Slutet.

OBS! Det är två inlägg (forts 5 och forts 6), eftersom det blev så infernaliskt långt, men ni har hela slutet där. Kanske lite lättare att kommentera på två separata inlägg också. Och kommentera livet ur er på hela historien nu.

Det har varit en lång väg, jag började skriva oktober 2004 och bloggen har hängt med sedan mars 2006. Jag vill tacka för stödet som många har visat med att återvända, läsa och kommentera, utan er hade det här aldrig blivit klart.

Om ni undrar så är de två mailen som skrivs ut i det sista kapitlet autentiska, jag har ändrat några titlar på personer och namn i dem för att de ska stämma med boken, men annars är de direkta kopior av sparade mail i min inbox.

Nu ska jag ta en paus från skrivandet några dagar och sedan börja bearbeta och skriva om boken. Svara på kommentarer och frågor gör jag dock mer än gärna redan nu!

Kapitel 19 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag blir förvånansvärt snabbt kopplad till ett ombud på facket och förklarar situationen, att jag anser det vara en omorganisation, vad jag läst i kollektivavtalet om det, om förhandlingen, om det mail jag fått nu och om mina misstankar att min roll som skyddsombud och mitt åtgärder som ordförande i fackklubben kanske påverkat. Gubben lyssnar och grymtar något då och då till jag är klar.

”Ja, jag tycker du verkar ha rätt. Vi gör en kallelse till centrala förhandlingar härifrån till arbetsgivarorganisationen, så får vi se om det inte får fart på dem. Om ni vill sluta tror jag knappast arbetsgivarorganisationen kommer att försöka fajtas, de säger åt ditt företag att släppa det hela eller sköta sig själva. Om de är dumma nog att försöka med det så kan vi nog mosa dem.” säger han till mig och ger mig sitt mobilnummer och direktnummer ifall något skulle hända. För en gångs skull känner jag att facket är på min sida när jag lägger på och börjar förklara situationen för Erik och Bensin-Micke som stått bredvid under hela samtalet, Bensin-Micke vit i ansiktet av rädsla för att bli sparkad på det vis som hotats.

”Facket verkar i alla fall kunna se till att vi sparkas på rätt sätt.” säger jag med ett blekt leende och försöker verka mer självsäker än jag är. Leker jag med deras jobb, deras liv, för min egen prestiges skull? Tänk om Contactcentret får stöd av sin arbetsgivarorganisation och facket backar? Då går det åt helvete, och jag har gett dem en massa falskt hopp. Fyfan, vilken svikare jag vore då. Jag skjuter de tankarna åt sidan. De vill kämpa de också, det är inte bara min kamp det här.

Andersson bara skakar på huvudet. Han säger att han vill att jag ska stanna, men att han förstår att jag vill bort och att han inte kan erbjuda någonting riktigt nu när de lagt ner hans team. ”Hoppas det går bra med facket!” säger han olyckligt. Han tar nog på sig skuld och tycker att om han bara kunnat försvara backofficegruppen skulle inte allt detta hänt.

Jag struntar i Fisk-Peders mail och fortsätter att jobba. Dagen efter får jag en påstötning om det, men ignorerar den också. Andersson frågar mig hur jag känner inför att sluta. Han försöker väl, vill så väl, men nu får han svar på tal snarare än de vanliga glädjetjuten eller undvikande plattityderna.

”Jo, jag satte mig igår och gick igenom det.” säger jag.

”Gick igenom det?” frågar han, med en viss förvirring skriven i ansiktet.

”Jo, jag satte mig ner och räknade på ekonomin. Sedan tog jag alla utgifter jag har en och en och vägde dem mot jobbet. Älskar jag det här mer än jag hatar mitt jobb? Det var väldigt mycket som man tyckt var oumbärligt som plötsligt vägde väldigt lätt. Det blir knapert, men jag kommer att klara mig.”

Andersson skakar mest på huvudet, men ler lite också. ”Det var ett smart sätt. Jag har ju fru och barn jag…” säger han lite sorgset. Jag märker att han är trött han med, det gör ont att hoppas, jobba hårt för något och sedan få det ryckt ur händerna och det måste ha varit värst för Andersson.

Det kommer inga fler påminnelser på Fisk-Peders mail, så jag antar att kallelsen till centrala förhandlingar kommit från facket. Så dyker det plötsligt upp en begäran, ja, en begäran, inte en kallelse, om ett möte med backofficegruppen. Den ödmjuka formuleringen gör mig misstänksam och jag ringer till ombudet, som dock säger att de inte fått något svar på sin kallelse än och rekommenderar mig att gå på mötet men vara försiktig. Jag pratar med Erik och Bensin-Micke och vi är överrens om att hålla ihop. Erik tänker inte sluta, men han är ändå med på att vara med och kräva att det ska erbjudas. Så går vi i samlad tropp tillsammans med Andersson till konferensrummet där en ensam Fisk-Peder sitter med uppkavlade skjortärmar och ser mindre strikt ut än jag sett honom innan, han ler till och med lite blekt, något som förmodligen ska verka inbjudande, men mest känns obehagligt med tanke på hans mail tidigare.

”Hej, tack för att ni kunde komma.” säger han med mjukt tonfall. ”Jag ska gå rakt på sak. Det gäller omorganisationen…” sa han omorganisation? Sa fanskapet det? Jag vågar knappt tro det. ”Det har ju varit några tråkiga vändor, men nu vill vi stryka ett streck över det.” han tar fram åtta papper och lägger fram två framför var och en av oss. ”Här erbjuder företaget, som man ska vid omorganisation, vidare tjänst på supportgruppen eller avsked för arbetsbrist. Så skriv på det papper för det du väljer.” De andra tittar på mig och jag nickar. Själv skriver jag på uppsägningen, vilket Bensin-Micke också gör. Erik och Andersson skriver på att de accepterar icke likvärdiga tjänster. Vi ger papperen till fisken och går sedan ut, där Bensin-Micke juckar i luften, tar vansinniga danssteg och snurrar runt, något som hade passat till vilda glädjetjut som han måste hålla inne eftersom kundtjänstarna sitter runt oss och pratar med kunder.

”Host, host. Jag är lite krasslig. Måste nog gå hem, kommer nog vara lite sjukskriven den här månaden.” säger han och greppar sin jacka när vi kommit tillbaka till backofficesalen. ”Hörs!” säger han och försvinner iväg till tre förvånat blinkande ögonpar.

”Jaha, det här är väl slutet då.” säger Andersson melankoliskt.

”Om två veckor i alla fall. Jag har en månads uppsägningstid, men två veckors flex.” svarar jag och rycker på axlarna. Det känns på något vis overkligt. Ett antiklimax. Erik ser oerhört olycklig ut, men säger ingenting, utan sätter sig vid sin dator och kurar ihop bakom skärmen som han brukar, så han knappt syns.

De två veckorna flyter på ett näst intill overkligt sätt. Jag är på jobbet och gör det jag ska och alla i ledningen tycks sky mig som pesten. Jag har jobbat här i tre och ett halv år, men inte en enda av dem verkar vilja säga hej då eller ens byta något ord med mig. Det är knappast något ’du har inte ångrat dig?’ eller ’det finns en dörr på glänt ifall du skulle vilja’ här inte. Det kommer ett besök från TeleNet24 och jag får veta av Andersson att han har stränga order av ledningen att se till att jag inte går nära dem. Jag bryr mig inte, jag har ingen lust att skrika och gorma, jag har fått vad jag ville, snart är jag fanimig fri. Dock kullkastas samtliga planer när Herbert, TeleNet24s teknikchef, helt sonika stegar in i backofficesalen och bort till mig.

”Hej Mats!” säger han, ler mot mig och sträcker fram handen. Förvirrat skakar jag den. ”Ja, jag hörde att du ska sluta. Du har ju jobbat länge för oss, så det är ju lite tråkigt. Jag ville bara säga att vi uppskattat allt du gjort för oss och att alla vi på TeleNet24 önskar dig lycka till i framtiden.”

