Kapitel 1 (forts 3).

- Första inlägget -

Nåja, tillbaka till mig igen – nu blev du besviken va? Hoppades du att du skulle slippa mer? Ånej, nu kommer du inte undan, så det är lika bra att du lyssnar nu så du kan glömma det så fort som bara möjligt. Mina hobbies är att dricka öl, spela datorspel, glo på TV och läsa historia, ungefär i den ordningen. Förr i tiden hade jag en kreativ sida också – jag brukade teckna och skriva korta noveller och till och med en massa löjlig poesi. Jag var en dumpuckad naiv romantiker som skrev rosenskimrande poesi i hyllning till det täckta könets av mig påhittade (och i verkligheten tämligen icke-existerande) kvalitéer. Jag brukade tro på framtiden och mänsklighetens oundvikliga förbättring då, oavsett hur mycket bevis jag fick på motsatsen. Behöver jag ens säga att ett par-tre månader på contactcentret tog det ur mig? Nu är jag en cynisk, människoföraktande pessimist vars enda egentliga nöje ligger i svart, skadeglad humor och öl. Förr var jag aningen blyg och komplimangfiskande – lite patetisk kanske, men inte helt omöjlig att tycka om. Nu är jag ett frånstötande egoistiskt svin som håller verklighetens totala hopplöshet på avstånd genom att deklararera hur gränslöst dumma alla andra människor är i allmänhet och många av mina kollegor och mina chefer i synnerhet. Lägg till en rejäl dos självförakt för kryddans skull så har du min nuvarande personlighet. Visst är det underbart när det verkliga livet möter den unge människan för att ta honom i sin famn? Påminner mig om vad vi sjöng när vi tog studenten ”Och den ljusnande framtid är VÅÅÅR!”. Nej, vi kunde nog inte haft mer fel. Det finns fan ingen framtid alls och det som finns är fanimig inte ljusnande.

Nåja, nog om mig nu, det är egentligen inte särskilt intressant och ingenting som egentligen är relevant för det som kommer. Jag är inte särskild, speciell eller unik – sätt vilken människa som helst i min situation och du får samma person efter ett tag. Det är min ursäkt och den livslögn jag intalar mig när jag stirrar in i mitt trötta ansikte i spegeln och försöker stå ut med det depraverande mänskliga vrak jag blivit.

Innan jag började jobba här brukade jag tänka en del – ni vet, inte bara fantisera och leka med imaginära scenarier inne i skallen, utan när man plötsligt stannar upp i det man gör för att man slagits av en riktig, djup och förmodligen ganska sann tanke. Sådana tendenser försvinner efter ett tag på contactcentret. Visst tänker jag fortfarande en hel del, men jag stannar inte till och filosoferar, jag spottar ut något i en ilsken salivstorm över någon idiot och låter det bero vid det. Det hela beror väl först och främst på att eget tänkande inte uppmuntras, vi har rutiner att arbeta efter och de ska följas. Vi anses inte kompetenta att ifrågasätta dem. Flexibilitet innebär alltid att vi anställda ska anpassa oss till vad som passar ledning och schemaläggare, aldrig att ledningen ska lyssna på våra idéer. När man har blivit avsnäst, bestraffad, förnedrad och förlöjligad några gånger för mycket för att man tänkt och uttryckt egna tankar slutar man med det. Det blir helt enkelt så mycket lättare och färdas enligt minsta motståndets lag genom en arbetsdag om hjärnan är befriad från egen aktivitet. Det är lättare att acceptera allt som sägs till en med ett fånigt ansiktsuttryck och en sinnesslö nick om inga ringande klockor eller alarmerade sirener tjuter i bakhuvudet.

