”Ja, vi för protokoll som sig bör vid ett fackmöte.” säger Fisk-Peder och nickar mot penna och papper han har framför sig. Jag nickar bara.

”Ja, först till en punkt jag vill ta upp. Vi vill att förhandlingar är konfidentiella och inte sprids över hela kontoret så fort parterna lämnar rummet.” fortsätter han, aningen surt. Förmodligen syftar han på mitt återgivande av samtalet vi haft på hans kontor innan.

”Ja, vad som specifikt sägs på förhandlingar är förstås konfidentiellt, men jag måste kunna rapportera utgångarna av dem till medlemmarna.” svarar jag enkelt och nickar. ”Ska vi betrakta det här som en förhandling då?”

”Eh, ja.” säger Fisk-Peder aningen förvirrat när han inser att inte varje samtal mellan fackombud och personalansvarig är en förhandling. ”Vi tar formalian först då. Vi ska hålla oss till kollektivavtalet, så härmed informerar vi om förändringen som är planerad. Vi tar bort backofficegruppen om två veckor.”

”Det är en omorganisation från min synvinkel.” replikerar jag.

”Det är en förändring, det är bra att acceptera.” säger Vice VD med sin mörka röst.

”Då får vi nog för till protokollet att det föreligger skiljda meningar där.” svarar jag lugnt. Trots att adrenalinet pumpar igen tänker jag inte ge mig. Jag kan ta konflikt, jag är inte rädd, tänker jag inom mig och travesterar sällskapsresan. Det gör mig munter och jagar rädslan på flykten, kvar är bara beslutsamhet och surmulen orubblighet.

”Nej, det är bara att acceptera. Vi driver det här företaget, inte du!” brusar Vice VD upp.

”Jag är av en annan mening och kommer behandla det här som om det vore en omorganisation.” svarar jag. Jag låter mgi inte rubbas och Vice VD ser aningen förvånad ut över att jag inte låter mig rubbas. Ser jag en glimt av osäkerhet i de mörkgröna ögonen? Åjo, han kör på känn, han har ingen koll. Och med tanke på hur Fisk-Peder skruvar olustigt på sig inser han nog att jag har rätt.

”I alla fall…” inflikar fisken för att byta ämne. ”Så kommer alla att erbjudas tjänst på supporten.”

”Vid omorganisation ska det erbjudas likvärdig tjänst, alternativt icke likvärdig tjänst eller avsked för arbetsbrist.” av någon anledning halkar jag in i att tala kanslisvenska, kanske för att de två miffon jag har framför mig tror att jag citerar lagar och hamnar på defensiven.

”Det är tillbaka till supporten som gäller.” säger Vice VD surt.

”Det räknas som en icke likvärdig tjänst då.” säger jag. ”Eftersom det är andra arbetsverktyg och andra arbetstider, och en annan avdelning. Jag har åtminstone en av de på avdelningen jag pratat med som inte accepterar det.” jag beslutar mig för att försöka sträcka ut en hand, vara samarbetsvillig. ”Jag kan tala för mig själv också, när jag säger att det kanske vore bäst om jag och han och företaget gick skiljda vägar? Det har varit mycket sjukdom den senaste tiden och jag tror inte att min kropp pallar stressen mer, ni slipper betala en massa sjuktid och jag får gå vidare. Att erbjuda avsked för arbetsbrist vid omorganisation är ett bra alternativ…” jag tycker det låter resonabelt, om en människa inte vill vara kvar, varför inte låta honom gå lugnt, värdigt och stilla och slippa fiendeskap, sura miner och sjukkostnader?

”Det är en förändring och supportjobb som gäller.” får jag rappt, surt och definitivt till svar från Fisk-Peder.

Så mycket för att försöka resonera och vara samarbetsvillig.

”Då får vi väl anse att vi misslyckats att uppnå samförstånd.” säger jag och reser mig. ”Om ni har några nya alternativ, hör av er så kanske vi kan komma överrens. Annars får vi väl kalla till centrala förhandlingar.” säger jag neutralt. Jag tänker fortfarande inte skrika eller gorma, men jag tänker heller inte ge mig. Nu djävlar ska de få hårt mot hårt! De stirrar bara surt på mig utan att säga något när jag går.

Jag är snart tillbaka i backofficesalen efter att ha gått förbi en kundtjänst- och en supportsal som surrat av viskningar när jag gått förbi. Andersson, Erik och Bensin-Micke ansätter mig med frågor i munnen på varandra och jag måste sätta upp bägge handflatorna i luften för att få tyst på dem och säga att vi inte är överrens, men att jag inte gått med på någonting och inte kommer att göra det och att ledningen inte var särskilt glad, samt att jag inte kan berätta mer från en förhandling. De ser besvikna ut när jag inte ger med mig och erbjuder några saftiga detaljer, men jag avfärdar minerna med ett leende och säger att det nog blir bra till slut och sätter mig för att svara på mail igen.

Efter bara fyrtio minuter eller så dyker det upp ett mail från Fisk-Peder.

’Hej Mats!

Jag har varit i kontakt med arbetsgivarorganisationen och har funderat lite kring den diskussion du och jag hade. Förändringen kommer att genomföras på supportgruppen och enligt dig så är du inte intresserad av att jobba vidare hos Contactcentret efter denna förändring. Detta medför att AG (Contactcentret) måste säga upp dig pga personliga skäl. Att det blir pga personliga skäl är att det inte går att hävda arbetsbrist eftersom, du väljer att inte fortsätta att jobba hos, så måste vi ersätta dig med någon annan, dvs. jobbet upphör inte. Att AG då hävdar personliga skäl beror på att du i det läget arbetsvägrar att jobba enligt den nya organisationen. Jag vill att du funderar på detta och återkommer till mig med ett besked om du fortfarande står fast vid dit beslut. Okej?

Mvh
Peder Huszar’

Jag biter ihop. Hårt. Så de hotar att sparka mig för arbetsvägran? Och de är för fega ens för att skicka Torped-Olga att meddela det personligen utan skickar ett djävla mail? Att bli sparkad för arbetsvägran, personliga skäl, räknas som man själv orsakat sin uppsägning och ger ännu längre karens än att säga upp sig. Min första impuls, att svara med en lång harang av svordomar och förolämpningar trycker jag ner. Adrenalitet pumpar på max nu och det är som det händer en tung svart sten i hjärtat. Jag är faktiskt rädd på riktigt nu, men jag tänker fortfarande fan inte ge mig! Istället ringer jag facket. Det här är ett försök att skrämma oss i ledet igen. Piskan viner över gruvtroglodyter som muttrar och går åt fel håll.

- Nästa inlägg -