”T-tack.” stammar jag fram och ler när Herbert försvinner igen. Jag hade ingen aning om att han visste vem jag var. Och att han tackar och önskar lycka till när ingen i ledningen säger ett ord till mig.

Så är det vips sista dagen. Jag tar reda på filer och telefonnummer jag vill spara, rader filer, forwardar vissa guldkorn till mail jag fått genom åren och filar på ett avskedsmail. Plötsligt står Erik bredvid mig.

”Du som kan det här med fack och så, hur slutar jag på ett sätt som skadar Contactcentret maximalt?” säger han gravallvarligt. ”Helst på ett sätt som inte skadar mig så mycket, men det är inte absolut nödvändigt.”

Jag kan inte låta bli at skratta, reser mig, lägger en arm om hans axlar och sträcker fram ett uppsträckt pekfinger framför oss.

”Jo, så här ska du göra. Du ska vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag, vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag och så vidare så länge du någonsin kan.”

”Varför det?”

”Jo, du får visserligen karensdagar och bara åttio procent sjuklön, men arbetsgivaren betalar hela sjuklönen de första två veckorna och det är den tid du kan gå sjuk utan sjukintyg. Upprepa så länge du behöver för att få a-kassa, sedan går du till en läkare eller psykolog och får honom att skriva ett intyg att jobbet är dåligt för din hälsa, vilket borde gå bra om du kan visa upp en sådan sjukfrånvaro, då kan du säga upp dig utan att få karens.”

Han bryter sig loss och tittar på mig en kort stund.

”Det är fanimig briljant. Jag är nog sjuk imorgon.” säger han med ett elakt leende, som jag besvarar på samma sätt.

Så går jag bort till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder, som verkar aningen överraskad att se mig när han bett mig kliva in.

”Jag skulle hämta arbetsintyg till a-kassan och arbetsbetyg.” säger jag.

”De är inte klara.” svarar han irriterat. ”Du får komma tillbaka imorgon.” Nu blir jag irriterad.

”Nej, du har haft två veckor på dig att fixa det. Du får ordna det nu.” ryter jag till, förvånad över styrkan i min egen röst. Fisk-Peder blinkar förvånat till och drar tillbaka huvudet en bit.

”Jaja, du får komma tillbaka om två timmar, så ska jag ha ordnat det.” mumlar han fram. Jag nickar och går tillbaka till min arbetsplats. Dags att skicka ut mitt avskedsmail.

’ Hej allihop.

Här kommer mitt avskedsmail, jag jobbar min sista dag här på Contactcentret idag. Ursäkta den stora textmassan, är du inte instresserad, bara radera eller scrolla längst ner, där lite kontaktinformation finns.

Ha det bra i vidare äventyr.

Vi börjar från första början. Vem kan glömma de där magiska dagarna i maj 2001, då man kom för utbildning på avtalad tid, fem timanställda utan en aning om någonting. Vi plingar på och möts av en person ur ledningen som frågar ”Vilka är ni?” för att sedan försvinna en kvart och försöka ta reda på vilka vi var och varför vi var där för utbildning. Vi fick en rundgång på företaget den dagen, men ingen utbildning.

Sedan får man inte glömma turerna kring våra anställningskontrakt – som var fel. Påskrivna och lagliga, var de. Det stod lön innevarande månad på dem. Vad skoj det var när inga pengar kom och hyran skulle betalas. Men frekventa kontakter per mail hade man när man försökte ta reda på varför och hävda sin rätt, det vill säga det som stod på anställningskontraktet och försöka diskutera någon slags lösning. Ingen ville prata med mig ansikte mot ansikte. Nåja, efter att ha hotats om omedelbart avsked var man väl tvungen att skriva på ett korrekt kontrakt.

Det fortsatte ju lite i samma stil – vem kan glömma Anderssons underbara mail?

”Det kanske inte börjar någon hos oss på Måndag. Det kanske inte kommer någon alls? Om någon kommer som ingen vet vad den personen heter, vet ingen heller riktigt vart han ska börja. Kanske här, kanske på digitaltv eller så kanske han har semester tills 1 Augusti? Vad vet jag......? Om det ändå dyker upp någon person så kanske heter han Fredrik eller Mats. Jag hoppas dom eller han som kanske kommer på måndag ska känna sig välkommen till oss eller till digitaltvgruppen.

/Super jag som snart har semester”

Sedan förrförra sommaren, efter två veckor av att inte ha klarat målen (och mycket gnäll per mail om det) så fick vi veta att vi skulle svara på trafikupplysningen också. ”Vi har kapacitet för det här.” 70% fler samtal. Det gick som det gick, det. §:c)

Underligt hur alla omorganisationer och förändringar tycks komma när Andersson har semester? §:cD

Förrförra Hösten var arbetsmoralen så låg att VD var tvungen att vara med på ett möte och säga att ”Om det inte blir bättre måste vi fundera på om vi överhuvudtaget ska ha en supportgrupp på det här företaget.” Ledningens förmåga att höja arbetsmoralen hos utslitna människor har aldrig varit större. §:cP

Nåja, moralhöjande var ju i alla fall mail som detta:

”Hej,

Jag ser att samtalstiden för TN24 faktura är 2 min och 53 s. Samtalstiden ska ligga på 2 minuter för fakturasamtalen. Tänk på att hålla samtalstiden nere.

Ha en Glad och solig påsk!”

Roligt är också hur supporten har flyttat runt – 5 olika ställen i byggnaden har jag hunnit sitta på – hej och hå, nya vyer hela tiden.

Jag minns även första gången jag fick ett ”Det får du göra sen!” från samtalsövervakningen när jag hade ett högpriosamtal, någon gång förra året.

Vem kan glömma vår contactcenterchef, som gick in med liv och lust, positiv attityd och härlig kämpaglöd och ut med dött stirrande blick mindre än fyra månader senare? Eller när fick vi en ny teamleader, som gick hem 16.58 varje dag, men skicka mail som detta i alla fall:

”Hej!

Jag hoppas att alla är införstådda med att det handlar om att hjälpas åt med köerna.

Om man slutar kl 23 och det är stor kö då så gäller det ju att hjälpas åt att plocka de samtalen som ligger även om det innebär att man måste stanna en liten stund till.

Igår var det 4 st som gick hem kl 23,00 och lämnade en kö på 15 personer till de två som satt kvar.

Alla har ett ansvar att kolla köerna innan man går hem, det gäller samma sak på alla uppdrag. Eftersom vi har öppet dygnet runt så blir det inte riktigt samma sak för oss som på de andra köerna, där de måste sitta kvar tills kön är slut. Det är självklart att ni inte ska stanna hela natten om det fortsätter att ringa på, men om alla igår hade stannat och tagit tex tre samtal till så hade det sett ut på ett helt annat sätt. Det tror jag att alla är medvetna om.

Jag vill att alla börjar ta ett större personligt ansvar för att vår statistik ser bra ut.

Om ni har några frågor ang detta så kom och fråga mig så ska jag förklara.”

Jag kommer ihåg en av de främsta problemlösarna vi hade på supporten, som när han slutade skickade detta:

”Hej alla supportare!

Nu tackar jag för mig och drar vidare.

Eftersom jag inte blivit erbjuden någon anställning här och blivit erbjuden ett jobb på TietoEnators helpdesk så jobbar jag min sista dag idag här på Contactcentret.

Jag kommer att sakna alla jobbarkompisar som man lärt känna här på Contactcentret. Och jag hoppas att deras arbetssituation kommer att förbättras nu i och med alla nya timanställda som kommer in för att avlasta dom tillsvidareanställda.