Hmm, nu hamnade jag en bit ifrån ämnet. Tanke var det. Oftast var den fånig, dum, korkad eller lustig, men ibland stötte jag på riktigt tankvärda tankar och var tvungen ägna lite tid åt att fundera kring dem. En tanke jag hade en gång var kring företagsfloskler. Hur allting på arbetet ska omskrivas tills ordet inte har någon mening längre, eller i alla fall en helt annan mening än vad orden antyder. Det är en slags kod som det gäller att kunna tyda, annars kan man få problem. Alla vet att orden betyder andra saker än vad de verkar betyda, om man tar dem på allvar. Ändå ska koden användas i varje situation, vid varje tillfälle, för att fylla floskelkvoten och få någon i ledningen att må bra. För någonstans sitter det någon och tar alltihop på fullaste allvar och tror på det som sägs, underligt nog. Jag misstänker det i alla fall. Man måste tro det, annars vore det ju nästan lika meningslöst som… lika meningslöst som… som mitt jobb? Det är tur att jag lärt mig av med att tänka, annars kanske jag skulle vara tvungen att vidareutveckla det resonemanget, och det verkar inte leda till några trevligheter. Att inte använda koden är förenat med både omedelbar och framtida bestraffning. Omedelbar och framtida bestraffning består så gott som alltid i en förnedrande åthutning för att man har en så negativ attityd omedelbart och att det kommer upp på nästa lönesamtal i framtiden. Illojalt beteende och negativ attityd kan inte premieras, så då får man inte de mindre plågsamma arbetsuppgifterna, någon löneökning och behandlas ännu mer som luft av alla i ledningen. Man är ute i kylan.

- Nästa inlägg -

Kapitel 1 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag har faktiskt läst på högskola, hör och häpna. ”Varför jobbar du då på ett callcenter, ditt fån?” säger du nu. Svaret är först och främst är högskolestudier inte alls någon direktbiljett till ett schysst arbete idag, som det var på min farsas tid. Företag som vill ha högskoleutbildade tar sådana med erfarenhet inom yrket också. Jag och min generation lever i det största Moment 22 som någonsin funnits – vi får ingen erfarenhet utan jobb och inget jobb utan erfarenhet. Jag minns när min facktidning gjorde en stor mittuppslagsartikel om min yrkesgrupp och att ansökningarna till den utbildningen gått ner med mer än 80%. De intervjuade de fem största arbetsgivarna för sagda yrkesgrupp och vad de tyckte om att så få sökte utbildningen. Det var mycket gnäll, ojanden och stönanden om att de skulle behöva kompetens i framtiden och att Sverige riskerade att halka efter när ingen ville utbilda sig och att något måste göras. Blah, blah, blah och så vidare. Längst ner i artikeln ställde tidningen fem snabba frågor till företagen. En av dem var ”Anställer ni nyutexaminerade?”. Alla fem svarade nej. Kan det ha något som helst samband? Idioter. Satans fanskaps helvetets förbannade djävla idiothelveten!

Företag som erbjuder jobb som inte kräver högskoleutbildning tar inte in högskoleutbildade. Faktiskt är det en kvarnsten. Jag hade faktiskt mycket hellre jobbat i något monotomt industrijobb klockan åtta till klockan fem varje dag, med de löner och förmåner det innebär. För står man där och gör samma handrörelse om och om igen i åtta timmar är i alla fall dina tankar fria att fantisera, leka och tumla runt i skallen på dig. Dina tankar är dina egna, som koncetrationslägerfångar en gång sjöng – ”Die Danken sind frei!” – ”Tankarna är fria!” På contactcentret gäller förstås ingen sådan ineffektiv frihet. Du måste alltid vara fokuserad på vad kunden egentligen säger i telefonen och kan inte tänka på egna saker. Annars tappar man bort den monotoma berättelsen och måste efter en eller två minuter avbryta kunden med ett ”Eh, ursäkta, vad sa du?”, vilket brukar vara måttligt populärt. Men som jag sa tidigare, inom industrin skrattar man åt ansökningar från folk med högskoleutbildning. De vet att man egentligen vill ha högre lön och mer kvalificerade arbetsuppgifter än de kan erbjuda och att man försvinner så fort arbetsmarknaden för akademiker blir lite bättre. Contactcentret vet att du försvinner efter ett år eller två, så de bryr sig inte. Å andra sidan ska jag nog inte romantisera industrijobb. En kompis jag har jobbar på en fabrik i industriområdet i stan – en underleverantör till Ericsson som gör några slags elektroniska komponenter. Han har faktiskt blivit sparkad över nittio gånger på mindre än två år, men jobbar fortfarande kvar. Sådan är världen i industrins ”business on demand” – så fort företaget får in mindre ordrar sparkar de folk, sedan får de ordrar innan uppsägningstiden är slut och återanställer. Upprepa ungefär varannan vecka. Det är härligt med anställningstrygghet, inte sant? Fast de flesta företagen där använder tydligen inhyrda människor från något rekryteringsföretag för att täcka sin produktion för dagen. När vi tar en öl tillsammans ibland brukar han kalla sig ”business-on-demand-hora”, den som får böja sig framåt och ta den i flexibilitetens och klyschornas namn.

