Kapitel 16 (forts 5).

- Första inlägget -

Den timanställde försvinner raskt iväg till sin telefon, glad att slippa mer av plågan och konflikten. En stackars sjuttonåring som inte förstår någonting och inte vågar säga ett pip. Stackars djävel, det var säkert hans första smak av contactcentrets realitet. Jag kan inte minnas att jag sett honom förut… Nåja, det är väl lika bra han knäcks raskt snarare än långsamt, som Erik. Det gör ont att dra bort plåstret fort, men mer ont att göra det långsamt.

”Vad heter han?” säger Torped-Olga upprört. ”Han har verkligen fel attityd för att jobba här!”

”Jag vet inte.” mumlar Andersson fram en lögn, jag vet att han funderat på Trendluder Ett som en av kandidaterna till backofficegruppen.

”Viktor! Ta reda på vem det är!” säger Torped-Olga.

”Öh, visst…” svarar Ballongmannen plågat och rultar iväg. Jag och Andersson skyndar iväg på egen hand och lämnar Torped-Olga ångandes av ilska och harm helt utan någon att ta ut den på. När jag kikar över axeln står hon fortfarande där, men sedan, när vi nästan är helt igenom supportsalen kan jag höra stilettklackar ilsket klicka mot golvet i motsatt riktning, mot ledningskorridoren.

”Jag ska kolla om jag kan ordna något.”

”Va, för Trendluder?” säger jag.

”Menar du Olle?”

”Ja, Trendlunder Ett.”

”Ja, jag måste försöka.” säger Andersson med en suck.

”Du vet att det är rätt futilt va?” säger jag upgivet.

”Ja, men jag måste ändå försöka.” säger Andersson.

”Du är helt otroligt. Hur orkar du fortsätta?” säger jag, inte utan viss beundran i rösten.

”Annars kan jag inte sova på kvällen, jag ligger och tänker på alla jag svikit… Det går bara inte att sova.” säger Andersson och försvinner bort mot chefskorridoren. Jag suckar lite och vänder mig om och håller nästan på att bli nersprungen av Trendluder Ett som med en kasse med sina få prylar här på contactcentret i handen och jackan redan på sig är på väg ut i en våldsam fart.

”Uoh!” säger jag överraskat.

”Flytta dig Mats.” säger han surt.

”Förlåt så innihelvite!” svarar jag minst lika surt. Han stannar upp för en sekund och ser på mig.

”Ursäkta, det är inte ditt satans fel, men jag måste bort från det här djävla företaget, NU!”

”Det måste vi alla, ta det lite lugnt,” svarar jag.

”Nej, det är är en beacon of sheer incompetence darkening the night, man blir deprimerad bara man tänker på det, man blir institutionaliserad här, om jag inte går nu stannar jag tills de bär mig ut när jag dött av stressen. Man blir ett djävla får här!” fräser han.

”Öh…” får jag ur mig och kliver åt sidan. Hans ord klingar sant som en silverklocka inom mig och stukavarningssirenen går igång, ångest på gång.

”Nej, nu ska jag härifrån. Fan vad skönt det ska bli!” säger Trendluder Ett och ler ett soligt leende som skriker lycka över att vara fri. ”Ha ett bra liv, Mats!” säger han, tränger sig förbi mig och försvinner bort mot utgången, men inte utan att stanna framför glasburen med samtalsövervakningen och mycket demonstrativt ge dem fingret innan han halvspringer därifrån.

Precis när jag hör hur dörren dunsar igen bakom honom dyker Peter upp runt hörnet och kliver med stora kliv åt mitt håll.

”Vad står du här som en betonggris för, Mats?” säger han och flinar åt mig.

”Öh…” säger jag lagom intelligent.

”Seså, rör på dig, Blockadolsson!” säger han.

”Jamen… Hur gick det?” får jag till slut ur mig.

”Räddad av gonggongen, skulle man kunna säga.” svarar han med ett flin. ”Fisk-Peder hade precis förklarat hur viktigt det är med rätt attityd om man vill jobba här och allvarligt fråga mig hur jag kände inför att jobba kvar här nu när jag hade skämt ut mig och gjort så pass allvarliga saker mot mina medarbetare. Jag hade precis förklarat att mig gjorde det faktiskt detsamma och att jag bara flyttade på någon som stod ivägen, det var han som slogs…” han pekar på blåtiran som fortfarande syns tydligt. ”Han skulle nog precis till att sätta in storslägga då Torped-Olga kom instormandes och började gorma om att någon skulle bort fort som fan, hon såg inte ens mig, och det tog nog en eller två minuter innan Andersson dök in och började tjattra också. Jag bara lutade mig tillbaka tills Fisk-Peder upptäckte mig igen och bad mig återkomma senare…”

Peter vänder sig om och flinar, och jag måste titta över hans axel. Lill-Mussolini är i högsta fart på väg mot ledningskorridoren.

”Nu djävlar har någon kickat till bikupan ordentligt.” säger han och flinar.

”Ja, Trendluder Ett har sagt upp sig genom att hälla en hink avloppsisvatten över Torped-Olga.”

”Va?” säger Peter och flinar så brett det bara går, så mungiporna tycks försvinna in bakom polisongerna. ”Berätta!”

”Jag kan ge sig en exakt berättelse över en öl, men fan inte nu. Kommer du att stanna?”

”Ja, ett tag till i alla fall. Måste se bikupan surra lite. Det här kan ju bli skoj. Men jag behåller det här.” säger han och viftar lite med sitt uppsägningspapper.

En sten faller från mitt bröst, det är en skön känsla, men jag är plågsamt medveten om att det inte är samma vikt som faller som lades på. Peter är på väg bort, det vet jag. Det är bara en tidsfråga, när den killen har fått något i skallen, då kommer det till skott för eller senare, han släpper inte saker bara så där. Jag har min bästa kollega och min bästa vän på lånad tid.

- Nästa inlägg -