Det känns lite tråkigt att jag har jobbat här sen i augusti och frågat flera gånger om att bli provanställd och blivit nekad hela tiden, fast man vet att det behövs.

Hade jag blivit erbjuden en provanställning så hade jag kanske blivit kvar.”

Jag minns också hur en person på samtalsövervakningen i föraktfull ton sa ”Det var ingen förlust.” när vi pratade om ämnet. Sägs nog samma sak om mig redan där. §:cD Då vet man att man är BRA.

Vad kan man egentligen säga om ett företag som inom sex månader blir av med två chefer (supportteamleader och contactcenterchef) utan att ersätta dem – och ingen skillnad märks? §:cD

TeleNet24, fakturor, abuse, mail – men allt är ju så bra, så bra, och DET, det klarar minsann vi. Klipp kunden! Tjopp tjopp!

Visst är det underbart att inte vara en människa med egna tankar, egen vilja och egna planer? Visst är det skönt att vara en svarsmaskin, en kugge som ska veta sin plats? Tillbaka till gruvan troglodyter, annars viner piskan!

Anledningen till att jag försvinner nu är att en omorganisation sker på supporten. Två veckor innan får vi besked per mail att vi ska svara i telefon och jobba i skift igen. Jag kämpade länge och hårt för att få hamna på mail och jobba dagtid och utan telefonen. Jag var sjuk var tredje dag mot slutet, för skiftgången slog hårt mot mig. Jag fick sömnproblem, ätproblem, stresstörningar och rejäla depressioner.

Två veckor innan meddelar ledningen, via proxy, att det ska tillbaks till det gamla. Jag sa ifrån att jag skulle bara bli sjuk igen av de här förhållandena och fick som svar ett mail att om jag inte accepterade det skulle arbetsgivaren sparka mig för arbetsvägran. Diskussionsviljan var, som alla andra gånger, noll. Jag tröttnade och kopplade in facket. Arbetsgivaren gav med sig och sparkade mig för arbetsbrist.

Och det är sista dagen idag.

Jag går vidare till nya utmaningar, om man ska använda klyschan – peta mig i naveln och ägna mig åt långtidsarbetslöshet. §:c)

Jag vill tacka en person särskilt;

Bengt ”ärkepatriarken” Andersson

Kommer tid kommer råd. Och det har kommit mycket tid här. Och mycket råd. Andersson är helt i klass för sig själv här – mänsklig, trevlig, vänlig. En av de jag kommer sakna absolut mest på supporten och bland de bästa chefer jag någonsin haft. Förlåt för alla gliringar, Andersson. §:cP

Hejdå och tack för alla fina stunder som vi haft tillsammans. Vrålgarv och annat skoj.

Är det någon som vill ha lite kontakt med mig eller höra fler roliga anekdoter, tveka inte att kontakta mig:

Mail: vonadler@sko.miun.se

ICQ: 20936057

MSN: vonadler@hotmail.com

Y!: vonadler.bom

Ha det bäst allihop.

/Mats’

Jag skickar det till alla på supporten och några jag känner på de andra grupperna, noga med att exkludera alla chefer utom Andersson. Det börjar poppa in en del svar, de flesta forwardar jag bara till min hemmamail medan jag svarar på de sista mailen i min karriär på Contactcentret. Sedan har det gått två timmar och jag går bort till Fisk-Peder igen. Han släpper inte in mig, utan går till dörren och ger mig surmulet mina papper där.

”Du har skickat ut ett mail… Vi hade förväntat oss en viss lojalitet mot företaget och ett korrekt avslut.” säger han surt. Vafan, nu har han skitit i det blå skåpet, jag tänder till.

”Vadå lojalitet? Varför ska jag vara lojal mot ett företag som aldrig någons varit lojalt mot mig?” fräser jag tillbaka. Jag ser hur överraskad han är över reaktionen, men ger honom ingen chans att svara. ”Som när TeleNet24s säljare fulsålde på IKEA och ljög vitt och brett och jag fixade så vi tog var och när av varje kund och lovade ta säljarna i örat, så kunderna och TeleNet24 bräkte av lycka när de fick veta att vi var så måna om deras varumärke och jag fick SKIT av er i ledningen för att jag inte klarerat det med er först, fast varenda käft var på semester? Eller med ADSL-modemreturbordet som jag fixade, och fick skit för? Eller alla gånger man suttit kvar, hjälpt till, ställt upp när det ringt mycket? Aldrig ett ord till tack, aldrig någon uppskattning! Jag skulle kunna nämna tusen saker till, men det orkar jag fan inte, jag säger bara att ingen i ledningen har sagt ett ord till mig sedan jag skrev på papperet, medan Herbert från TeleNet24 minsann kom och tog i hand och önskade lycka till. Så du kan behålla din lojalitet.”

Han står tyst och flackar med blicken, kommer nog inte på något att svara riktigt.

”Skit samma. Nu har jag slutat. Adjö.” säger jag och ser hur det rycker i högerarmen på honom när han tvekar om han avskyr mig så mycket att han inte vill skaka han eller om han borde göra det ändå. Jag gör slut på hans kval genom att helt sonika vända ryggen åt honom och kliva iväg. Jag går tillbaka till supportsalen, tar min jacka, skakar hand med Andersson och Erik, morsar på folk i supportsalen och kundtjänstsalen och på tjocka Fia i receptionen innan jag för absolut sista gången någonsin öppnar den fula gråmålade dörren och kliver ut.

Det är en solig sommardag och den ljumma brisen doftar frist av gräs och maskrosor. Jag andas in och ut djupt. Jag är fri. Mina axlar är sneda, jag är dödstrött och har problem med sömnen, men jag är fri. Jag är överviktig och har knutar hårda som gevärskulor i axlar och skulderblad, men jag är fri. Skuldror och nacke värker, men jag är fri. Jag är pank och ska leva på runt 7 800 i månaden med en hyra på 4 000 och CSNs krav på återbetalningar av högsa studieskulder, men det spelar ingen som helst roll. För jag är fri.

JAG ÄR FRI! JAG ÄR FANIMIG, FÖR I GLÖDHETA HELVETE FRI!!

En euforisk känsla rusar genom mig och jag vänder mitt trötta ansikte mot den varma solen och ler när jag känner solens värme på kinderna. Det blir bra. Jag är fri.

Jag är fri, men jag har ändå saker att göra. När jag med jackan över axeln vandrar nerför gatan, sakta hemåt halar jag upp min mobiltelefon och slår ett nummer. Ett par toner, och sedan svar i andra änden.

”Elsa? Tjena, det är Mats…”

SLUT

- Inga fler inlägg, boken är slut -

Kapitel 19 (forts 5).

- Första inlägget -

”Vad har vi för val?” säger Andersson uppgivet.

”Jag kallar till fackförhandlingar angående omorganisation.” svarar jag. ”När en omorganisation görs skall facket informeras i förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Det har de inte gjort.”

”Va? Kan du vända det här?” säger Andersson med förvåning skriven över de höjda ögonbrynen och den slappt hängande hakan.

”Nej, förmodligen inte. Men jag tänker inte acceptera det här.”

”Vi får nog böja oss framåt förr eller senare i alla fall.” säger Erik misslynt. ”Du har kondom och glidmedel, men inget buttcover.”

”Jag kommer inte acceptera det här.” säger jag bestämt. Det känns lite som vägs ände. Jag tänker fanimig inte vara med längre. ”Jag går till fisken.” säger jag och reser mig.

”Jag skulle vissla ’Amazing Grace’ om jag kunde.” säger Andersson. ”De var inte glada över hur obstinat jag var, de kommer inte vara trevliga mot dig. Mig behöver de, men dig?” Tack för påminnelsen om min värdelöshet, Andersson, vill jag säga, men gör inte det utan går bara istället med en enkel kommentar.

”Jag skiter i vad de tycker.”