För övrigt tycks 80% av alla jobb redan i praktiken tillsatta när de utannonseras – genom kontaker. I och med att jag kommer från en familj utan akademisk tradition har jag inga familjeband som skulle kunna öppna dörren till ett hyfsat jobb. Hundra eller tvåhundra andra jobb har jag väl sökt förut, inom min utbildning, från sådant jag trodde jag kanske skulle kunna få (med cirka 30% fantasi på toppen) till sådana jag knappt tror jag skulle kunna stå ut med. Inte en enda intervju. En timme eller mer brukade jag lägga ner på att skriva riktigt bra personliga brev innan jag insåg att de aldrig ens läste dem när jag fick ett svar där de ställde frågor jag besvarat i mitt brev. Är inte CV:n intressant slänger de allt i papperskorgen. All möda, all ansträngning, allt hopp och alla förväntningar avfärdas med en fnysning ner i papperskorgen och ett standardiserat ”vi har nu valt att gå vidare med andra sökanden” en eller två månader senare. Det är rätt deprimerande att vara så värdelös.

- Nästa inlägg -

Kapitel 1 (forts 1).

- Första inlägget -

Vem är jag då, kanske du frågar nu? Inte för att jag egentligen tror att du är intresserad. Av slentrianmässig artighet frågar folk då och då och glömmer bort svaret redan innan jag avslutat meningen. Jag slår var om att du inte ens kommer ihåg mitt namn just nu. Men jag ska beskriva lite grand vem och vad jag är ändå. Jag är tjugosex år gammal och så medelmåttig det går att vara utan att vara unik. Jag är strax under en och åttio lång, är lätt överviktig, har dålig kondition och har aldrig ägnat mig åt styrketräning. Att plocka upp tunga saker med den enda avsikten att ställa ned dem på samma ställe igen har aldrig egentligen tilltalat mig särskilt mycket. Mitt hår är nötbrunt, rakt och förbannat ostyrigt. Som om man spelat plockepinn med ett igelkottaskinn, ungefär. För det mesta har jag håret kort, men just nu var det för länge sedan jag klippte mig. Balsam, vax, gelé och andra hårvårdsprodukter skiter jag i. Jag drar en borste genom håret på morgonen så får det vara bra så. Jag sliter mest med en djävla massa mjäll. De älskar mig och försvann inte ens den gången jag rakade huvudet (ja, det såg precis så riktigt fördjävla illa ut som du föreställer dig, så jag gör knappast om det). Skönt att något tycker om en i alla fall, inte sant? Jag har klen och spridd skäggväxt – om jag inte rakar mig ser nedre delen av mitt ansikte ut ungefär som en atombombad skog i miniatyr – lindrigt vackert. Jag har hyfsat breda axlar, korta armar och breda händer med korta, prinskorvsliknande fingrar på vars naglar jag ständigt biter, tuggar och gnager tills de knappt existerar mer. Mina fingertoppar sticker fram åtminstone en halvcentimeter längre än naglarna. Jag har blekgröna, vattniga ögon som tycks få mig att se trött, oengagerad, ofokuserad och liderlig ut på samma gång. Jag har rejäla, mörka ringar under ögonen och begynnande påsar. Mina ögonbryn är ojämnt färgade och distribuerade vilket ger mig ett ständigt lite ovårdat, nyvaket utseende. Jag har en liten klump till näsa nästan helt utan näsrot någonstans mitt i ansiktet, vilken jag nästan ständigt petar i tills jag börjar blöda näsblod. Näsrotsbristen vållar en del problem, eftersom jag är närsynt och bär smala svartbågade glasögon som jag ibland, i fullständigt poänglös fåfänga lämnar hemma. Bristen på näsrot gör att de glider ner hela tiden. Jag har en ganska bred haka, som är både dubbel och utstickande. Ett eller två koppärr efter barndomens vattkoppor och ett antal födelsemärken kompletterar mitt överlag tämligen ordinära ansikte. Jag är hjulbent och så utåtfotad att mina fotspår i slasket ser ut som spåren efter ett traktordäck. Ibland läspar jag på s:en, särskilt när jag låtit det gudagivna tjeckiska ölet flöda nedför min tacksamma strupe eller pratar alldeles på tok för fort för att möta målen på genomsnittlig samtalstid eller blir för exalterad (vilket inte händer så ofta numera).

