Kapitel 18 (forts 5).

- Första inlägget -

Efter det är det fika och folkets hus kökspersonal, vilka verkar bestå av en lång, mager och nervös artonåring och den dominerande tjock sextioåring, rullar in kaffetermosar och ostfrallor på ett stålbord med gnisslande hjul. De andra småpratar medan de smuttar på kaffe och tuggar i sig fralla. Jag står mest i utkanten, snor åt mig en extra fralla och lyssnar. En tjej är skyddsombud på en av de större mataffärerna i stan, någon annan jobbar inom äldrevården. Jag lyssnar egentligen inte på vad de säger, istället mal tankarna på de fyra stressymptomen medan jag smular torra frallytbitar ner på min t-shirt. Generat borstar jag bort dem och mular sedan in det sista av frallan i mitt gap när Fack-Lisa kallar alla tillbaka till sina sittplatser.

När vi efter en del mummel, skrapande med stolar och halvviskade konversationer väl satt oss och tystnat så börjar hon tala. Hon går igenom kollektivavtalets bestämmelser, hur det funkar med lagar, kollektivavtal och lokala avtal. Att lagarna och kollektivavtalen bara är minsta gemensamma nämnare och att det vi framförhandlar lokalt gäller först och främst. Det är en hyfsad föreläsning som ger massor av bra information. Jag märker hur lite jag vet. Hon avslutar med att dela ut informationsfoldrar, kollektivavtalet, kontaktinformation och en folder med tips om hur man förhandlar lokalt. Samt en massa bjäfs som pennor, knappar, nyckelringar och liknande med fackets logga på. Hm, det påminner mig om jobbmässor under min studietid – ju mer bjäfs desto mindre faktiskt innehåll var det i företagets monter och desto mindre jobb hade de att faktiskt att erbjuda.

”Frågor?” säger till slut Fack-Lisa och nickar, uppenbarligen ganska nöjd med sig själv och sin föreläsning. En av de unga tjejerna räcker upp en hand och får en nick och ett ”Ja?” som svar.

”Jo, jag undrar…” säger hon och blicken flackar lite fram och tillbaka, hon känner sig antagligen uttittad. ”…jo, om timanställda.”

”Behovsanställda menar du?” svarar Fack-Lisa snabbt.

”Ja, vi har några sådana, och de får ingen sjukersättning, ingen semester och kan sparkas när som helst…”

”Behovsanställda har ju inte riktigt samma rättigheter som heltidsanställda…” börjar Fack-Lisa förklara, men avbryts av tjejen som tydligen tagit lite mod till sig.

”Ja, men de jobbar ju heltid. Borde de inte anställas som de andra då?”

”Eh, ja… I princip så borde man det ja. Men eftersom de är en så försvinnande liten minoritet har vi inte prioriterat att ta den striden…” svarar Fack-Lisa undvikande.

”De är inte någon försvinnande liten minoritet hos oss.” replikerar tjejen.

”Ja, vi håller på att diskutera hur vi ska förhålla oss till sådant centralt, så om ni ger er lite till tåls så… Fler frågor?” Det är uppenbart att hon är aningen besvärad av frågan och vill byta ämne.

”Hos oss är mer än hälften timanställda.” säger jag rakt ut och känner hur blickarna vänds mot mig. ”Fast det var inte det jag skulle fråga, jag undrar bara lite mer kring vad vi har för påtryckningsmedel.”

”Påtryckningsmedel? Hur menar du nu?” säger Fack-Lisa och vänder sig mot mig.

”Ja, alltså, vi ska ju förhandla och skit…” säfger jag och inser att ordvalet är aningen olyckligt. ”Men om arbetsgivarsidan inte vill göra några eftergifter, vad kan jag då hota med?”

”Vi ska inte hota i förhandlingar, vi ska sträva efter att komma överrens.” svarar hon och ser ut att vara aningen sliten i sina känslor dels glad över att slippa den tidigare frågan, dels irritation över denna nya fråga och att diskussionen inte riktigt går som hon vill.

”Jag menar inte att hota, bara vad man har för möjligheter om förhandlingarna kör fast.” envisas jag.

”Man ska gå in i förhandlingarna med avsikten att avsluta dem där och inte leta skäl att gå i strid.” svarar hon och jag känner att jag blir lite irriterad över bristen på svar. Så arg blir jag att jag faktiskt glömmer hela stressgrejen tillfälltigtvis.

”Ja, men jag är ensam styrelseledamot och kommer få sitta med två eller fler ur ledningen, om jag ska våga stå på mig behöver jag veta vad jag har i ryggen.” fortsätter jag att envisas.

”Det finns lite information i foldrarna om ett skyddsombuds rättigheter och om kallande till centrala förhandlingar… Men det tycker jag man ska ta om situationen uppstår, vi ska förhandla, samverka och komma överrens i första hand.” säger hon och där ger jag upp, stänger käften och beslutar mig för att ta reda på så mycket jag kan själv istället. När hon ser att jag knipt igen ler hon och ser ut över den lilla skaran i lokalen och slår ihop händerna. ”Fler frågor?”

”Ja, det här med att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, hur funkar det?” frågar någon. Jag lyssnar inte så mycket på svaret, som innehåller något om Saltsjöbaden 1938 , överenskommelser och att arbetsgivaren har rätt att utse chefer och tilldela arbetsuppgifter, men att facket har rätt att kommentera båda delarna. Efter det är tiden lokalen är hyrd tydligen slut och vi körs utan prut på porten.

- Nästa inlägg -