Väl borta i chefskorridoren knackar jag på Fisk-Peders dörr och får efter en stund nådig tillåtelse att kliva in.

”Det är angående omorganisationen…”

”Omorganisationen?” säger han oförstående.

”Backofficegruppen.” säger jag.

”Jaså, det. Ja, det är förstås tråkigt för de som satt sina hopp för högt, men inget att göra åt.” säger han och tar upp någon personaltidning om rekrytering och börjar bläddra i den för att markera att samtalet är slut. Normalt skulle härskartekniken funka och jag skulle blivit rädd, nu blir jag mest trött och irriterad. Det finns ingen respekt kvar för hans auktoritet i mig, i den mån han någonsin haft någon och den inte varit uppdrömd av ett konfliktskrämt kräk som jag.

”Det är i alla fall en omorganisation, och då ska det göras en MBL-förhandling…” fortsätter jag. Han tittar upp från tidningen snabbt, liksom för att bedöma mig innan han tittar ner i den igen och bläddrar lite ointresserat. Inte ens när hans härskarteknik fallerat släpper han den. Han kan väl inget annat sätt att hantera situationer på. Plötsligt slår det mig att han säkert är minst lika konflikträdd som jag och sitter där och försöker se tuff ut fast han inte har en aning om vad han gör. Det är därför de skickar Torped-Olga med allt obehagligt, eller säger till Andersson eller mailar i värsta fall. Hela djävla chefskorridoren är en radda konflikträdda mjäkiga ynkryggar! Jag biter ihop lite och drar upp axlarna runt huvudet. Jag ska fan inte ge mig nu!

”Det är en förändring, inte en omorganisation.” säger han slutligen avfärdande med ett tonfall som irriterar mig än mer.

”Nej, när flera människors arbetsuppgifter och arbetstider förändras är det en omorganisation, inte en förändring.” säger jag i lugnt och säkert tonfall. ”Så säger kollektivavtalet.”

”Jag har nog bättre koll på det än du.” säger han, aningen irriterat. Ser man på, jag har visst penetrerat den kalla fiskfasaden.

”Inte i det här fallet, uppenbarligen.” svarar jag fräckt tillbaka. Jag kan se hur sur han blir när hans stora försök att trycka ner inte fungerar.

”Jaja, jag får väl kolla på det då.” säger han irriterat och viftar mot mig. ”Nu har jag jobb att göra om du ursäktar.” säger han menande. Jag vill bita tillbaka med ’vadå, bläddra i branschtidningar?’ men håller käft. Jag ska göra det här korrekt. En nick, sedan går jag istället. Väl tillbaka i backofficesalen får jag återge hur det gick. Ryktet har spritt sig och det står två eller tre supportare i dörren och tjuvlyssnar skamlöst. Erik applåderar när jag nämner vad jag svarade på Fisk-Peders påstående om att han skulle kunna kollektivavtalet bättre än mig.

”Fullständigt lysande!” bräker han lyckligt och jag ser i ögonvrån ett par-tre flin i dörrposten försvinna för att sprida ryktet vidare. Det kommer inte dröja länge innan hela bygget vet vad som hände. Mycket riktigt börjar det dyka upp chattmeddelanden på skärmen helt plötsligt, några är från supporten, några från kundtjänsten och mysko nog ett helt gäng från planet under, där digitaltv-gruppen och tidningskundtjänsten sitter. Lite mysko att få en massa meddelanden som inte är från Peter, Erik eller Samtalsövervakningen. Det är saker som ’skitbra!’, ’hjälte’ och den aningen störande ’jag vill föda dina barn!’ från någon vid namn Leopold på digitaltv-gruppen, poppar upp. Jag svarar kortfattat och ödmjukt avfärdande på dem. Jag är verkligen ingen hjälte. Att ryktet spritt sig inom företaget märks snart. Ett mail från Fisk-Peder dimper ner i min inkorg. Han vill ha ett fackmöte om ’förändringen’ redan om en halvtimme, i konferensrummet. Jag misstänker att någon informerat honom om ryktena som går, så nu ska ledningen ut och stampa ner alla tecken till uppror fort som fanken. Jag mailar tillbaka att jag accepterar tiden och börjar förbereda min argumentation. För mitt inre ser jag mongoliska horder krascha på oändliga led av kinesiska pikenerare, eller något liknande. Förmodligen blir det mer som ett fylleslagsmål mellan två överförfriskade skotska klangubbar utanför en höglandspub, med båda parterna för fulla för att träffa annat än nattluft. Nåja, jag ska försöka svinga lite rätt i alla fall, så jag läser på om omorganisation och vad som gäller i kollektivavtalet.

”Erik, Micke.” säger jag och får omedelbart bägges uppmärksamhet. ”Ni har väl bägge fått veta muntligt av fisken att ni ska sitta permanent på backofficegruppen?” de nickar bara jakande. ”Okej, bra.” säger jag med ett leende och antecknar det i mitt block. ”Vad jag kan se är det ett par alternativ vid omorganisation.” nu har jag verkligen deras fulla uppmärksamhet. ”De måste erbjuda likvärdigt jobb…”

”Va? Kan vi få fortsätta dagtid och ifrån telefondjäveln?” säger Erik lyriskt.

”Det går inte att lova. Det ska erbjudas i mån av möjlighet. Om det inte går ska de erbjuda icke likvärdigt jobb, om möjlighet till det finns, vilket jag gissar att de vill, vi ska ju tillbaka till telefonerna, men de ska också erbjuda avsked för arbetsbrist.”

”Avsked för arbetsbrist?” säger Bensin-Micke.

”Det innebär att du slutar efter uppsägningstiden, och om du är med i a-kassan får du inkomstrelaterad a-kassa efter en veckans karens istället för efter tre månaders, om du själv sagt upp dig.” säger jag och nickar.

”Så, man kan få betalt för att slippa det här?” säger Bensin-Micke med ett brett leende och gnider sin uselt rakade haka. ”Det låter riktigt bra.” avslutar han och vrider till trucker-kepsen så den sitter än mer på sniskan.

”Vad jag vill veta är om ni vill kräva avsked.”

”Jag är fan på!” säger Bensin-Micke, reser sig, kommer över och get mig en tung high five som nästan välter mig ur stolen. Fan, jag visste att karln var stor, men inte att han kunde få sådan kraft bakom en high five visste jag inte.

”Jag vet inte…” säger Erik olyckligt. ”Jag är inte med i a-kassan. Jag tyckte det verkade dyrt och onödigt när jag trodde på den här chokladasken som sedan visade sig vara fylld av bajs och inte praliner.”

”Gå med nu direkt. Jag sätter dig som tveksam.” säger jag till Erik, sedan reser jag mig och gnider min skinnflådda hand mot byxbenet, tar block och penna och går bort till konferensrummet. Jag är ett par minuter tidig, men där sitter redan Fisk-Peder och Vice VD uppradade på ena sidan av bordet. Jag slår mig lugnt ner på andra sidan.

”Ja, vi för protokoll som sig bör vid ett fackmöte.” säger Fisk-Peder och nickar mot penna och papper han har framför sig. Jag nickar bara.

”Ja, först till en punkt jag vill ta upp. Vi vill att förhandlingar är konfidentiella och inte sprids över hela kontoret så fort parterna lämnar rummet.” fortsätter han, aningen surt. Förmodligen syftar han på mitt återgivande av samtalet vi haft på hans kontor innan.

”Ja, vad som specifikt sägs på förhandlingar är förstås konfidentiellt, men jag måste kunna rapportera utgångarna av dem till medlemmarna.” svarar jag enkelt och nickar. ”Ska vi betrakta det här som en förhandling då?”

”Eh, ja.” säger Fisk-Peder aningen förvirrat när han inser att inte varje samtal mellan fackombud och personalansvarig är en förhandling. ”Vi tar formalian först då. Vi ska hålla oss till kollektivavtalet, så härmed informerar vi om förändringen som är planerad. Vi tar bort backofficegruppen om två veckor.”