Kort sagt är jag är ingen du vänder dig om efter på stan eller någon i vars ögon du drunknar under en romantisk middag på tu man hand med levande ljus och stråkmusik i bakgrunden. Du minns inte min åsikt ens när du själv frågat efter den och min insats i ett gemensamt arbete går för det mesta obemärkt förbi. Det är inte jag som drar alla blickar till mig när jag kliver in i ett rum eller mig som alla pratar om när jag kliver ut ur samma rum. Fort nämnd, ännu snabbare glömd lever jag mitt liv utan att egentligen sätta något avtryck som någon förknippar med mig. Jag är helt enkelt en del av den grå massan, de tråkiga, ointressanta mediokra människor du möter hela tiden i din vardag men aldrig kommer ihåg eller minns, även om du faktiskt skulle försöka. Jag är anonym och ansiktslös. Oförarglig är väl den mest smickrande termen man kan använda för att beskriva hela min varelse. Intetsägande på gränsen till obskyr är väl vad jag själv skulle säga om jag vore ärlig.

- Nästa inlägg -

Kapitel 1 – Mats Olsson till er tjänst.

- Första inlägget -

Jag heter Mats Olsson och jag har sålt min själ till djävulen. För 14 500 i månaden är jag är en callcenterhora i tjänst hos helvetets lägsta varelser. Det är mig du med ökad frustration och ”ditt samtal är viktigt för oss, du är nummer sjuttiotre i kön” i örat väntar på, det är mig du får vaga besked och löften som aldrig uppfylls av och mig du skriker på när din räkning är fel. Det är mig du hatar för kass hjälp och snorkig attityd när ditt Internet slutat fungera, det är mig du försöker beveka när du inte har råd att betala räkningen den här månaden, eftersom du fick akut tandvärk och tandläkaren skrattande plockade dig bar. Det är mig du strider med om vad avtalet egentligen gäller och huruvida du har rätt att säga upp det eller är bunden av 36 månaders bindningstid. Det är mig du gnäller på när bilden på ditt digitala TV-paket är värre än på en bulgarisk tv-apparat av tvättäkta öststatskvalité från 1963 och när din tidningsprenumeration bara försvinner i tomma intet för att aldrig någonsin bli återfunnen en frostig höstmorgon. Det är mig du skäller på, det är mig du gnäller på, det är mig du hatar och det är mig du kräver svar och åtgärder av, fast jag inte har några svar att ge eller några befogenheter att vidta några som helst åtgärder. Jag är den personliga representanten för det opersonliga samhället, jag är callcenterhoran du tömmer och glömmer din frustration över. Mats Olsson till din tjänst, svarar i telefon åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, fyrtiosju veckor om året på contactcentret.

Kort sagt är jag det näst lägsta som finns i vårt samhälle, det näst mest hatade och föraktade i mänsklig avskrädesväg man kan stöta på i vårt samhälle. Jag tillhör sådant du inte pissar på om det så brinner. Sådant du inte vet något om och, om Gud är god och stor, aldrig vill eller får veta något om heller. Jag är dock inte det absolut värsta avskum vårt samhälle kan bjuda på. Det mest hatade, avskydda och föraktade är naturligtvis telemarketarna. Om någon trampade på en telemarketare skulle de med avsmak skrapa det från sin sko med en pinne eller något. På något vis känns det alltid bra att man inte är ända där nere. Det är alltid lättare att ha det eländigt om någon annan har det värre, särskilt om denne någon har det mycket värre. En del av en kväljande, stinkande massa är vad jag är – fast det står ”contactcenteragent” på mitt anställningsavtal. Det måste vara någon form av synonym. Det moderna språket har, trots alla dumheter det innehåller, aldrig upphört att fascinera mig. Men mer om språk och sådant senare. Det här är min historia om conctactcentret och livet där. Folk tenderar att säga ”men oooh, så illa” och sedan så snabbt som bara möjligt, helst mitt i min mening, byta ämne de få gånger jag för mina anställningsförhållanden på tal. Så därför skriver jag ner det – du kan lägga ifrån dig det här, men du kan fan inte avbryta mig som du skulle gjort om jag berättat för dig ansikte mot ansikte. Här är min egna, högst personliga sanning om livet, eller frånvaron av det, i den lägsta, vidrigaste och mest onddjävla bransch som någonsin uppfunnits.

- Nästa inlägg -