”Det är en omorganisation från min synvinkel.” replikerar jag.

”Det är en förändring, det är bra att acceptera.” säger Vice VD med sin mörka röst.

”Då får vi nog för till protokollet att det föreligger skiljda meningar där.” svarar jag lugnt. Trots att adrenalinet pumpar igen tänker jag inte ge mig. Jag kan ta konflikt, jag är inte rädd, tänker jag inom mig och travesterar sällskapsresan. Det gör mig munter och jagar rädslan på flykten, kvar är bara beslutsamhet och surmulen orubblighet.

”Nej, det är bara att acceptera. Vi driver det här företaget, inte du!” brusar Vice VD upp.

”Jag är av en annan mening och kommer behandla det här som om det vore en omorganisation.” svarar jag. Jag låter mgi inte rubbas och Vice VD ser aningen förvånad ut över att jag inte låter mig rubbas. Ser jag en glimt av osäkerhet i de mörkgröna ögonen? Åjo, han kör på känn, han har ingen koll. Och med tanke på hur Fisk-Peder skruvar olustigt på sig inser han nog att jag har rätt.

”I alla fall…” inflikar fisken för att byta ämne. ”Så kommer alla att erbjudas tjänst på supporten.”

”Vid omorganisation ska det erbjudas likvärdig tjänst, alternativt icke likvärdig tjänst eller avsked för arbetsbrist.” av någon anledning halkar jag in i att tala kanslisvenska, kanske för att de två miffon jag har framför mig tror att jag citerar lagar och hamnar på defensiven.

”Det är tillbaka till supporten som gäller.” säger Vice VD surt.

”Det räknas som en icke likvärdig tjänst då.” säger jag. ”Eftersom det är andra arbetsverktyg och andra arbetstider, och en annan avdelning. Jag har åtminstone en av de på avdelningen jag pratat med som inte accepterar det.” jag beslutar mig för att försöka sträcka ut en hand, vara samarbetsvillig. ”Jag kan tala för mig själv också, när jag säger att det kanske vore bäst om jag och han och företaget gick skiljda vägar? Det har varit mycket sjukdom den senaste tiden och jag tror inte att min kropp pallar stressen mer, ni slipper betala en massa sjuktid och jag får gå vidare. Att erbjuda avsked för arbetsbrist vid omorganisation är ett bra alternativ…” jag tycker det låter resonabelt, om en människa inte vill vara kvar, varför inte låta honom gå lugnt, värdigt och stilla och slippa fiendeskap, sura miner och sjukkostnader?

”Det är en förändring och supportjobb som gäller.” får jag rappt, surt och definitivt till svar från Fisk-Peder.

Så mycket för att försöka resonera och vara samarbetsvillig.

”Då får vi väl anse att vi misslyckats att uppnå samförstånd.” säger jag och reser mig. ”Om ni har några nya alternativ, hör av er så kanske vi kan komma överrens. Annars får vi väl kalla till centrala förhandlingar.” säger jag neutralt. Jag tänker fortfarande inte skrika eller gorma, men jag tänker heller inte ge mig. Nu djävlar ska de få hårt mot hårt! De stirrar bara surt på mig utan att säga något när jag går.

Jag är snart tillbaka i backofficesalen efter att ha gått förbi en kundtjänst- och en supportsal som surrat av viskningar när jag gått förbi. Andersson, Erik och Bensin-Micke ansätter mig med frågor i munnen på varandra och jag måste sätta upp bägge handflatorna i luften för att få tyst på dem och säga att vi inte är överrens, men att jag inte gått med på någonting och inte kommer att göra det och att ledningen inte var särskilt glad, samt att jag inte kan berätta mer från en förhandling. De ser besvikna ut när jag inte ger med mig och erbjuder några saftiga detaljer, men jag avfärdar minerna med ett leende och säger att det nog blir bra till slut och sätter mig för att svara på mail igen.

Efter bara fyrtio minuter eller så dyker det upp ett mail från Fisk-Peder.

’Hej Mats!

Jag har varit i kontakt med arbetsgivarorganisationen och har funderat lite kring den diskussion du och jag hade. Förändringen kommer att genomföras på supportgruppen och enligt dig så är du inte intresserad av att jobba vidare hos Contactcentret efter denna förändring. Detta medför att AG (Contactcentret) måste säga upp dig pga personliga skäl. Att det blir pga personliga skäl är att det inte går att hävda arbetsbrist eftersom, du väljer att inte fortsätta att jobba hos, så måste vi ersätta dig med någon annan, dvs. jobbet upphör inte. Att AG då hävdar personliga skäl beror på att du i det läget arbetsvägrar att jobba enligt den nya organisationen. Jag vill att du funderar på detta och återkommer till mig med ett besked om du fortfarande står fast vid dit beslut. Okej?

Mvh
Peder Huszar’

Jag biter ihop. Hårt. Så de hotar att sparka mig för arbetsvägran? Och de är för fega ens för att skicka Torped-Olga att meddela det personligen utan skickar ett djävla mail? Att bli sparkad för arbetsvägran, personliga skäl, räknas som man själv orsakat sin uppsägning och ger ännu längre karens än att säga upp sig. Min första impuls, att svara med en lång harang av svordomar och förolämpningar trycker jag ner. Adrenalitet pumpar på max nu och det är som det händer en tung svart sten i hjärtat. Jag är faktiskt rädd på riktigt nu, men jag tänker fortfarande fan inte ge mig! Istället ringer jag facket. Det här är ett försök att skrämma oss i ledet igen. Piskan viner över gruvtroglodyter som muttrar och går åt fel håll.

- Nästa inlägg -

Kapitel 19 (forts 4).

- Första inlägget -

Slemmiga kallblodsdjur, var det ja. Snart har jag Torped-Olga hängandes över axeln, på ett sätt som gör mig rädd att vissa tillgångar ska ploppa fram ur de alldeles för klent tilltagna tygstycken som håller dem inne. Grymtande av missnöje synar hon igenom alla standardsvaren och tycks inte tro mig när jag säger att jag tagit informationen från den nyaste prisinformationen på TeleNet24s hemsida. Efter en stunds dividerande beordrar hon mig att skicka alla filerna till henne och sedan ta bort dem. Och tydligen vill hon att jag gör det medan hon tittar på.

”Så vi får inte använda dem längre?” säger jag surt.

”Nej, de är inte godkända.” svarar hon än surare, möjligen influerat av min brist på respekt och rädsla för hennes auktoritet.

”De innehåller precis vad som står på hemsidan, men vi får ändå inte använda dem.”

”Nej, inte förrän TeleNet24 har godkänt dem.”

”Så vi ska skriva EXAKT SAMMA SAK fast för HAND?” säger jag med övertydlig betoning.

”Ja.”

”Kan du skriva ner det här åt mig?” säger jag med en viss strykning av bitterhet i rösten.

”Va?” säger hon klentroget.

”Skriv ner det.” säger jag och lägger upp mitt block.

”Varför det?” säger hon surt. Plötsligt känns det som en kamp mellan femåringar, jo, nä, JO!

”Du beordrar oss att göra något som sänker antalet mail vi kan skriva, jag vill ha skriftligt på det när Sune kommer och frågar varför.”

”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger hon nedlåtande. Jag vill svara att ja, din falska, ljugande djävla bitch, det är DJÄVLIGT nödvändigt eftersom du förvrider allt som är muntligt.

”Ja.” svarar jag enkelt och sväljer de många svordomar jag vill ösa över henne.

”Jaja, om det ska vara så nödvändigt då!” säger hon ilsket och krafsar ner några ord som hon till slut misspryder med sin namnteckning.

”Nöjd nu?” säger hon anklagande och sticker blocket i händerna på mig.

”Mycket.” svarar jag med ett leende och zippar ihop textfilerna och skickar den till henne via mailen, något som får en konfunderad blick att ersätta den vanligtvis falska i hennes stora rådjursögon. Jag tror fan hon inte har en aning om vad en zip-fil är. För ett par år sedan hade jag brustit ut i en vänlig förklaring i hur det funkar, varför man använder packning och hur man packar och packar upp, men nu håller jag bara käft och raderar filerna.

”Så där. Nu måste jag jobba.” säger jag och tar demonstrativt en jobbställning, en som skulle vara synnerligen obekväm om jag behöll den, men det blir ont om plats för Torped-Olga mellan min stol och väggen med den, så den duger för tillfället. Hon fattar vinken och klapprar iväg på sina stilettklackar. När hon försvunnit kopierar jag in backupfilerna jag har i en annan katalog ifall någon skulle råka skriva över, ändra eller på annat sätt förstöra filerna. Vi fortsätter att använda standardsvaren som förr, men nu är det kvalitet snarare än kvantitet vi satsar på. Erik och Bensin-Micke är med, mest, misstänker jag, för att de kan slösurfa mycket mer på arbetstid, vilket jag inte ska förneka är ett av mina egna huvudskäl. Om Andersson förstår vad som händer nämner han ingenting själv, han sitter mest upptagen med planer för en 2nd line och vi får under flera dagar assistans av varierande typer från supporten. Några hoppas på att kunna ta sig till backofficegruppen och gör så gott de någonsin kan, andra inser att det inte är vi som beslutar sådant och tar respiten från telefonen för vad det är, en respit, och tar det lugnt. En gör knappt någonting och någon missuppfattar alltihop och skriver halva nationalencyklopedin som svar på varje mail och får heller inte mycket gjort, trots ett par påstötar. Vi har rätt roligt åt det, och Andersson är alldeles för upptagen med sina planer för att involvera sig ordentligt, och utan hans personlia uppoffring i spetsen smälter vår arbetsmoral bort som smör i en het panna.

Så efter en vecka eller så reser sig Andersson, tar underskrifter och block under armen och sin kaffekopp i handen och riktar blicken mot oss.

”Nu ska jag på möte om backofficegruppen.” säger han resolut och stegar iväg. ”Gör ingenting alltför omoraliskt när jag är borta.” säger han med en vinkning. Vi önskar honom lycka till och vinkar lite matt och återgår sedan till vår sura mailmatande och halvslöande bakom våra skärmar. Ingen säger mycket. Även om Bensin-Micke är trevlig och rolig är han inte alls lika intelligent eller snabbkäftad som Peter, det är inget rapp i replikerna eller de roliga ordbytena längre. Dessutom är stämningen aldrig lika bra. Peter må ha varit arg, men han var dymanisk och fick saker att hända hela tiden. Det är inte samma sak utan honom. Det vore inte samma sak utan honom även om han inte haft de egenskaperna heller.

Det går någon timme och sedan kommer Andersson tillbaka och slår sig tungt ner i sin stol.

”Ni vill nog sitta ner nu.” säger han tonlöst.

”Vi sitter redan.” svarar Erik.

”De ska lägga ner backofficegruppen.”

”VA?!” ryts det samtidigt ur tre strupar så att den stackars timanställde som sitter i ett hörn och försynt matar mail, rädd att uppröra gamlingarna, rycker till och ser sig oroligt omkring.

”Ja, ’vi måste prioritera samtalen’ säger de… Mailen ska skötas på behovsbasis genom att sätta av någon då och då när det är lugnt på kvällar och helger.” säger Andersson matt. ”Säger de.”

Det är tyst en stund.

”Förlåt.” säger Andersson och hulkar nästan. ”De ville ha förslag till en 2nd line-grupp att sälja in till TeleNet24, jag jobbade så hårt med det, fixade… Så kommer det här istället. Jag har svikit er.”

”Men för HELVETE!” ryter Erik till så den stackars timanställde som nu i någon slags morbid skräckblandad fascination tittar på oss istället för att skriva på sitt svarsmail rycker till igen. ”Det är aldrig någonsin lugnt, fattar de inte det? Vi tjänar pengar åt contactcentret, varför fattar de inte det?” han sliter sitt hår i förtvivlan och är högröd i ansiktet.

Jag sluter ögonen trött och hör det susa i öronen när adrenalinet rusar runt i kroppen och blodet bultar någonstans i ljumsken. Jag känner bara en enorm djävla trötthet, större än jag någonsin känt innan, som ett bottenlöst hål som sakta men effektivt och ljudlöst suger ner allt.

”Nej.” säger jag till slut.

”Vadå?” säger Bensin-Micke förvirrat.

”För det första, nej Andersson, du har inte svikit oss. Det är den förbannade ledningen som har svikit oss. Igen. För det andra, nej, jag accepterar inte det här.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 19 (forts 3).

- Första inlägget -

Nästa dag har vi fått Bensin-Micke, Eriks kompis med trucker-kepsen på sned, som tillfällig ersättare för Peter på mailen. Jag har precis visat honom hur standardsvaren fungerar när Andersson reser sig från sin vanliga djupt nersjunkna placering i sin kontorsstol.

”Jag på det reguljära månadsledningsmötet i chefskorridoren och en massa skit nu. Tillbaka om ett par timmar skulle jag tro.” säger han och går iväg. ”Ni klarar er.” lämnar han som avskedsfras när hans gestalt försvinner runt dörrposten till backofficesalen.

”Gör vi det?” undrar Erik ironiskt och flinar lite från sin vanliga plats, nerhukad bakom sin skärm.

”Har vi inte en moralisk plikt att ställa till med våldsam tonårsfest nu när pappa Andersson är borta?” funderar Bensin-Micke högt och lägger in en ny baksnusprilla bakom sin flinande överläpp.

”Varför inte göra tvärtom? Vi startar en sekt, när Andersson kommer tillbaka sitter vi i vita skjortor och blå slips allihop, med vattenkammad sidbena och hysteriska leenden. Och så avslutar vi alla mail med frasen ’För övrigt anser vi att du bör finna den som älskar dig mest – Jesus!’ eller något sådant.”

”Fetlol!” svarar Bensin-Micke med eftertryck och vi skrockar nästan lika mycket åt det som åt Eriks skämt.

”Jag tycker vi ska satsa mer på mer lättretliga, till exempel de religiösa.” svar Bensin-Micke efter en stund. Det finns en bra bögporrbild med ett Jesus-ansikte inklippt på båda, med texten ’Jesus Fucking Christ’ på. Det kan jag tänka skulle reta upp alla i Jönköping med omnejd!” säger han och viftar. Jag kan inte låta bli att skratta åt sinnebilden av präktiga frireligiösa som sätter kyrkkaffet i halsen när de läser sin mail framför den heliga laptopen.

”Men vi är nog för sent ute…” säger jag med ett flin.

”Vadå för sent ute?” säger Erik och höjer på ett ögonbryn.

”Ja, det här stället är ju redan en sekt.”

”Vadå?” säger Bensin-Micke förvirrat.

”Jo, det är ju rätt uppenbart att ledningen och Lill-Mussolini tar på sig mörka kåpor, tänder svarta ljus på kvällarna och mässar tysk kärlekspoesi, den enda som låter som militära kommandon. Schmetterling, Schmetterling, ich bleibst dir Treu!” fräser jag så det flyger saliv över halva rummet. ”Så, de försöker sprida helvetet på jorden så domedagen kommer.”

Det sista dränks när Erik och Bensin-Micke viker sig näst intill dubbla över min tyska poesi.

”Vad fanken betyder det?” får Bensin-Micke fram. ”Tyskan alltså.”

”Typ fjäril, fjäril, jag förblir dig trogen, eller något sådant.” säger jag med ett snett flin. ”Domedagen kommer när helvetet är löst på jorden och det här stället är ju inte långt ifrån att vara det…” avslutar jag med ett flin och plockar upp ett mail där någon vill veta om det går att ha fler än ett ADSL-modem, eftersom det verkar enklare än att koppla in en router. Vafan? Jag kliar mig i skallen, den frågan har jag aldrig stött på innan. Nåja, jag svarar att det inte är möjligt med nuvarande teknik och att ett modem i alla fall kostar mer än vad en router och professionell hjälp att koppla in den måste göra.

”Torped-Olga måste ju vara en demon som de kallat upp från underjorden då.” säger Erik och återupptar ämnet.

”Ja, de har ingen kontroll över henne inne i hennes domäner, här.” säger Bensin-Micke med en pumpande gest med ett perfinger mot golvet i rummet. De fortsätter att göra jämförelser, vem som är vem, vem som ska föda anti-krist, eller om han bara kommer att klösa sig ur Fisk-Peders vänstra ögonglob och så vidare. Jag lyssnar bara med ett halvt öra och ägnar mig åt att svara på mail mest. In med ett par standardsvar och jag är uppe i över femtio, halva dagens minimum. Eftersom det är ett tag kvar till lunch kan jag ta det lugnt och slösurfa ett tag. Jag är igenom ganska precis hälften av buzz-länkarna för dagen när Andersson kommer tillbaka, synbart irriterad.

”Vad har hänt nu då?” säger jag med förskräckelse i rösten.

”Olga är igång igen.” säger han först, som om det hade varit hela förklaringen. När vi alla tre ser oförstående på honom skakar han på huvudet och fortsätter. ”Efter fadäsen med spammen tycker sig Olga måsta bevisa för resten av ledningen att hon är lojal mot kontrakten och uppdragsgivarna.”

”Men hon skyllde ju allt på mig.” säger jag förvånat och känner hur det hettar till lite när adrenalinet börjar strömma till.

”Har du inte märkt att du inte fått något riktigt straff för det?” säger Andersson menande.

”Eh, jo, när du nämner det…” svarar jag tveksamt.

”De skyller förstås på ’missföstånd’ hos en medarbetare när Herbert på TeleNet24 ringer, men en eller två tycker i hemlighet att det nog var ganska bra, men kan inte säga det offentligt. Du har fått dig en uppsträckning av Olga och det är bra med det, de låter ’nåd gå före rätt’ i det här fallet.” Andersson rullar med ögonen och föraktet i tonfallet avslöjar vad han känner inför att ledningen använder ett sådant rättsfeodalt uttryck. ”Ingen rök utan eld, tänker de, så om de skall ge sig på dig kommer lite att stänka på Olga, och oavsett hur feö hon gjort så har ju ledningen ALDRIG fel i något, så de sluter leden och låter allt bara bero.”

”Så jag klarar mig undan för att ledningen inte vill erkänna att Olga kan ha gjort något som helst fel, eftersom hon sitter i ledningen?”

”Precis.” svarar Andersson.

”Synd, det kunde nästan ha varit värt det.” säger jag med ett flin.

”Säg inte så, Mats.” säger Andersson olyckligt. ”Du vet att de skulle göra livet omöjligt för dig, medan hons bara skulle vara ute i kylan ett tag igen och sedan studsa tillbaka som en djävla gummiboll igen.”

”Det skulle nog ändå kunna vara värt det.” säger jag och rycker på axlarna.

”Nåja, i alla fall…” fortsätter Andersson snabbt. Det verkar som om han är lite ivrig att få mig de tankarna. ”Jag berättade om standardsvaren du gjort när jag försvarade dig, då slog hon till. Hon har minsann skickat ut ett mail för tre eller fyra månader sedan om att TeleNet24 vill godkänna allt sådant innan vi sätter igång med det… Djävla ormgrop den där korridoren. Slemmiga kallblodsdjur.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 19 (forts 2).

- Första inlägget -

”Ballongmannen?” säger jag förvånat. ”Varför det?”

”Han har varit ute i kylan ett tag. Var lite för ärlig uppåt.” säger Andersson. ”Djävla epedemi, indeed.” fortsätter han.

”För ärlig uppåt?” undrar Erik.

”Ja, sa ifrån när Olga ljög som värst, svor och sa att så här kan man inte ha det när det var som värst under InStröm-övertagningen. Han har i princip varit sekreterare den senaste tiden, suttit på möten och antecknat, som straff.”

”De har väl sagt att ’en negativ attityd kan inte premieras’, så då ska man straffa den som inte är glad och inte går på lögnerna.” säger jag och skakar på huvudet.

”Ja, du är inte så långt ifrån sanningen.” svarar Andersson med ännu en avgrundsdjup suck.

”Han var ändå rätt vettig.” säger Erik från bakom sin skärm. ”Han försökte i alla fall.”

”Ja, men han misslyckades. Är det dagis eller, alla får pris för att vara med?” säger jag med en föraktfull grimas och hatar genast mig själv för den kommentaren. Jag håller fan på att bli som de kallhjärtade idioterna i ledningen. Ångestens glasskopa av svart is gräver till i inälvorna.

”Seriöst Mats.” snäser Erik av mig. Det gör mig inte gladare att jag förtjänade det.

”Du har rätt. Vi borde köpa en flaska vin eller något till honom.” säger jag ångerfullt. ”För att visa att i alla fall någon uppskattade honom.”

”Du som nyss var så hatisk.” säger Erik aningen förvånat.

”Man blir fan hatisk här. Jag vill inte vara det. Bitchslappa mig om jag är det.”

”Så gärna!” säger han med ett brett flin och putsar naglarna på sin välstrukna mörkblå skjorta och blåser sedan på dem. ”Massor av bitchslapping coming right up, Sir!”

”Är inte det där rösten från en av karaktärerna i ’Zulu’, den där filmen…” säger Andersson tveksamt. ”Den var på tv häromdagen…”

”Indeed, Sir!” vrålar Erik och ställer sig i givakt. ”Colour Sergeant Bourne awaiting orders, Sir!”

”Men håll käft och spring och köp vin, för fanken.” säger Andersson och skakar på huvudet, men kan inte riktigt dölja leendet som leker i ena mungipan, det första jag sett i hans ansikte sedan Peter marscherade ut.

”Very well, Sir!” säger Erik och gör en snygg honnör och följer sedan efter mig när jag går ut.

”Snygg imitation!” säger jag beundrande. ”Fattas bara marsvinen på kinderna!”

”Jag har alltid haft lätt för imitationer…” säger Erik och stryker sin välrakade haka. ”Men skäggväxten är det sämre med, lite fjun som jag behöver raka var tredje vecka eller så.”

Vi småpratar lite när vi går till systembolaget som är bara runt knuten. Expediten kollar lite konstigt på oss när vi meddelar att vi vill ha en flaska rött vin som får en att glömma allt. Hon översätter det dock professionellt till något med en kraftig smak och rökig strävhet.

”Lär fokusera sinnena på smaken i alla fall. Ska det verkligen glömmas är nog whisky bättre.” skämtar hon med ett leende mot Erik. Det är en flaska schysst rödtjut för lite över en hundring, med en snygg etikett som vi beslutat oss för med expeditens hjälp. Erik får visa leg, men jag behöver inte. Påsarna under ögonen gör nog sitt till för att få mig att se ut lika gammal som jag är.

”Det finns ju bättre sätt att glömma ett tråkigt jobb…” säger expediten, slänger med sitt blonda hår och blinkar åt Erik när vi betalar, efter att vi berättat att det är till en kollega som slutar på vårt jobb, en välkommen till friheten-present. Vafan, flörtar stycket med honom? Hon ser inte ut att vara så gammal, kanske tjugotvå, med höga kindben, väl tilltagen byst och tätt blont hår i en tjock fläta på ryggen. Vi tackar och skyndar oss ut. Det gäller att ingen i ledningen får reda på vår utflykt på arbetstid

Det dröjer inte länge innan klockan närmar sig fem och vi står i samlad trupp, eller ja, trupp och trupp, Andersson, Erik, jag och tjocka Fia från receptionen som fått nys om vad som är på gång och vill vara med, vid mynningen till chefskorridoren. Ballongmannen måste passera oss för att komma ut från bygget, och snart dyker han upp, med sin enorma yllegrå rock fladdrande runt benen. Han håller en fart jag sällan sett honom ha och rockskörten fladdrar kring benen och den stora magen guppar upp och ner när han med sänkt huvud och målmedveten blick siktar mot den fula gråmålade dörren för första gången. Jag, som är störts av oss fyra, nätt och jämnt större än Andersson och Fia, men ändå, kliver ut mitt i vägen framför honom och håller på att bli omkullsprungen. Han har knappt sett oss och siktar förbi med rätt så bra rörelseenergi med sin vikt och den fart han har. Jag är tvungen att sätta upp den hand som inte håller i vinflaskan i brösthöjd för att hejda honom, men han går rakt in i den och tvingar mig tillbaka två steg innan det blir stopp på alltihop.

”Ojoj, bråttom?” säger jag på skämt.

”Ja, det är dags att lämna bygget.” svarar Ballongmannen och ser ut som om han tycker att jag är en onödig distraktion från ett mycket angeläget mål – att passera ut genom den där grå dörren för sista gången.

”Eh, ja, vi har i alla fall skramlat lite.” säger jag och räcker fram vinflaskan. Ballongmannen stirrar lite klentroget på den samtidigt som han står och stampar otåligt, nästan som om han var en kissnödig femåring, innan han tycks fatta vad det handlar om och tar vinflaskan i en köttig näve.

”Tack grabbar!” säger han, med betydligt mer värme i rösten.

”Vi är i alla fall några som uppskattat dig.” säger Fia och ler mot honom. Andersson och Erik nickar instämmande.

”Vi ska inte säga att vi kommer sakna dig, det är en välkommen-till-friheten-present som ska visa att vi är glada för din skull.” säger jag ärligt. Andersson skruvar lite på sig över den kommentaren och sneglar över Ballongmannens axel mot chefskorridoren, men inga andra chefer syns till. Nåja, de brukar ju gå hem innan fem, så det är väl minimal risk.

”Tack.” säger Ballongmannen igen och vinkar med flaskan. ”Jag ska använda den här som en del av en rejäl bläcka ikväll…” han tvekar en sekund innan han fortsätter. ”Ni är schyssta, lyd mitt råd och ta er ifrån det här djävla helveteshålet så fort ni bara kan. Jag har gått upp tjugofem kilo här. Nej, nu ska jag härifrån. Ha ett bra liv!” säger han, nickar mot oss och sätter sedan fart mot dörren, enkelt plogandes oss alla åt sidan.

”Tack!” säger han igen med en sista vink med vinflaskan när han föravinner ut genom dörren.

”Jaha, det var det, det.” säger Erik klappar av sina händer upp och ner, som om han hade smuts på dem.

”Ja, dags att gå hem.” säger Fia. ”Har du hört något från Peter, förresten?” säger hon med adressen till mig.

”Andersson ringde honom tidigare idag, han var bakis och på väg upp mot Haparanda, tror jag.”

”Jaså, han har inte hört av sig till mig…” säger hon och ser plötsligt väldigt bräcklig ut.

”Peter tycker inte om telefoner, han hör bara av sig då han anser det absolut nödvändigt…” försöker jag trösta, men inser att jag förmodligen bara gör saken värre, så jag tar på mig min jacka och gubbkeps som hänger på en av hängarna vid receptionen och går hem istället, efter ett försynt hej då till Fia, Erik och Andersson.

- Nästa inlägg -

Kapitel 19 (forts 1).

- Första inlägget -

Andersson dyker upp och från sina försök att få Fisk-Peder att anställa i alla fall till viss del skärpta människor och undrar vad som hänt. En kort redogörelse och han skakar på huvudet med en sorgsen suck.

”Inget rännande för att försöka rädda situationen?” säger jag med ett aningen ironiskt leende.

”Nej.” svarar Andersson och skakar på huvudet. ”När han väl skrivit det där papperet är det redan kört. Och jag kan inte klandra honom. Vi vill väl alla härifrån.

”Kommer du kunna sova nu?” säger jag, fortfarande ironiskt, men också med en viss oro. Peter har sagt upp sig, tänker Andersson inte göra något åt det?

”Jag ska ringa Peter och försöka övertala honom, förstås. Men du känner honom bättre än jag och jag tror det är ett dödfött företag.”

Andersson har rätt, förstås. Peter är inte den som ändrar sig, särskilt inte efter en sådan spektakulär sorti. Det hugger till inom mig av ångest. En epok är förbi, den enda jag verkligen kunde tala om vad jag känner, som faktiskt förstod, även om han mådde alldeles för dåligt för att verkligen bry sig. Jag känner mig fjortisemo, men det är sant, släkt, vänner, människor utanför branschen, de förstår inte hur det känns och avfärdar ens starkaste och mest uppslukande känslor med en handviftning. Djävla svin.

”Eller hur?” kallar Anderssons röst mig tillbaka från min narcissistiska och patetiska självömkanvältrande egotripp.

”Jo, du har rätt.” säger jag med en djup suck som nästan kan rivalisera Anderssons vanliga. ”Han är en människa som menar vad han säger och säger vad han menar.”

”Ja, det är ett intryck jag fått…” säger Andersson och skakar på huvudet. Konversationen ebbar i mångt och mycket ut efter det. Andersson ringer till Peter, men kommer bara till mobilsvaret som osammanhängande blandar skratt och vrål om frihet, vilka tycks aningen alkoholpåverkade i mina öron, då Andersson med en grimas tar telefonen från örat för att rädda det han har kvar av hörseln och det burkiga gapandet från mobiltelefonen sprider sig i backofficesalen. Dagen slutar i ett tyst antiklimax efter att börjat i en explosiv fanfar och jag går hem till en brist på liv som ekar tommare i mitt inre än på längre. Peter är inte online på MSN och svarar inte när jag drar iväg ett SMS heller. Så jag sitter och slösurfar för länge och dricker ohemula mängder lightläsk för att hålla seriösa tankar borta innan jag går och lägger mig.

Dagen efter sägs det inte mycket. Jag, Erik och Andersson sitter mest tyst, surt och missmodigt och svarar på mail. Vi får förstås koppla in oss en timme innan lunch och försöka beta av kön och det dyker upp en massa nya människor i dörren och ställer frågor. Trots Anderssons ansträngningar tycks det tillkommit idel ädel idioti, i alla fall om man ska döma efter frågorna. Vad en news-server är bör fanskapen faktiskt veta! Jag inser med en grimas att det är social trötthet, tredje stressymptomet som talar, biter ihop, gnisslar tänder och förklarar så gott jag kan för trendluder, trucker-kepsar, bärare av tjocka nördglasögon och en kille som fanimig är bredare än han är lång, tydligen tävlar i tyngdlyftning och redan fått smeknamnet Biff Stroganoff.

Andersson ringer Peter igen och pratar kort med honom.

”Jag ska ringa igen senare, tyckte han.” säger Andersson med ett blekt leende. ”Han hade både betongkeps och skallebank deluxe och satt på tåget norröver.”

”Ja, det lär så på svararen…” säger jag och skakar på huvudet, med ett likadant blekt leende inskruvat i mungiporna.

Erik, som lyssnat lite förstrött rycker till.

”Kolla mailen! Det är en djävla epedemi!” utropar han.

”Va?” säger Andersson.

”Ballongmannen har ’gått vidare till nya utmaningar’ och jobbar sista dagen idag!”

- Nästa inlägg -